The Forbidden zone, där engelska Katie Mitchell regisserar en tysk ensamble, är en sorts livefilm på teaterscenen. Teaterns nerv blandas med filmiskt bildberättande när kameror fångar skådespelarna och resultatet projiceras på en duk som hänger ovanför scenen. Med ljud, ljus och innovativ scenografi lyckas man skapa rörelse och nerv. Texter av bland andra Emma Goldman, Simone de Beauvoir och Virginia Woolf smälter sömlöst ihop till en enhet, till ett anklagande finger som riktas mot alla krigens härförare: mot männen.

Två resor

I slutet av 1940-talet arbetar Claire Haber på Chicagos universitet med forskning på att ta fram ett motgift till Fritz Habers giftgas. När vi möter henne på tunnelbaneperrongen på väg till jobbet tappar hon sin handväska framför fötterna på en amerikansk soldat på permission. Ut faller ett foto på Claires farmor Clara Immerwahr och järnkorset som tilldelades hennes farfar Fritz Haber. ”Är du tysk

Den närmast mässande berättarrösten tar vid och återkommer vid jämnna mellanrum. Hon talar om männens krig, deras bestialiska våldsdyrkan, om hur kvinnor hålls tillbaka och saknar politisk, såväl som varje annan makt att göra skillnad. ”Look att this man. He is about to die.” En anonym soldat poserar för ett fotografi i Ypres, Belgien, under första världskriget. Snart kommer han stupa i den strid där Tyskland för första gången använder giftgas mot de franska trupperna. Han lämnar fotot till sin partner. Den nobelprisbelönade kemisten Fritz Haber övervakar slaget. Han noterar senare bekymrat att allt för många tyska soldater dog då de, när de nådde de franska skyttegravarna, gav bort sina egna gasmasker till fransmännen. Berättarrösten fortsätter att tala om krig, om mannen som står där ensam i slagfältets kaos och är det enda som inte rör sig. Hon frågar ”Varför rör han sig inte? Varför väntar han bara in sin egen död?”

Claires tunnelbaneresa med den amerikanska soldaten korsklipps med hennes arbete på labbet, med den franske soldatens öde i Ypres och med Fritz Habers arbete med giftgas och Clara Immerwahrs försök att hindra honom. Gång på gång återkommer berättarrösten till föreställningens mantra: ”war must be stopped, war must be stopped at any cost”. Kriget har ingen god sida, soldaterna är alla brutala, våldsamma män. Den amerikanska soldaten hånar Claire, som vigt sitt liv åt att arbetet med att ta fram ett motgift till farfaderns gas, när han först antastar henne och sedan går av vagnen med orden “du är inte någon amerikan”.

Självmord som protest

Det här är en pjäs som utlovar ett kvinnligt perspektiv på krig, men där kvinnorna inte är offer. Det handlar om maktlösheten inför krigets ondska, och om att leva med de män som utför den. I centrum för berättelsen står tre kvinnor. Krigets ondska har drabbat Claire, Clara och forskaren på olika sätt. Clara tar sitt liv efter att giftgasen som hon försökt hindra sin man att utveckla dödat 6 000 personer i slaget vid Yvres. Claire tar sitt liv när jakten på ett motgift mot farfaderns giftgas läggs ner, strax efter att hon fått reda på att hans forskning senare lett fram till Zyklon B, den gas som användes i nazisternas förintelseläger. Den tredje kvinnan, forskaren som Claire arbetar för, har också drabbats av kriget. Hennes man var den anonyme soldat som dog av giftgasen i Ypres, men hennes sorg är en helt annan än det ansvar Claire och Clara känner.

I The Forbidden Zone blir självmorden en protest mot en våldsam patriarkal värld, en värld där protester från hälften av jordens befolkning inte räcker till, för de har varken politisk, ekonomisk eller någon annan makt att ändra saker. Clara och Claire försöker båda påverka, men när deras insatser visar sig ha varit fullständigt meningslösa är självmord den enda utväg de ser. Texten lämnar inte mycket till skådespelarna att arbeta med, rollfigurernas repliker är få. Jenny König som Claire och Ruth Marie Kröger som spelar Clara illustrerar texterna som berättarrösten läser, snarare än att gestalta berättelsen. Scenerna är uppstyckade i korta klipp, och även om sättet att varva dem och ställa dem mot varandra är effektivt, blir det ibland lite för fragmentariskt. Det är trots det en stark teaterupplevelse, som snarare väcker ilska och förtvivlan än hopplöshet.