Edda Manga, feminism- och kulturredaktör (till och med januari 2016, numer forskare vid Mångkulturellt centrum, red anm):

Vad har varit feministiska höjdpunkter respektive lågvattenmärken sedan tidningen startade 2011-2015?

– Jag skulle inte kunna nämna några enskilda händelser utan snarare processer som har ägt rum under dessa år. Ur feministiskt synvinkel menar jag att den relativt tysta och effektiva överföringen från staten till familjen (läs: kvinnorna) av ansvaret för vård, ekonomiskt understöd och socialt omhändertagande av människor som inte betraktas som lönsamma för marknaden (barn, äldre, sjuka, psykiskt ostabila, arbetslösa, utbrända, och så vidare) innebär en enorm tillbakagång vad gäller erkännande av kvinnors arbete och för kvinnors ekonomiska ställning. Den nationalistiska rörelsens könsideologi har också börjat ha märkbara effekter till könsjämlikhetens nackdel. Som höjdpunkt kan Feministiskt initiativs otroliga valkampanj, både vad gäller antalet röster, förmåga att engagera unga och effekt på hur feministiska frågor aktualiserades i den dominerande diskursen i Sverige, inte glömmas. Jag kommer alltid minnas Fi:s första 1 maj-tåg i Göteborg. Kraften i den feministiska rörelsen i allians med antirasism och antifascism.

Vad hoppas du på inför de kommande åren – ur ett feministiskt perspektiv?

– Vad jag hoppas på inför de kommande fem åren – ur ett feministiskt perspektiv? Jag uppfattar att vi befinner oss i en kritisk historisk tid och jag hoppas att feminismen och antirasismen ska fortsätta att agera tillsammans och övervinna både marknadsfundamentalismen och ultranationalismen.

Sholeh Irani, utrikesredaktör:

Vad har varit feministiska höjdpunkter respektive lågvattenmärken sedan tidningen startade 2011-2015?

– Feministiskt Perspektiv startades samtidigt som den arabiska våren och den framtidstro, hopp och kamplust för rättvisa som väcktes i världen. Våra utrikesnyheter och reportage präglades av nyheter om kvinnors aktiva deltagande i revolutionerna från Tunisien, Egypten, Jemen till Libyen och Syrien. Aktivisterna kom till tals och förklarade situationen med sina egna perspektiv.

– Plötsligt uppenbarades en annan bild av ”de andra”, en ”överraskande” bild av kvinnor i de islamiska länderna i egenskap av sociala aktörer, en ”främmande” bild för mainstream-media som hade och fortfarande har svårt att hantera och förstå. Genom våra direktkontakter med sociala aktörer och kvinnorörelsens aktivister samt journalister på plats försökte vi, trots våra begränsade resurser, återspegla en verklig bild av situationen med förutsättningen att kvinnors krav för jämlikhet och jämställdhet är universella. Vi lyfte kvinnors perspektiv på revolter mot diktaturer och deras roll i organiseringen, och många gånger i ledningen av sociala rörelser, samt kvinnorörelsens kamp för att lyfta kvinnors rättigheter på agendan. Detta har Feministiskt perspektiv bevakat även när det gäller kvinnors sociala aktörskap i andra delar av världen, från afrikanska, sydamerikanska och östeuropeiska länder, från Indien och Iran till Kina, USA, Pakistan, Sydkorea och Afghanistan. Höjdpunkten med våra rapporteringar måste ändå vara det kontinuerliga och medvetna fokus vår bevakning har haft på kvinnors och hbtq-rörelsens motstånd, organisering och de segrar som åstadkommit mot förtryck och våld, stora som små. För att uppmärksamma våra läsare på det faktum att trots den ytliga rapportering som dominerar världens stora medier, pågår det en kontinuerlig och heroisk kamp för jämställdhet och kvinnors befrielse, mot sexism, homofobi och rasism från Libanon och Turkiet till Polen och USA och inte minst i små orter i Indien och Mexiko.

– Vi har också kunnat visa hur vänstervågen i Latinamerika har lett till ändrade maktförhållanden i flera av länderna på kontinenten, där kvinnorättsaktivister och urfolksledare visat med förnyad kraft att det går att åstadkomma förändring när den politiska viljan finns. Exemplen är många, liksom möjligheterna för svenska feminister att dra lärdomar – inte minst om betydelsen av breda nätverk för feministisk organisering. Vi har bland annat uppmärksammat Argentinas progressiva lagstiftning om könsidentitet och hur förbudet mot symboliskt våld mot kvinnor effektiviserat arbetet mot människohandeln för sexuella ändamål. Vi har skildrat arbetet i avpatriarkaliseringsenheten vid Bolivias avkoloniseringsdepartement, och delsegrar i kampen för att ställa militära befälhavare till svars för folkmord och sexuella övergrepp under diktaturer och inbördeskrig, liksom den tunga kampen för aborträtt och lagar som ger kvinnor rätt till ett liv fritt från våld.

– Inbördeskriget i Syrien och Libyen och sveket mot den arabiska våren samt uppgången av terrorgruppen IS/Daesh har satt igång massflykten som på kort tid omvandlades till en av vår tids största humanitära katastrofer. Kvinnor på flykt har fått särskild uppmärksamhet i Feministiskt perspektiv. Även i dessa rapporter har fokus varit på kvinnors motstånd tack vare våra aktivist-journalisters feministiska perspektiv.

– De intensiva och gigantiska politiska och sociala händelserna under de senaste fem åren, sedan Feministiskt perspektiv startade, vände världen upp och ner, inte en enda dag har passerat utan stora och viktiga händelser, ibland samtidigt i flera delar av världen. Stora påfrestningar för en liten tidning i det lilla Sverige som har ambitionen att bevaka hela världen! Revolter, krig, terrorism, högerextremisternas uppgång i europeiska länder men också motstånd och nya sociala rörelser i de flesta länder i världen har återspeglats utifrån ett feministiskt perspektiv – eller rättare sagt utifrån feministiska perspektiv! Tack vare våra stora och breda nätverk av journalister och aktivister, från kvinno-, hbtq-, freds- miljö-, urbefolknings- och antirasistiska rörelser runt om i hela världen, har vår bevakning av omvärldens extrema omvälvande händelser under dessa fem år skett för det mesta inifrån och direkt präglade av aktörernas egna perspektiv, som inte sällan hamnar i medieskugga.

Vad hoppas du på inför de kommande åren – ur ett feministiskt perspektiv?

– Att den globala feministiska rörelsen fortsätter mobilisera sina resurser kring kravet på varaktig fred och mot rasism, extremism av alla slag och militariseringen, akuta hot som kräver förening och fokusering av resurser. Ett förenat kvinnonätverk inom Nordafrika och Mellanöstern har kvinnorättsaktivister länge drömt om och arbetat för trots repressalier. Och ett sådant kvinnonätverk mot militarisering och för demokrati är mer nödvändigt än någonsin tidigare. Och vad vi på Feministiskt perspektiv som oberoende medieaktör kan hoppas på är att få större resurser för att kunna bevaka omvärlden ur ett feministiskt perspektiv, utvidga forumen för de röster som försummas i andra medier, sprida information om det som vi måste veta och förstå i Sverige för att genom en realistisk självbild kunna se vår kamp mot sexism och rasism som en del av en global kamp.

Jenny Rönngren , redaktionschef:

Vad har varit feministiska höjdpunkter respektive lågvattenmärken sedan tidningen startade 2011-2015?

– Bottennappen under de fem år som gått måste nog ändå sägas vara de ständigt återkommande rapporterna om hur kön fortsätter att avgöra lön och pensioner, arbetsvillkor och fritid, rörelsefrihet och yttrandefrihet, tillgång till makt och inflytande. För att inte tala om våldet. Utfallet blir oftast till kvinnors nackdel, i synnerhet kvinnor som är underprivilegierade av fler skäl än kön. Direkt tröttsamt är det med cirkelresonemangen som följer på dessa ständiga rapporter; först avståndstagande, sedan bortförklaringar eller uppmaningar till kvinnor att förbättra sig på olika sätt, och på detta politisk passivitet. Ansvarsutkrävandet och förändringsarbetet uteblir. Och så börjar det om. Snacka om nedslående.

– En höjdpunkt är det uppsving för feminismen som vi kunnat notera på flera olika sätt. Även om supervalåret var en parentes, ser det fortfarande bättre ut nu än när vi drog igång för fem år sedan. Fler har i dag hört talas intersektionalitet. Det är inte så komplicerat som det låter, men komplicerar jämställdhetsbegreppet. De steg i riktning mot jämställdhet som Sverige ofta idealiserats för, men som stagnerat på de flesta områden, ledde inte per automatik till ökad frihet för alla som begränsas av snäva könsnormer, patriarkalt förtryck eller disciplinerande våld. Så uppsvinget handlar om att många röster som sällan kom till tals tidigare har tagit plats i offentligheten med kritik och analyser. Det här illustreras bland annat genom den diskussion om en krympande åsiktskorridor som blossat upp, där skribenter och debattörer, påfallande ofta män, verkar ha tagits på sängen av att inte längre kunna vräka ur sig vad som helst oemotsagt. Från sina fasta anställningar och etablerade mediala plattformar klagar de över sakernas tillstånd och påstår samtidigt att deras åsikter inte ges utrymme, eller rentav inte får yttras. Särskilt glädjande är att så många av alla de som på olika sätt medverkat i Feministiskt perspektiv genom åren syns och hörs och tar plats och stärker varandra och – som en konsekvens av det – oss alla.

– Möjligen finns det också skäl – trots allt – att glädjas lite i alla fall åt den feministiska regeringen. Efter så många år av stagnation på jämställdhetsområdet så är det ändå ett fall framåt med en regering som säger sig vilja agera. Vi gjorde en enkät inför politikerveckan i Almedalen om förutsättningen för att välkända jämställdhetspolitiska förslag, ska genomföras och har redan kunnat konstatera att steg på väg har tagits när det gäller flera av förslagen. Mycket talar till exempel för att en jämställdhetsmyndighet kommer att införas och en till kvoterad månad i föräldraförsäkringen är redan beslutad.

– Nu har ju en komplicerande debatt om just föräldraförsäkringen förts i Feministiskt perspektiv. Det är bara ett av många exempel som visar varför en enad feministisk front varken är möjlig eller önskvärd och att det måste finnas utrymmen där flera olika feministiska perspektiv får plats samtidigt. Vad gäller regeringen finns såklart förbehåll. Den beklämmande bristen på kreativitet för att ta tillvara det solidariska engagemang och den organisatoriska förmåga som så uppenbart finns på gräsrotsnivå – både när det gäller asylrättens okränkbarhet och fattiga, ofta romska, EU-medborgares rättigheter. I stället stängs gränserna, familjeåterförening försvåras och några säkra flyktvägar för de kvinnor och barn som blir kvar i flyktingläger finns inte på kartan. Sammantaget kan jag inte dra någon annan slutsats än att det ur feministiskt perspektiv finns djupa revor i regeringens samhällsanalys.

Vad hoppas du på inför de kommande åren – ur ett feministiskt perspektiv?

– För mig blev arbetet med Feministiskt perspektiv också klivet in i feministiska kretsar. Det mest slående med hela denna samling av människor med stora drömmar är hur många som sliter så hårt, bränner ut sig, kommer tillbaka och hela tiden fortsätter tro på att allt ändå är möjligt. Samma tendenser kan skönjas inom Feministiskt perspektivs redaktion. Framöver hoppas jag att det tillspetsade politiska läget ska leda till att folk ser igenom de enkla lösningarnas retorik. Att alla modiga människor som ställt sig upp till solidaritetens försvar och genom att vittna om egen utsatthet blivit måltavlor för hat och hot – i skolan, på arbetet, idrottsvärlden, kulturen, akademin, på gator och torg och på sociala medier och i tidningars kommentarsfält – ska bli hörda och förstådda. Jag vill att alla som sitter på makt och privilegier ska börja använda den konstruktivt, i stället för att slappt acceptera, eller vända bort blicken från, de uttryck för rasism, afrofobi, funkofobi, transfobi, sexism, hat mot romer och femininitet som avhumaniserar människor och bygger murar. Samhället måste hitta sätt att kanalisera resurser till de krafter som så länge har visat sig beredda att jobba stenhårt – oftast med mycket små medel – för att gemensamma värden som håller ihop ett samhälle ska upprätthållas även när det blåser snålt. Och som Sverige för den delen skrivit på internationella konventioner om och åtagit sig att följa. Så om jag får önska kommer vi också ha kraft att vända oss mer utåt, förstärka vår organisering och lyckas genomföra fler av våra ständigt många och ambitiösa idéer som ligger lite utanför själva tidningsproduktionen.

Bella Frank, sportredaktör:

Vad har varit feministiska höjdpunkter respektive lågvattenmärken sedan tidningen startade 2011-2015?

– Att ha en sportavdelning har varit självklart för tidningen från starten. Förutom att bevaka sport och idrott som flickor och kvinnor utövar eftersom det ofta är så underrapporterat så har ett syfte med avdelningen också varit att ta upp olika problem inom idrott och sport. En sådan fråga som vi har tagit upp kontinuerligt har varit förekomsten av sexuella övergrepp inom idrotten. Ida Ali Lindqvist, Feministiskt perspektivs första sportredaktör gjorde 2011 en stark intervju med höjdhopparen Patrik Sjöberg som berättade om de mångåriga sexuella övergrepp han utsattes för av sin styvpappa och tränare, i artikeln Förbundets svek mot Sjöberg.

– Ett annat återkommande lågvattenmärke under dessa år har varit när lag har kvalat upp till högsta serien men stoppas av sina egna föreningar från att gå upp – av ekonomiska skäl. Ofta för att man i stället väljer att satsa på herrlagen i föreningen. Det drabbade Växjö Lakers Ladies 2011, och Nässjo IF:s damer som i stället bildade IFK Nässjö.

– Lågvattenmärke var också behandlingen av det svenska fotbollslandslaget. Dels i hatet som mötte dem på sociala medier under fotbolls-EM på hemmaplan 2013, där framför allt män gav uttryck för hån, hat och hot mot laget. Eller då Svenska fotbollförbundet och TV4 visade hur olika man värderar spelare och deras insatser beroende på kön under Fotbollsgalan när Anders Svensson belönades med en bil för att ha spelat flest landskamper inom herrfotbollen, men samtidigt inte belönade Therese Sjögran – som hade spelat långt fler landskamper, något Moa Svan skrev flera uppmärksammade krönikor om.

– Andra lågvattenmärken har varit: Att svenska lag som ishockeylaget Frölunda använder sig av rasistiska symboler och det nedsättande ordet ”indians” i sitt namn. Att hatet och hotet mot de som utmanar normer inom sport och idrott fortsätter. Det visade sig till exempel när Sofia B. Karlsson kände sig tvingad att sluta i AIK efter sitt arbete med Fotboll för alla, och inte fick tillräcklig uppbackning från ledningen.

– Det har också skett förbättringar. En sådan har varit att, trots att mycket fortfarande återstår, medier blivit bättre på att bevaka fotboll. Alva Nilsson pekade på 2011 att Sportbladet inte ens närvarade på Damallsvenskans upptaktsträff. Men på den senaste upptaktsträffen 2015 var alla stora medier representerade och inför fotbolls-VM i somras var det Aftonbladet som kom ut med en VM-bibel inför fotbolls-VM i Kanada 2015.

– Futebol dá Forca har varit en av höjdpunkterna inom idrottsvärlden under senare år. Deras öppna träningar Futebol Aberto gör steget till att börja träna, eller prova på, mycket enklare. Även om du aldrig har spelat tidigare, även om du inte har något syskon eller någon förälder som varit engagerad i sporten eller du inte har fotbollsskor så kan du helt enkelt komma ner till någon av de träningar som organiseras i städer som Borås, Göteborg, Södertälje, Linköping och Stockholm. Många av tjejerna som deltar är tjejer som rasifieras, och från 2014 och framåt har man också startat träningar för nyanlända flyktingtjejer. En höjdpunkt det senaste året är att denna process också blivit till bok i Rekord, Fatima! och att Olika förlag fortsätter att ge ut böcker om sport där fler barn kan känna igen sig i och inspireras av

– En av de viktigaste frågorna under 2015 har varit idrottens respons till flyktingkrisen, många idrottsklubbar i Sverige och i andra europeiska länder har arbetat för att välkomna nyanlända upp på läktarna och för att jobba med att välkomna asylsökande och nyanlända in i idrottsverksamhet. Förhoppningsvis kan sådana projekt och initiativ bli mer eller mindre permanenta och andra föreningar inspireras och låter idrottsverksamheten bli ett sätt att bjuda in fler och nya medmänniskor in i verksamheterna.

Vad hoppas du på inför de kommande åren – ur ett feministiskt perspektiv?

– Om jag försöker blicka framåt så hoppas jag att Feministiskt perspektiv kan vara med och hitta vägar ut ur kontrarevolutioner, backlash, höger- och religiös extremism och militarism. Detta genom att vi fortsätter att vara en tidning med journalistisk trovärdighet och integritet, som både riktar sig till och lyckas locka läsare från en bred läsekrets. I en alltmer reaktionär och polariserad värld kan journalistik – när den är bra – bidra till nyanser, gråskalor och samtal, problematisera det som verkar vara givet och enkelt och göra det enklare att förstå komplexa skeenden och frågor. Jag tror att Feministiskt perspektiv är en tidning som med sitt intersektionella perspektiv har möjlighet att bidra till att två, för att inte säga många fler, tankar hålls i huvudet på en och samma gång. Detta kommer att vara avgörande för att möta de många komplexa utmaningar vi står inför.

– Vad gäller sporten finns mycket att göra vad gäller klass och ekonomiska förutsättningar, jämställdhet, antirasism, hbtq- och funkisfrågor, men som redan nämnts: Idrott är en kraft i och för sig själv, men också en kraft som kan användas för att föra oss framåt så därför hoppas jag att idrottsvärlden kan få ett förnyat uppsving som folkrörelse och axlar rollen som den arena till vilken alla är välkomna.