”Jag kommer att läsa den här boken om och om igen, för all den förnekelse jag mött och kommer att möta.” Det skriver Jyothi Swahn Bai, som har läst Lisa Wool-Rim Sjöbloms nyutkomna Palimpsest och utnämner den till årets viktigaste bok.
Jag är aktivist, skribent och student. När jag syns på barrikaderna brukar det oftast vara för antirasismen, feminismen – och den kamp som är emot kapitalismens fula och exkluderande tryne. Men det finns något inom mig som sällan får utrymme i det mediala rummet. Ett ämne som får strålkastarna på sig enbart ”så fort något hänt”. Jag pratar om adoption och dess industri. En industri som för mig varit påtaglig hela mitt liv sedan att jag satte mina fem och ett halvt-åriga fötter i Sverige, efter en resa från Indien, för i dag 22 år sedan. Jag är adopterad.
Dock står jag inte ensam, för jag är en del i något större. Vi är 56 047 adopterade i Sverige (SCB, 2013). Förutom min egen berättelse, har jag nu tagit del av en annan adopterad persons berättelse. Lisa Wool-Rim Sjöbloms. Hon har under första halvåret 2016 släppt en av Sveriges viktigaste böcker, seriealbumet Palimpsest.
Aldrig självklar
Hade någon bett mig att läsa seriealbumet för några år sedan hade jag blivit arg. Så till den grad att jag hade letat rätt på Lisa Wool-Rim Sjöblom på sociala medier frågat – vad fan håller du på med? I dag förstår jag. Mest beroende på mitt eget uppvaknande. Min egen resa inom feminismen och den intersektionella analysen. Jag hade förstått varför min ilska berott, eller beror på hur Lisa Wool-Rim Sjöblom – på 142 sidor – raserar allt det jag någonsin lärt mig. Fast egentligen är det väl inte ilska. Utan smärta.
För det som gör mest ont när jag läser seriealbumet är hur oinsatt jag har varit, och hur det makabert nog gällande mitt eget liv och den kontext jag är sprungen ur. Jag är precis som Lisa Wool-Rim Sjöblom adopterad och uppvuxen i kontexter liknande de hon beskriver, en plats där ens spegelbild aldrig är självklar oberoende av i vilket land en sätter sin fot eller vem en möter. Boken talar sitt tydliga språk: Vi har kommit till ett land som ständigt idoliserar sig självt – och sätter sig över de länder vi en gång kom ifrån, våra hemländer.
I dag när jag läser boken är jag tacksam. Inte för att jag är adopterad, utan för att Lisa Wool-Rim Sjöblom bekräftar mig i mitt nya lands retorik, och visar hur illa den klingar utifrån premisserna på vilka jag kom hit. Hon bekräftar hur det mest påtagliga av mig, min biologiska familj, raderades ut redan innan jag valdes ut för adoption. Hur båda mina länder har lagt skuld på individens oförmåga att bära upp sitt eget barn, fastän det finns hur mycket kritik som helst att rikta mot vardera land.
Lisa Wool-Rim Sjöbloms seriealbum är ett vittnesmål och utan tvekan en av 2016 års viktigaste böcker. Den är fenomenal för att den är pedagogisk, med bilder som illustrerar känslor och korta texter om vissa företeelser – en bok som helt enkelt gör upp med adoptionsindustrins mörka sidor med en adopterad persons perspektiv. Jag kommer att läsa den här boken om och om igen, för all den förnekelse jag mött och kommer att möta. För att jag har sett hur adoptanter i tv sagt att de skiter fullständigt i sitt barns biologiska familjer. Som om de någonsin hade ensamrätt till oss. För att jag har hört människor som jobbar inom fältet tala om oss i termer av pengar. Inte människor med känslor. Inte heller är folk sena med att tala om vilken tur vi haft. Tur med vad? Att slippa våra biologiska föräldrar som i grund och botten inte alls ville bli av med oss? Turen att bli ett vandrande skal i våra nya länder där personer på ett eller annat sätt kommer försöka diskvalificera oss på grund av något vi själva inte valt? Där vår spegelbild på det ena eller det andra sättet förblir en stereotyp?
Pionjär av vår tid
För inte så länge sedan fick jag frågan hur adoptionsindustrin kunde genomsyras av patriarkala strukturer – som om den var en separat, endast kolonial och kapitalistisk företeelse. Sanningen är att adoptionsindustrins strukturer är flera. Lisa Wool-Rim Sjöbloms bok är ett bevis på det. Från ett makro till ett mikroperspektiv skildrar hon att adoption som teori och social praktik verkligen behöver kritiseras.
Jag vet att Lisa Wool-Rim Sjöblom kommer bli kallad för den arga, miserabla adopterade sydkoreanska tjejen för den här boken. Det belackarna inte förstår är att hon en pionjär av vår tid. En pionjär som gör det adoptionsindutrins aktörer – från myndigheter och organisationer till adoptanter skulle gjort för länge sedan: Inkluderat oss adopterade. Det här seriealbumet är verkligen till för oss adopterade, vars röster så länge tystats.
