Klimatkrisen har hamnat i skymundan i Europas nykoloniala uppgörelser och ekonomiska kriser. Men i skönlitteraturen har medvetenheten om naturen som en förutsättning för både människan och språket börjat ta allt mer plats. Litteraturvetaren Sofia Roberg skissar i denna tvådelade artikelserie upp en poetisk rörelse som är lika existentiell som politisk. Med hopp om att dikten skall kunna synliggöra en av vår tids viktigaste frågor.
”Poesi som inte behandlar mänsklighetens största hot, klimatkrisen, är inte värd att sysselsätta sig med.” Så skriver den danska poeten Lars Skinnebach i prosalyriska Øvelser og rituele tekster (2011). Påståendet är irriterande eftersom det så uppenbart kommer från en privilegierad position – där de hoten som inte är ”störst” går att bortse ifrån – men även om man inte håller med har utsagan en viss poäng. På lång sikt är klimatkrisen något som påverkar oss alla, oberoende av klass, kön och etnicitet, samtidigt som de värsta konsekvenserna går i arv till våra barn och barnbarn.
Den globala uppvärmningen är inte bara en fysisk utan också en existentiell kris. Den är omöjlig att greppa i sin helhet eftersom den är en ogenomskådlig härva av orsaker och konsekvenser. Hur mycket man än läser om havsnivåer, torka, försurning och oroväckande prognoser för världens tillstånd om femtio år, så är det svårt att göra kopplingen mellan sina vardagliga vanor – vad man äter, vad man köper, hur man färdas – och dessa fenomen. Forskning har visat att människor fattar beslut baserat på känslor snarare än rationella överväganden. Medan litteraturens kraft är begränsad i politiska sammanhang, har den ändå en viss förmåga att dra fokus till det som går vardagsperceptionen förbi och genom affekter rucka på läsarens världsbild. Poesin kan genom språkliga förskjutningar och experiment både visa på och skapa nya kopplingar mellan ord och fenomen.
Det senaste årtiondets eskalerande uppvärmning har inte heller gått poeterna förbi. Sedan millennieskiftet har man talat om ekopoesi i den engelskspråkiga litteraturen, och de senaste åren har begreppet även tagit sig till de svenska kultursidorna, antagligen som en konsekvens av att den svenska (och skandinaviska) poesin allt oftare tar upp teman och motiv som har att göra med människans förhållande till naturen, miljön och andra djur.
I Katarina Frostenssons senaste diktsamling Sånger och formler (2015) finns en dikt som handlar om avfall, Bråtesgång. Hon beskriver sakernas väg från användbar produkt till oanvändbara föremål som ska tas om hand om, oftast av någon mindre privilegierad än konsumenten: ”vem sitter vid slutdestinationen/ och kokar ner sopan/ till havsmat.” Ekopoesin, till skillnad från det som brukar kallas naturlyrik, har inte Naturen som objekt. Naturen kan inte längre förstås som en fristad bortanför staden och kapitalismen: Mänskliga produkter och avfall ligger i dag och guppar på de mest avlägsna delar av världshaven, många djurarter är beroende av konstruerade naturreservat för att överleva efter att människor pajat deras naturliga miljö och de allra flesta människor är beroende av tekniken och den globala ekonomin för sitt uppehälle.
Men vad är då ekopoesi? Begreppet är till sin natur svårt att avgränsa eftersom ekologin, den vetenskap som begreppet lånar sitt prefix ifrån, utgår ifrån att avgränsningar är konstruktioner: allting hänger ihop, som den ekologiska tanken lyder. Men man kan se denna grundtanke som en utgångspunkt: Ekopoesin representerar inte bara olika fenomen, utan binder dem också samman genom formen, eftersom språket inte kan ses som ett genomskinligt medium. Om det tidigare funnits en schism mellan en miljöorienterad litteratur där språket endast är ett medium för erfarenheten, och en typ av litteratur som framhäver språkets materialitet, är ekopoesin snarare en kombination av båda förhållningssätten. Språket formar världen och världen formar språket; det finns någonting utanför texten och detta någonting håller på att förändras på ett sätt som är fatalt för människan.
Språket brukar ju framhävas som det som skiljer människan från andra djur och sätter henne i en särskild position i förhållande till sin omgivning, vilket gör poesin till en särskilt lämplig genre för att undersöka och destabilisera detta förhållande. Om ekologin är en vetenskap som decentrerar människan, försöker ekopoesin göra något liknande genom diktens form. Som diktsamlingen Dikter 2014 av Theis Ørntoft, nyligen utkommen på svenska, där diktjaget är poröst och flytande, genomkorsat av samtidens ideologier: ”när vi talar exporterar vi våra kriser till varandra/ när vi drömmer löper ekonomierna under vår hud.” Diktjaget kommer ibland med raka utsagor, som ”För mig är samhällena döda”, men ifrågasätter genom den uppluckrade formen det mänskliga medvetandets förmåga till överblick. Det finns inga klara skiljegränser mellan jaget och världen; dikten är ett strukturerat kaos som säger något om verklighetens komplexa sammanhang.
Ekopoesi kan alltså handla om avfall eller om ett subjekt i förfall, det ekopoetiska ligger i en uppmärksamhet inför hur verkligheten består av komplexa relationer och strukturer där människan är endast en faktor. För att uttrycka det med den amerikanska poeten Juliana Spahr: ekopoesin intresserar sig inte bara för fågeln som sjunger, utan även för schaktmaskinen som förstör fågelns habitat.
