”Den 4 april är dagen Europas humanitet sjönk på Medelhavet. Framtiden kommer att döma oss hårt, mycket hårt, för denna dag och den farliga dominoeffekt vi kan ha satt igång.” Semanur Taskin och Manuel Cortez skriver om dagen då flyktingavtalet mellan EU och Turkiet började gälla och om dess konsekvenser.
Den 4 april var dagen då de första flyktingarna som anlänt till Grekland efter 20 mars skulle börja deporteras tillbaka till Turkiet, i enlighet med flyktingavtalet som EU och Turkiet slutit.
Det är i alla fall vad som stod i våra tidningar den dagen, för precis en vecka sedan i dag.
Men det som kommer stå i historieböckerna är något helt annat. Den 4 april är dagen Europas humanitet sjönk på Medelhavet. Framtiden kommer att döma oss hårt, mycket hårt, för denna dag och den farliga dominoeffekt vi kan ha satt igång.
I ett videoklipp som cirkulerade på internet gick det att bevittna hur kustbevakare ute på Medelhavet med alla medel försökte stoppa gummibåtar på väg till Grekland. I kommentarsfältet var många chockade: ”Vad gör de? Hur kan de göra så?”
Det är uppenbart att vi nog inte riktigt har förstått vidden av EU:s slutna avtal med Turkiet. Detta är ju exakt det våra europeiska ledare har skrivit under. Att inte ens gummibåtarna längre ska vara en flyktväg till Europa.
Så hur ska människor i nöd nu ta sig över till Europa?
Jo, det ska de inte. Enligt överenskommelsen ska alla flyktingar som tagit sig till Grekland skickas tillbaka till Turkiet. För varje syrisk flykting (och bara syrisk flykting!) som ändå lyckas ro i hamn, ska en flykting från flyktinglägren i Turkiet tas emot. (Den syriska flyktingen som rott i hamn ska ändock skickas tillbaka.)
Vi ska alltså ta emot en orimligt liten andel av alla miljontals flyktingar från flyktinglägren i Turkiet. För detta har våra politiker varit redo att betala. Allt för att se till att, den så kallade flyktingströmmen är någon annan än de europeiska ledarnas huvudbry.
Detta medan Europa består av 500 miljoner invånare. Det vore ingen “systemkollaps” att ta emot några miljoner flyktingar. Fortfarande är det dock våra politiker som hotar med en ”systemkollaps”.
Låt oss nämna ett land som är nära en systemkollaps: I Libanon är varannan människa flykting. Det är som att Italien skulle ta emot 30 miljoner flyktingar. Eller Sverige nästan 5 miljoner flyktingar.
Det är ingen som begär att vi ska ”ta emot alla”. Men att bestämma sig för att sjunka till EU:s miniminivå, som Sverige nu är på väg mot, är det ingen som tvingat oss till heller. Det är ett val vi har gjort.
Flyktingarna som flyr till oss tror modigt och beundransvärt på Europa, och dess trygghet och solidaritet. Dessa flyktingar är mer européer än vad vi som redan är bosatta i Europa någonsin kommer bli.
De tror på oss. De tror på Europa. De lämnar allt för Europa.
Kan vi ens för en sekund föreställa oss vad det innebär att ens land, ens hem, förvandlas till ruiner? Hur det känns att bli kroniskt hemlös, inte kunna skydda sina barn och förlora nära och kära?
Människor flyr med andan i halsen, för att sedan mötas av taggtrådar, stängda gränser och deporteringar tillbaka till Turkiet. I bästa fall möts ett fåtal av dem av en nästan obefintlig möjlighet till anhöriginvandring, tillfälliga uppehållstillstånd och ett politiskt kyligare Europa.
I synnerhet är restriktionerna kring anhöriginvandring ett extra slag i magen för de mest utsatta flyktingarna; barnen och kvinnorna. Migrationsministerns uttalande i veckan om att vissa lättnader i regeringens förda flyktingpolitik skulle ske var ingenting att fira. Linjen består; tillfälliga uppehållstillstånd, id-krav och obefintlig anhöriginvandring till majoriteten.
Rasisters ”åk hem”-retorik har blivit vår verklighet. Dessutom inte bara i ord, utan i handling. Var och en är ansvarig för sina handlingar, och detta är vad vi har valt att tillföra i en värld som präglas av krafter som till exempel terrorgruppen Daesh/IS.
Istället för att väcka humanismen till liv hos resterande EU-länder har Sverige valt att foga sig efter dem. Vad har vi egentligen blivit för land efter denna höst? Borde inte den regering som herr statsminister så fint kallade feministisk och solidarisk, agera på ett radikalt annorlunda vis? Borde vi inte värna om de mest utsatta grupperna?
I linje med det nya avtalet är det dags att, med handen på hjärtat, ställa denna fråga till vårt samvete: Är det verkligen så stor skillnad på att ta ett liv, och att aktivt välja att inte rädda ett?
