Ett samtal om yttrandefrihet inom konsten ställs in efter ett majoritetsbeslut från arrangörerna. Två journalister som skulle ha medverkat påstår att det fanns en hotbild mot samtalet. En av journalisterna är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, och hennes debattartikel som beskrev en hotbild från normkritiker tillhör en av de mest delade 2016. Men hotbilden existerade aldrig enligt Sara Zommorodi, skådespelare och styrelseledamot i föreningen som arrangerade samtalet.
Detta är en av de viktigaste texter jag någonsin har skrivit. Om hur normer och makt bevaras till varje pris, på bekostnad av demokratin och yttrandefriheten. Hur man har demoniserat normkritiska medborgare och hur rädslan används som ett vapen. Hur en hotbild får skapas oemotsagd. Hur rädslan styr och kommer till makten. Och slutligen; hur vi alla kan påverka och förhindra att detta sker igen.
Ett öppet brev:
I början av oktober skulle föreningen Nationella Dramaturgiatet hålla i ett panelsamtal om yttrandefrihet inom konsten på Stockholms stadsbibliotek. Men samtalet ställdes in efter ett majoritetsbeslut från styrelsen. Underlaget till samtalet var förkastligt. Jag hade i egenskap av styrelseledamot länge kritiserat samtalets upplägg. Panelsammansättningen var homogen. Frågeställningarna, som en arbetsgrupp förberett (som jag inte satt i) gick emot samtalets kärna. Marknadsföringen var motsägelsefull. Veckan innan arrangemanget kom även liknande kritik från frilansare, konstnärer, lärare och många andra som fått en inbjudan, många jag kände till och med. Kritiken kom via mail och Facebook med mera. Människor var helt enkelt kritiska till panelsamtalets upplägg, med all rätt.
Men journalisterna Åsa Linderborg och Gunilla Kindstrand, som själva skulle ha medverkat i panelsamtalet (och fått sparken), gick ut i media och målade upp en hotbild, via varsin debattartikel; Normkritiken satt i tvångströja och Stängt på grund av drev. De påstod att ett ansiktslöst drev hotat samtalet och att det var därför vi ställde in. De anklagade även Araia Ghirmai Sebhatu och fikarörelsen Black Coffee för hotbilden, vilka sen tvingades bemöta anklagelserna i artikeln Hutlösa påståenden om Black coffe.
Men det fanns aldrig någon hotbild, det fanns aldrig ett hotande drev från någon. Det har jag fått bekräftat från både föreningen och stadsbiblioteket som frågan faktiskt gällde. Jag kan inte förstå hur man kan gå ut i media och påstå detta. Det bidrar till en farlig utveckling för ett demokratiskt samhälle som värnar om yttrandefriheten. Det finns en sorg i mitt hjärta sedan allt startade för fem veckor sedan. En sorg i min kropp som etsat sig fast och inte kan släppa. En sorg i att två journalister på riktigt spred denna ”hotbild” om vårt samtal och skrämde upp sina medmänniskor.
Helt oskyldiga har alltså målats upp som en hotbild mot samtalet och yttrandefriheten. Men endast en annan ledamot har backat upp mig och det är ledamoten Maria Löfgren. Resten av styrelsen vill inte ta sitt ansvar och berätta om sanningen offentligt, fastän hela händelseförloppet protokollfördes vid vårt senaste styrelsemöte. Inte ens arbetsgruppen som ordnade panelsamtalet, tillsammans med vår ordförande som styrt upplägget, vill förklara hur det egentligen ligger till.
Jag har nu gjort allt i min makt, allt jag förmått, sedan den 3 oktober för att ta reda på vad som egentligen hände. Jag har ifrågasatt min egen styrelse via mail många gånger och till slut fått alla svar. Man kan givetvis undra varför det har tagit sådan tid att få en ärlig respons. För över tre veckor sedan kontaktade jag de största tidningarna i landet med all fakta, men ingen vågade publicera och alla kom med olika undanflykter. DN kulturdebatt, SvD kulturdebatt och Metro-debatt, alla de som jag faktiskt trodde skulle vara i framkant vad gäller dessa frågor. Jag blev lovad en publicering av SVT-opinion, som sedan backade. Fegt. Jag valde att inte skicka något till Aftonbladet kultur, som startat mediedrevet via Åsa Linderborg, eftersom jag anser att man aldrig ska bidra med material till en tidning som ljugit om saker som aldrig har skett. Men resterande tidningar borde ha tagit ställning och haft intresse av att driva frågorna. Jag trodde på demokratin och yttrandefriheten via kultursidorna, det gör jag inte längre tyvärr.
Majoriteten i min styrelse bestämde sig för att hålla i ett nytt panelsamtal, som ägde rum i måndags den 7 november på Stockholms stadsbibliotek, utan att informera någon av de nya paneldeltagarna om allt som hänt. Trots att många, inklusive jag själv, anser att föreningen skulle ha skjutit på samtalet och gjort rätt för sig först. Men de vägrade. De röstade om saken och fick sin vilja igenom, det vill säga; att inte behöva ta ansvar. Men bara för att en majoritet röstar, blir inte beslutet mer hederligt, när oskyldiga redan demoniseras i media.
Under en veckas tid har jag därför bett föreningens ordförande Maria Ericson att lägga ut information på vår hemsida om att jag, i egenskap av ledamot, inte stöttar det nya samtalet. Inte förrän styrelsen tar ansvar. Men vår ordförande vägrar. Föreningen vill väldigt tydligt mörka den interna kritiken och köra på. Det har jag till och med sett i skrift. Jag har därför inget annat val än att skriva om detta öppet och hoppas på att denna text sprids, eftersom jag i hjärtat tror på ett demokratiskt samhälle och alla människors lika värde. Styrelsens okunskap i frågorna är tydlig. De inser inte allvaret i den hotbild som spridits i samhället. Vilken konsekvens den rädslan har för ett samhälle.
Ingenstans i min kropp, i varje cell som är jag, anser jag att det är okej att människor som reagerat demokratiskt och kritiskt på ett offentligt samtal, som skulle ägt rum på Stockholms stadsbibliotek, skall bli demoniserade i media. Att min egen styrelse skall köra på som om inget har hänt. I vilken värld är det okej? Vems perspektiv styr? Vems blick? Styrelsen vill nu inte ha ett årsmöte för att förklara sitt eget agerande för sina medlemmar. De vill inte skriva debattartiklar eller lägga upp en förklarande text på sin hemsida. De vägrar tala om sanningen och låter oskyldiga hängas ut i media som en hotbild. Hur i all sin dar kan dessa teaterchefer och andra kulturaktörer som sitter i vår styrelse leva med sig själva? Hur förklarar de ens föreningens existens, om de själva, genom sin tystnad bidrar till demonisering av oskyldiga medborgare, demonisering av kreatörer, lärare och artister och en mängd andra som varit kritiska till samtalet.
Givetvis måste vi ställa krav på de journalister som inte rapporterat ärligt och skapat mediedrevet, men alla parter bär ett ansvar i det som har skett, alla inklusive styrelsen. Även vår samarrangör Stockholms stadsbibliotek, som gick ut i media och sa att de höjt säkerheten inför samtalet. Vad de glömde, eller lät bli att nämna är att de alltid gör så när deras panelsamtal får stor uppmärksamhet. Hur vet jag detta? Jo, för att jag har stämt av allt med dem, under dryga tre timmars samtal med tre anställda varit involverade, inklusive bibliotekschefen Katti Hofflin. Journalisten Åsa Linderborg hade själv kunnat ta reda på hur det låg till, innan hon spred uppgifterna om en hotbild mot samtalet som inte existerade. Jag blir matt av detta ansvarslösa beteende.
Givetvis finns all korrespondens sparad. Den som vill kan också ta del kan också få ta del av tidningarnas respons. För om vi på riktigt ska skydda demokratin och yttrandefriheten i Sverige, så måste tidningar och dessa kulturjournalister ta ett demokratiskt ansvar gentemot alla medborgare. Föreningar, styrelser och företag måste inse att de kan förhindra att hotbilder sprids och att rädslan får ta plats om de låter olika människor medverka och komma till tals! Det måste finnas fler personer i en styrelse som har kunskap om ett intersektionellt perspektiv och normkritikens kraft. För ingen människa, som uttalat sig demokratiskt och värnar om alla människors lika värde, ska demoniseras i media, inte utan en fajt.
Min förhoppning är att yttrandefriheten ska fungera bättre inom kulturjournalistiken och i styrelser. Den är nämligen så oerhört viktig för det demokratiska samhällets hjärta. Medierna ska inte få söndra och härska oemotsagt. De ska inte få sprida fiktiva hotbilder som föder en rädsla som är förödande för ett samhälle. Vi kan alla bidra när vissa individer inte tar sitt ansvar. Ingen kan göra allt, men alla kan göra en del. Jag önskar, med hela mitt hjärta, att jag hade kunnat nå ut till många fler och det mycket tidigare, men sanningen tar tid. Denna text är mitt bidrag och jag hoppas nu att vi alla kan bidra när det väl gäller! Jag ber nu därför Er alla att hjälpa till, genom att dela denna text!
