De som ska försvara dina rättigheter vill inte ta ordet ”diskriminering” i sin mun när du rånas på tio procent av din lön för att du är kvinna. Vad ska vi ha ett sådant fack till, undrar Mattias Irving.
Feministiskt perspektiv uppmärksammar fackförbundet Civilekonomernas nya försök att förklara lönegapet mellan könen. Det är svårt att avgöra om det är ironi eller Orwellianskt nyspråk när fackförbundet använder orden ”oförklarade löneskillnader” för att förklara löneskillnaderna.
Genom att baka in alla skillnader som inte kan förklaras med ålder, utbildning eller erfarenhet i en diffus statistisk kategori som kan rymma allt från astrologiska influenser till faktisk, systematisk diskriminering, slipper förbundet att ta ställning och benämna löneskillnaderna för vad de faktiskt är. De slipper att bli obekvämt politiska.
Civilekonomernas nya pressmeddelande bygger på rapporten Kompetens eller kön – hur sätts din lön från 2015. I den beskriver förbundet sin uppfattning, att män och kvinnor ska få lika lön för likvärdiga arbeten, och att de ser allvarligt på löneskillnaderna. Så pass allvarligt att förbundet i rapportens förord lovade att gå vidare från studien för att syna de strukturer som ger upphov till lönediskrimineringen.
Så hur gick Civilekonomerna vidare? Ringde de runt till arbetsgivarna och frågade dem varför de sätter olika löner? Gjorde de någon ny attitydundersökning bland politiker och makthavare? Granskade de mediebilden av arbetande kvinnor? Nej, de kartlade löneförväntningarna hos landets ekonomstudenter. Förbundet kom fram till den revolutionerande slutsatsen att kvinnor har lägre förväntningar på sin framtida lön än män. Detta presenteras nu, som utlovat, som den huvudsakliga strukturella orsaken till lönediskrimineringen.
Kanske borde denna härdsmälta inte vara så förvånande, med tanke på att förbundet i en 30 sidor lång rapport om könsbaserade löneskillnader bara använder ordet ”diskriminering” som tänkbar förklaring en enda gång – i förordet.
Civilekonomerna lägger därmed allt fokus på individen. Hållningen är att könsförtrycket ska brytas genom att landets kvinnor individuellt börjar förhandla sig till en bättre lön. Frågan infinner sig vad dessa tiotusentals löneförhandlare ska med ett fackförbund till, som knappt förmår ta ordet ”diskriminering” till sin mun när hälften av medlemmarna berövas på mer än 10 procent av sin lön?
Förbundets analys av lönegapet är påfrestande ytlig och naivt individualistisk. Enskilda medlemmar kan inte åläggas av sitt eget fackförbund att lösa ett problem på samhällsnivå. Det är för stort. Individuell kamp är ett recept på resignation.
Kanske är det helt enkelt så att Civilekonomerna i hemlighet är rätt nöjda med dagens tempo? Bara ett eller två hela arbetsliv till av individuella löneförhandlingar, så är vi i mål.
