”Istanbulkonventionen riskerar bli tandlös som verktyg mot det könsrelaterade våldet i Europa om inte alla länder ansluter sig”, skriver Jytte Guteland (S) i veckans EU-krönika. Hon välkomnar EU-kommissionens förslag att EU ska ansluta sig, men konstaterar att konventionen innehåller förpliktelser som alla medlemsländer är beredda att ta sig an.
Enligt EU-kommissionen utsätts var tredje kvinna för sexuellt eller fysiskt våld i EU. Över 55 procent av kvinnor över 15 års ålder utsätts för sexuella trakasserier. Mäns våld mot kvinnor är en grov form av diskriminering och en kränkning av kvinnors mänskliga rättigheter. Det är ett gränsöverskridande allvarligt samhällsproblem och därför måste EU ta krafttag i kampen mot mäns våld mot kvinnor.
I EU-parlamentet driver därför jag och mina partikamrater på för att EU ska anta Europarådets så kallade Istanbulkonvention. Konventionen är det mest omfattande internationella fördrag som är särskilt inriktad på att bekämpa våld mot kvinnor och våld i hemmet. Det antogs 11 maj 2011 och innehåller åtgärder för att förebygga våld, skydda offer, och åtala förövare.
Istanbulkonventionen kräver att alla former av könsrelaterat våld ska kriminaliseras – psykiskt och fysiskt, sexuellt våld och våldtäkt, könsstympning, tvångsäktenskap, stalkning, tvångsaborter och tvångssterilisering. Genom att konventionen är så omfattade utgör den ett viktigt steg i synliggörandet och bekämpningen av destruktiva strukturer kopplat till makt, kön och våld.
En kan tycka att mäns våld mot kvinnor är oacceptabelt och att alla EU:s länder måste se till att detta omänskliga våld upphör men viljan att åta sig alla förpliktelser är inte tillräckligt stark bland alla medlemsstater. Detta beror på att länder som ansluter sig är skyldiga att skydda och stödja offer för all form av könsrelaterat våld. De måste inrätta skyddade boenden, hjälpjourer, sjukvård, rådgivning rättshjälp och rätt för polisen att ingripa om våld sker i hemmet.
Här skiljer sig tyvärr medlemsstaterna åt hur långtgående hjälpen till våldsdrabbade ska vara. Som EU-parlamentariker är det vår plikt att sätta stark politisk signal så att unionen levererar och att medlemsstaterna aldrig kan acceptera det strukturella våldet mot kvinnor.
Istanbulkonventionen riskerar bli tandlös som verktyg mot det könsrelaterade våldet i Europa om inte alla länder ansluter sig. Trots att möjligheten för att underteckna funnits i sex år nu, var det i februari 2016 bara tolv av EU:s medlemsländer, däribland Sverige, som ratificerat.
Detta är oacceptabelt och EU måste sätta större press på att alla medlemsländer ansluter sig. Därför var det bra att EU-kommissionen föreslog den 4 mars i år att EU ska ansluta sig till konventionen inom ramen för sin behörighet och tillsammans med medlemsstaterna. Förslaget innebär att EU kan påskynda antagandet av konventionen å medlemsstaternas vägnar inom de flesta bestämmelser som konventionen omfattar.
Men för att gå från ord till handling måste EU-parlamentet ge sitt godkännande till rådet om ratificering. EU-parlamentet har i dagsläget beslutat att avvakta med godkännandeförfarandet och ska istället ta fram en interim rapport med budskap till rådet för revidera förslaget till beslut – jag driver på för att sätta mer press på att ratificeringen påskyndas och nöjer mig inte förrän EU och medlemsstaterna anslutit sig.
