”Medusas skratt är ett manifest för tillkomsten av en kvinnlig skrift. Kvinnan är det som det fallokratiska språket har tystat och utdefinierat. För att ta plats i världen och historien måste hon skriva, skriva sig själv och skriva in kvinnorna i texten.” Det skriver Helena Brors, som läst nyutgivna översättningen av Hélène Cixous essä. 1-2 april samtalar översättarna Sara Gordan och Kerstin Munck med genusvetaren Evelina Johansson på Textival i Göteborg.
Översätterskorna Sara Gordans och Kerstin Muncks mission att presentera Hélène Cixous verk för en svenskspråkig publik fortgår. Nu har de utgivit essän Le rire de la Méduse från 1975 under titeln Medusas skratt på Modernista.
Hélène Cixous är skönlitterär författarinna och professor i litteratur vid Paris åttonde universitet. Hon föddes 1937 i Franska Algeriet till en tysk-askenasisk mor och en marockansk-sefardisk far. När den senare dog utbildade sig den förra till barnmorska och öppnade en klinik där tonåriga Hélène närvarade vid förlossningar.
Medusas skratt är ett manifest för tillkomsten av en kvinnlig skrift, l’ecriture feminine. Kvinnan är det som det fallokratiska språket har tystat och utdefinierat. För att ta plats i världen och historien måste hon skriva, skriva sig själv och skriva in kvinnorna i texten. ”Skriv!” anmodar Cixous läsarinnan. ”Skriften är till för dig, du är till för dig, din kropp är din, ta den.”
Ren rabulism
L’ecriture feminine är ett textuellt system för att avcensurera kvinnokroppen, frigöra kvinnan från fallogocentrismens dubbla bestraffningar samt utplåna den falska kvinna som mannen har skapat. Kvinnan ska nedtecknas av kvinnokroppar. Ormarna på Medusas huvud får representera kvinnovarandets mångfald.
Med tre undantag – Marguerite Duras, Sidonie-Gabrielle Colette och karln Jean Genet – har ingen kvinnoskrift producerats under 1900-talet. Alla skriftställarinnor verksamma 1900-1975 har skrivit som män och antingen fördunklat fruntimret eller reproducerat de klassiska schablonerna av henne.
Denna anklagelse förefaller vara ren rabulism. Cixous klargör varken vilka manhaftiga synder författarinnorna har begått eller vilka feminina rätt Duras och Colette har presterat. Genet har Cixous, till sin stora glädje, en gång mött på den proverbiala mörka kontinenten i hans roman Pompes funèbres. Mindre kryptiskt än så blir det inte.
Kvinnoskriften ska vara cyklisk eftersom kvinnokroppen är cyklisk. (Till skillnad från alla andra organismer?) Den är inte linjär eller grammatisk som männens språk. Feminina texter skrivs med mjölkvitt bröstbläck av det universella kvinnosubjektet som färdas genom en oändlig astralrymd. Alla de födslar författarinnan bevittnade i sina tidiga tonår gör sig konstant påminda.
Mastigt flum
Efter en genomläsning av Medusas skratt stirrar jag rakt fram och tänker ”Ça peut y être, Mme la professeure…” Flummet är mastigt. Vad ska man tro om mjölkbläck, icke-linjär kroppsskrift och allegoriska hårormhonor?
Jag kommer att tänka på De militanta, en seriestripp av en annan frankofon feminist, Claire Bretécher. Däri beklagar sig en feminist över sin kvinnogrupp: ”De säger att jag vägrar se mina problem av rädsla för att ifrågasätta mig själv. Ja, det kan väl hända, men när jag säger att vi måste greja stålar för att köpa en ny stencilapparat, då säger de att jag faller tillbaka i de gamla maskulina mönstren. Jag börjar bli trött på teorier och jag tycker faktiskt att en total utplåning av karlarna från jordens yta verkar lite för teoretiskt.” De hade nog läst Cixous.
De första två tredjedelarna av Cixous essä finns sedan tidigare utgivna på svenska som kapitel i antologin Kvinnopolitiska nyckeltexter från 1996, då i översättning av Sven-Erik Torhell. Överlag är Gordans och Muncks översättning bättre och mer lyrisk. De tar ut svängarna och skapar fantasifulla svenska neologismer för Cixous franska; ”kaosmos” och ”frigidifierade”.
Där Torhell skriver anglicismen ”masturbera” skriver Munck och Gordan ”onanera” och där han skriver ”föräldrarnas, makens och fallogocentrismens hårda styre” kör de med ”den stora föräldra-äktenskapliga-fallogocentriska näven”.
Dock är Torhells ”kejsarinnor” samt ”in pace” snyggare är Gordans och Muncks ”härskarinnor” samt ”evig vila”. Medusas skratt är helt klart att föredra före Muncks och Gordans Bilder av Dora-översättning, med dess yrkesbeteckningar i maskulinum om kvinnor och dess ”insinuerande”.
Jag undrar varför originaltitelns la Meduse har blivit egennamnet Medusa, i stället för substantivet ”medusa”(-n), i båda de svenska översättningarna. Den engelska titeln är The Laugh of the Medusa. På svenska åsyftar substantivet medusa ett könat, till skillnad från ett asexuellt, nässeldjur. En medusa är även en piercing i mitten av överläppen.
Om Modernistas utgåva av Medusas skratt kan sporra läsarinnor till att bli förtäljerskor är den en feministisk välgärning.
