Det är en vanlig vårsöndag innan löning. Helgen har lämnat en del att önska och vardagstristessen börjar sakta göra sig påmind. Jag har bestämmt mig för att skippa frukosten och alla söndagsmåsten för en tidig lunch i stan istället. För det är ju trots allt den sjunde dagen i veckan, universums vilodag och då behöver man varken diska eller laga mat. Står det inte något om det i bibeln?

Stockholm har ännu inte vaknat till liv och det är fortfarande ett tyst och stillsamt Hornstull som möter mig när jag så småningom börjar röra mig hemåt från stan. Precis när jag är på väg att sätta mig ner på tunnelbanesätet upptäcker jag en kvarglömd mobil.

Jag frågar min medpassagerare om det är hans, men han skakar på huvudet och nickar sedan mot fönsterutan. Ägaren har precis klivit av. Jag kan se det framför mig; våndan och ångesten som spolar över en när fickan gapar tom. Nej, jag kan bara inte låta detta ske. Snabbt går jag igenom telefonlistan och ringer upp ”Mamma”, men mobilen hinner dö innan samtalet gått igenom.

Efter att ha övervägt mindre pålitliga inlämningsställen, inser detektiven inom mig att det bästa alternativet är att försöka spåra ägaren på egen hand. Jag kastar jag mig över närmaste eluttag och sätter mobilen på laddning. Till min besvikelse upptäcker jag att telefonen är låst, men min inre kommissarie vägrar ge upp. Efter lite skrollande får jag syn på en profilbild föreställande en kvinna som heter Monica Laurén. På Facebook får jag snabbt träff på en Monica som liknar kvinnan på bilden.

Det visar sig vara fel person. Jakten fortsätter och jag avslutar söndagens detektivarbete med att skicka ytterligare ett meddelande, till rätt Monica den här gången.

På måndagsmorgonen vaknar jag upp till tre nya mejl. Monica Laurén från universitetsjukhuset har hört av sig och det visar sig snart att mobilens tillhör Erik Svensson, en arbetskollega till henne. En våg av detektivisk upprymdhet och tillfredställelse sköljer över mig när jag läser igenom Eriks euforiska meddelande. Hans glädje och lycka vet inga gränser.

Jag och Erik kommer överens om att mötas upp redan samma dag. Strax innan träffen kollar jag upp hans facebookprofil för att lättare kunna identifiera honom på plats. Men det är inte bara en profilbild som dyker upp, utan också ett collage av fördomsfulla och bittra inlägg om invandring varvat med sport och Donald Trump-hyllningar. Ju mer jag läser, desto större växer klumpen i magen. Ju mer jag ser, desto fler flashbacks får jag från mina mardrömsår som mörkhårig tonåring i förorten Tyresö, där glåpord som invandrarhora och kommunistfitta var en del av vardagen.

Den glädjevåg som nyss sköljt över mig har nu bytts ut mot besvikelse och ett tryck mot bröstet. Efter ett tag går det över. Istället ser jag en chans för mina mörka färger och min sårade tonåring att plantera ett frö, ett solidariskt frö som kan växa sig starkt och torna över fördomar, bitterhet och felriktad ilska.

Rulltrappan rullar sakta upp mot tunnelbaneuppgången och det är med blandade känslor som jag närmar mig den lite smått nervösa mannen framför mig. Jag sträcker mig direkt efter Eriks mobil, men han avbryter min gest och inleder istället med att berömma min ärlighet. Erik är märkbart tagen och berättar att han spridit flera statusuppdateringar om den här händelsen. Innan vi skiljs åt ger vi varandra en kram och det är med lätta och orädda steg som jag fortsätter promenera längs Hornsgatan.