Förra året utsattes Frankrike för flera attacker, som beskrivs som terrordåd. Frankrike är också det land i Europa varifrån flest medborgare har rest till Mellanöstern för att ansluta sig till terrorgruppen IS/Daesh.

Dessa händelser hade ännu inte ägt rum när Christine Delphy, fransk sociolog och en av landets främsta feministiska tänkare, skrev boken, Separate and Dominate – Feminism and Racism after the War on Terror. Trots det leder hon läsaren genom ett knivskarpt resonemang, som utmynnar i just en explosiv samtid, där en attack inte kan avfärdas som ett oförklarligt dåd utfört av galningar. Orsakerna, menar Delphy, finns i Frankrikes koloniala-, men även nutidshistoria präglad av rasism och sexism.

Det är som om hon redan hade förutsett de yttersta konsekvenserna av en upptrappad krigsretorik. ”Ett Paris i dag belägrat av polis och militär”, som hon beskriver sin hemstad i ett framträdande i London i februari.

I boken, som gavs ut 1996 men vars första engelska utgåva kom förra året, analyserar Christine Delphy vår samtid och genomskådar det politiska etablissemangets hyckleri och medlöperi, vilket har bidragit till att de europeiska länderna utropar krig efter krig och har försatt kontinenten i en historisk politisk- och samhällelig kris.

Europas elit har skapat kris

Å ena sidan bekämpar Europa diskriminering och rasism, å andra sidan finns det en uppstigande uppfattning av det är islam som är problemet. Där sätter Delphy in stöten. I en rad texter angriper hon temat från olika håll. Hur vi skapar ”den andra”, vilket är förutsättningen för att dominera andra grupper, kriget mot terrorn, kriget i Afghanistan för att ”befria de afghanska kvinnorna” och slöjförbudet i franska skolor. Det sistnämnda gjorde henne till en kontroversiell röst i den feministiska debatten.

I den inledande essän lägger Delphy grunden för argumentationen i sin fördjupning kring hur vi skapar vi och dom och hur de dominerande och de som domineras förhåller sig till varandra, vilket i sin tur förklarar lager av beteenden och relationer människor emellan. Allt det som vi inte kan undkomma och som vi alla är en del av.

Hon menar att olika samhällen använder olika mekanismer för att dela upp ”the ones” och ”the others”. Det handlar alltid om materiella mekanismer som att neka någon jämlikhet, behandla dem som att de inte riktigt når måttet eller betrakta dem som onormala samt att ingjuta dessa övertygelser och frånta ”de andra” deras egenvärde, värdighet och övertygelsen att rättvisa existerar. Att få de andra att tvivla på sig själva och världen är både resultatet av konkret förtryck och ett sätt att hindra dem från att bekämpa det.

Framför allt går hon hårt åt det franska etablissemanget. Hon beskriver hur uppdelningen i vi (fransmän) och dom (alla med ursprung i någon av Frankrikes kolonier) är en splittring som genom anti-muslimsk lobbying har fördjupats och intensifierats under de senaste årtiondena (lägg därtill till de koloniala rötterna).

Slöjförbudet som propaganda

I ett nyskrivet förord och i en uppföljande artikel i brittiska The Guardian, publicerad drygt en månad efter att boken gavs ut på engelska, skriver Delphy att franska feministers attityd till hijaben och muslimska kvinnor i allmänhet är både ”oförstående och klandervärd” – ett utspel grundat på det faktum att en majoritet av feministerna i Frankrike stödde slöjförbudet, som infördes år 2004 och, enligt Delphy, var den första franska öppna anti-muslimska lagen.

Svaret lät inte vänta på sig. I den franska vänsterinriktade dagstidningen Liberatión, skriver journalisten Nathalie Raulin att Christine Delphy i stället borde dra sig till minnes att kvinnors frihet (att förfoga över sina kroppar, utöva sina rättigheter, kritisera etcetera) också har krävt sina strider ofta mot ”de egna” – familj eller grupp – och att den franska feministens landvinningar är för nya, sköra och operfekta för att slå ner på.

Delphy kontextualiserar laginförandet och ser det som ett led i en ideologisk kampanj mot islam, vilken började långt tidigare (för över 40 år sedan). Bland annat hänvisar hon till en kartläggning av journalisten Thomas Deltome, som fastlagt att det mellan 1980 och mitten på 2000-talen inte gick en vecka utan att en av de två största franska veckotidningarna, L’Express och Le Point, ställde frågor som ”Bör vi vara rädda för islam?” eller ”Är islam oförenligt med demokrati?”.

Kastliknande system

Hon menar att efter år av upptrappad anti-arabisk lobbying från slutet av 1980-talet var det tillslut ”the ones” inklusive ultravänstern som alla kom överens om att det största problemet i motsats till fransk politisk sekularism, så kallad laïcité, var unga skolflickors huvudsjalar.

Därefter började franska barn och barnbarn till nordafrikanska migranter kallas för andra och tredje generationens invandrare, inte franska. Sen blev de alla muslimer, menar Delphy.
Bilden som målades upp var att den politiska sekularismen hotades av ”de andras” religion – en religion som många av dem inte ens praktiserade (men därefter kom att praktisera delvis som en motreaktion).

Delphy beskriver ett Frankrikes dilemma. Den som är född i Frankrike är fransk och har samma rättigheter som alla andra franska medborgare oavsett föräldrarnas ursprung. Men Frankrike vill inte acceptera dem, men kan inte heller skicka hem dem eftersom de inte har något annat hem än just Frankrike. Den tredje vägen, som Delphy menar att Frankrike har valt, är att upprätthålla och stärka ett slags kastsystem, bland annat genom att kriminalisera islam.

Hon menar att när människor ärver exakt samma status som sina föräldrar, utan sannolikhet eller ens möjlighet till social rörlighet, då är det en kastliknande situation, inte ett klassystem. ”Det vi pratar om som andra och tredje generationens invandrare, vilket borde vara en temporär migrant-status, förvandlas istället till ett nedärvt och nästan biologiskt drag”, skriver hon.

Mänskliga rättigheter

År 1977 grundade Christine Delphy tillsammans med Simone de Beauvoir den franska tidskriften Nouvelles Questions Feministes och har sedan dess blivit en av Frankrikes mest inflytelserika feminister. Hon har även varit frontfigur i krigsmotstånd, bland annat mot kriget i Afghanistan.

Delphy beskriver hur amerikanska politiker manipulerade opinionen bland annat genom att flera gånger ändra det uttalade målet med kriget från att handla om att kriga mot Usama Bin Laden, som kopplades till elfte september-attacken, till att kriga mot talibanerna till att slutligen handla om att ”befria” landets kvinnor.

Delphy påminner om hur USA bara ett par decennier tidigare backade upp mujaheddin-grupper, eftersom de hade en gemensam fiende: kommunismen, vilken representerades både av Sovjets närvaro i landet och den då sittande presidenten. De framsteg som nåtts för kvinnor inom utbildning och yrkesliv offrades då, eftersom regeringen som backade upp dem var allierad med USA:s fiende.

Spänstigt fastklamrande

Under den perioden fick Afghanistans kvinnor klara sig bäst de kunde medan kriget pågick och senare även eskalerade, inte minst på grund av USA:s fortsatta inblandning och stöd till talibanerna efter Sovjets tillbakadragande. ”Väst skapade inte fred och välstånd: Väst förstörde det som fanns kvar att förstöras. Trots det, menar Delphy, har ingen ifrågasatt det likhetstecken George Bush satte mellan väst och civilisation.

Att hålla inne med information, menar Delphy, är en av de mest effektiva mekanismerna för att skapa opinion.

Delphy delar med sig av knivskarpa analyser som är svåra att värja sig mot. Läsningen känns så aktuell och mitt i prick när det gäller att beskriva vad som händer i vår samtid att en lätt glömmer bort att den faktiskt har ganska många år på nacken. Delphy själv menar att den fortfarande behövs med tanke på att de etablerade ”the Ones”, som spänstigt håller sig fast på den politiska scenen, fortfarande är vita män.

Under våren har dokumentären om hennes liv, Je ne suis pas féministe, mais… turnerat i Europa och bland annat visats på Stockholms universitet.