”Om nazisterna på nittiotalet var intresserade av att värva högstadiekids till deras våldsamma gäng siktar de i dag högre; nu vill de främst ta över den intellektuella makten.” I veckan kom det fram att veckotidningen Nya tider skall få vara med på bokmässan. Felicia Mulinari skriver i sin kulturkrönika om rädslan för nazisternas våld och kampen om vem som får forma kulturen.
I år skall nazister sälja böcker på bokmässan. Nazister. På Bokmässan. Till temat yttrandefrihet.
Det regnar stora kalla droppar i Stockholm. Sommaren är borta nu. Första gången jag var på bokmässan var för två år sen, det var äckligt kommersiellt och elitistiskt men också lite fantastiskt. Det var svettigt och jag var nykär i dikten, så jag barrikaderade mig i det svala rummet Rum för poesi där det sällan är fler än några stycken som lyssnar. Där satt jag själv i några timmar, glömde bort min egen ensamhet. Jag behövde inte se mig över axeln av rädsla för att nazister skulle komma. Om jag vände mig om så var det för att spana efter någon b-kändis eller folk jag hade legat med.
Men i år skall nazistiska Nya tider ställa ut på bokmässan.
Det kallas yttrandefrihet att de med pengar skall få köpa sig plats. Som om det inte gjorde någon skillnad för oss blattar, hbtq, feminister och vänsteraktivister att en organisation från en våldsam rasbiologisk miljö är på plats. Som om det inte gjorde någon skillnad att den rädslan, som vi redan känner varje dag på gatan, den där rädslan som sätter sig i kroppen och blir till ryggvärk och migrän, att den rädslan skall finnas i det litterära rummet också. Ja visst, bokmässan är ett kommersiellt jippo. Men det är ett kommersiellt jippo med makt, och får nazister vara där betyder det att andra litterära miljöer snart kommer härma. Det är bara att mingla på, som vanligt.
”Vad tycker du om det senaste samtalet om ungersk litteratur?”
”Att du inte borde få finnas i Sverige.”
Vi har alltid varit rädda. Våra mödrar fick lära sig att antifascism var självförsvar redan när vi var småbarn. I Lund marscherade de stora vita männen genom innerstan och efter marscherna gick de lös på alla blattar och alternativa kids de kunde hitta. Men ännu värre var det i andra städer, där de med sina vitmaktfester kontrollerade hela högstadieskolor. Vi lärde oss att undvika gator och spå i skosnören om vi skulle bli slagna. Det var i en sådan tid John Hron mördades, för två dagar sen var det 21 år sen. Och senare det året Gerard Gbeyo, som var minst lika modig, men vars namn vi aldrig lärde oss, eftersom han inte var vit.
Medan det görs film om nittiotalets antifascistiska martyrer är det som om vi nästan har glömt de från förra året. Lavin Eskandar (20 år) Ahmed Hassan (15) och Nazir Amso (42), mördades den 22 oktober förra året för att de var ickevita människor på en skola. Nazismen är per definition en våldsam ideologi. Men vänsterns och liberalernas stora naivitet är att tro att våldsamma ideologier inte är kulturella. Det är snarare tvärtom, kulturpolitiken och kulturen är grundläggande för att nazisterna skall få igenom sina budskap.
På nittiotalet hade nazisterna musiken. Och med den musiken tjänade de viktiga pengar som kom att bygga upp de etablerade, och av liberalerna accepterade, organisationer de har i dag. Nu har de istället tagit sikte på konsten och litteraturen. Om nazisterna på nittiotalet var intresserade av att värva högstadiekids till deras våldsamma gäng siktar de idag högre; nu vill de främst ta över den intellektuella makten. Och det går rätt bra för dem. Inte bara har de flesta intellektuella accepterat deras problemformulering och världsbild, där flyktingar är problemet som leder till allt från kvinnoförtyck, arbetslöshet eller vanvård av djur. Nazisterna har också lyckat få de flesta journalister och kulturutövare att använda deras ord. Plötsligt heter det flyktingström, inte bara på Nya Tider, utan också på liberala, ja till och med vänstertidningar. En ström är en naturkraft, inte människor som flyr.
Det var aldrig nazisternas intellektuella som utförde morden. Varken på fyrtiotalet, nittiotalet eller i dag. De designade förintelsens arkitektur, de sjöng på hatiska spelningar, och i dag skriver de i nättidningar fram en värld där invandraren är den som är skyldig till allt. När vi försöker påtala att vi känner oss otrygga, att vi, med all rätta är rädda för vad som ska hända våra barn, heter det att vi är emot yttrandefrihet. Att Nya tider skall vara på bokmässan har varken med frihet eller ickefrihet att göra. De flesta av mina polare har inte friheten att ens gå in på bokmässan, eftersom det kostar så mycket pengar. Det här är en fråga om vem som får och vem som inte får forma ett litteraturklimat, och om bokmässan verkligen genomför sitt beslut så betyder att att nazisterna nu är en del av den kulturella makten.
Det smattrar hårt mot mina fönster. Det är ett märkligt sätt att minnas John Hron, att få reda på att nazister nu skall vara med och forma litteraturklimatet. Det litteraturklimat som vi som blattar så sällan varit välkomna till. Minns hur det pirrade i kroppen när jag gick runt där bland montrarna, av den narcissistiska känslan av att jag liksom var där. Bokmässan är på grund av hierarkier och pengar en oåtkomlig plats för de allra flesta. Men nu skall en nazistisk tidning vara där. Lina Neidestam, känd för sin serie om Zelda, har modigt gått ut och sagt att hon skall bojkotta. Fortfarande är vi många som hoppas på att Bokmässan skall ändra sig, att de skall lyssna till vår vädjan och rädsla. Men om de inte gör det så behöver alla som åker dit och inte är nazister tillsammans organisera en politisk aktion. Kampen om det kulturella fältet, om vem som skall få definiera det, om vems kroppar som skall få vara i det, på går i allra högsta grad just nu.
