Det är mycket som inte sägs i Erik Gandinis nya dokumentär The Swedish theory of love. Och det är mycket som sägs. Vitt skilda utsagor och fenomen vävs ihop till ett till synes agendalös textil. Gandini visar saker som både talar för och emot hans premiss. Men mest för. Och de alternativa åsikter som presenteras är mestadels bisarra. Som när Ole Schou, den danske grundaren av spermabanken Cryos, menar att Sveriges demografiska problem blir löst av att kvinnor skaffar barn själva. Eftersom det ju skapar problem om det kommer folk från andra länder och kulturer till Sverige.

Sådana utsagor lämnas utan ifrågasättande i filmen.

Och så till nästa klipp. Några kvinnor i Gusum väver och berättar att kursen bara är till för de som är med i kursen. Kanske inte så konstigt, med tanke på hur kurser vanligtvis fungerar. Men det får symbolisera svenskens rigida byråkratiska sinne och instängdhet. Och så till nästa klipp. Några hippies med stirrig blick har satt upp tält i skogen och säger att alla svenskar är ensamma. Utom de, som tafsande kramar om varandra och, med gravallvarlig röst, skyller allt på välfärdsstaten. Jag antar att de ska framstå som något slags motståndsrörelse.

Exploaterar bruna kroppar

Sedan till en helt disparat sekvens om en dansk läkare som tidigare har arbetat i Sverige och som nu flyttat till Etiopien med sin fru. Han driver en klinik där och talar varmt om det etiopiska samhället. Vi får se en chockad patient som närgånget filmas när han precis har kommit in till kliniken. Han sitter på en bår med ett spjut genom sig. Frågan är om Gandini hade filmat en svensk vit patient på det sättet. Bruna kroppar är som bekant mycket lättare att visa både skadade och avlidna, till och med mördade.

Det känns märkligt att ta en slumpmässigt vald plats på den afrikanska kontinenten och låta den stå som motpol för allt som Sverige inte är. Slarvigt, till och med. Och så till det lite bilder på undernärda barn, med flugsurr pålagt i ljudläggningen.

Men det är ändå de första klippen som får sätta tonen. Vi ser en kvinna som springer ensam i en skog. Hon berättar om när hon som barn brukade prata med träd. Sedan berättar hon om sitt val att skaffa barn själv, med hjälp av insemination. Hon berättar att det var barn hon ville ha, inte nödvändigtvis ett förhållande. Hon är en person som behöver mycket ”space”. Klippen blandas med bilder på Socialdemokraterna och Olof Palme. Marschmusik hörs. Och så den mässande berättarrösten. Han berättar om det svenska oberoendet. Individualismen. Friheten. Hur vi slagit oss fria från familjens strukturer. Om hur vi fostrats så av staten. Idén om den sanna kärleken eller relationerna, oberoende av strukturer. Det låter inte så illa när jag skriver det nu, men det presenteras på ett närmast dystopiskt sätt i dokumentären. Den svenska ensamheten härleds till den svenska socialdemokratin, och mer specifikt något vagt till Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik, S-kvinnornas programskrift som antogs 1972.

Spekulativ dokumentär

Det är tydligt att Gandini pratar om svenska kvinnor. Det är de som skaffar barn själva. Två dödsfall nämns också, män som har dött ensamma, varav den ena blev liggande i två år i sin lägenhet utan att någon märkte något. Ett ökande fenomen enligt personerna från socialförvaltningens boutredningsenhet som intervjuas. Männen lämnas åt sitt öde, tycks Gandini mena. Spermabanksdansken med den rasistiska demografi-lösningen tittar allvarligt in i kameran. ”Where are the man in the future? (…) I don’t know.”

Det förklaras för övrigt inte att han är dansk. Det händer flera gånger i filmen. Jag misstänker att få icke-skandinaviska personer kan skilja på danska och svenska namn. Och fråga en dansk om Sverige så får ni lika många schabloner som om ni frågar en svensk om Danmark. Men det är inget som Gandini behöver förklara. Det är tydligt att filmen vänder sig till en internationell publik som inte kommer anmärka på sådana detaljer.

Filmen är baserad på Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. Men där boken är en intressant skildring av hur det svenska individualismen vuxit fram, baserad på fakta, så är Gandinis film tvärtom en spekulativ dokumentär om en schablon av det svenska samhället.

Jag ser också en tydlig koppling till andra böcker som David Eberhards Trygghetsnarkomanernas land, uppföljaren Ingen tar skit i de lättkränktas land, (läs en rykande analys av den sistnämnda från 2013, signerad Ann-Charlott Altstadt) och till och med Fredrik Reinfeldts Det sovande folket. Idén om att välfärdsstaten och trygghetssystemet skapar förlamade människor som inte klarar sig själva. Som får panikångest när rulltrappan i tunnelbanan inte fungerar eller som förväntar sig att staten ska lösa allt. Ja, de idéerna har funnits i högerretoriken länge.

Utelämnar nya trygghetssystem

I biosalongen tänker jag att man med Gandinis metod säkert skulle kunna framställa mitt liv som ett läskigt framtidsscenario. Jag är en av de där som inte har någon partner, som om jag vill ha barn troligen kommer göra det ensam, som joggar ensam i skogen, som ibland åker tunnelbana utan att inleda en konversation med personen bredvid, som kanske till och med bor i ett sådant där miljonprogramshus som filmen panorerar över i talande tystnad. Som har nya idéer hur vi ska skapa oss vår egna tillvaro i storstaden. Som har svurit att inte göra oss beroende av män. Bu!

Men då skulle han behöva lämna ute mycket också. Som hur vi skapar nya strukturer, hur vänskap får en viktig roll. Hur det finns andra informella trygghetssystem som inte bygger på kärnfamiljen. Att vi är annat än heterosexuella. Jag tänker ofta på hur lyckligt lottad jag är, på hur mycket frihet jag både har skänkts och lyckats tillskansa mig. Men det kräver en stark individ. Det passar inte för alla. Och det är ett växande problem i vårt samhälle, att de som inte orkar lämnas åt sitt öde. Men till den nivån tränger inte Gandinis dokumentär.

Och när vi ändå har monterat ner stora delar av vår välfärd och låtit den bli en marknad för riskkapitalister är det väl ändå skönt att ha sådana här förklaringar. Välfärden skapar ändå ensamhet. En stark stat leder till att människor inte klarar av något själva. När det i själva verket är tänkt tvärtom. Att människor som är ensamma eller inte klarar sig också ska få hjälp, oberoende av familjestrukturer eller förmögenhet. Men det är som att alla har glömt det. Lägg till lite läskig musik och filmklipp av Palme så är alla med på tåget. Vart tåget är på väg verkar ingen bry sig om.