År 2015 var ett lågvattenmärke för solidariteten och mänskliga rättigheter i svensk politik. Det var året när en rödgrön regering lade fram ett åtgärdspaket för att hindra och avskräcka flyktingar för att söka skydd i Sverige. Det var också året när en rödgrön regering sa att det måste bli enklare att avhysa, och bestraffa romer för deras utsatthet. Eller som gick ut och avrådde människor från att skänka pengar till fattiga människor som kommit hit för att fly fattigdom, diskriminering och antiziganism i sina hemländer.
Regeringens politik sände en tydlig signal. De ska lämna Sverige så fort som möjligt. Signaler som också lett till att allmänhetens inställning till utsatta EU-medborgare har hårdnat. Hatbrotten mot dem har ökat och de har fått allt mindre pengar i koppen. Polisens nya romaregister för att kartlägga utsatta EU-medborgare har inte gjort saken bättre.
För knappt ett år sedan utnämnde regeringen Martin Valfridsson till nationell samordnare för arbetet med utsatta EU-medborgare. Uppdraget gick ut på att ta fram riktlinjer till kommuner och landsting, främja samverkan mellan olika aktörer och att sprida kunskap om utsatta EU-medborgares rättigheter i Sverige. I uppdraget ingick också att ta fram exempel på hur socialtjänstens stöd till dem kan utformas.
Att utse en nationell samordnare var ett välbehövligt initiativ. Särskilt med tanke på hur handfallna svenska kommuner och landsting varit när den fria rörligheten kom till Sverige. Eller på grund av den okunskap som finns om vilka rättigheter dessa människor har när de vistas här.
Under året som gått har Valfridsson varit aktiv i den offentliga debatten. Tillsammans med regeringen har han avrått från att skänka pengar, han har ifrågasatt att samhällets mest sårbara barn skulle ha rätt att gå i skola. Han har även förespråkat nolltolerans mot att utsatta EU-medborgare slår läger på privat eller offentlig mark, utan att erbjuda alternativ. Samtidigt har han kritiserat kommuner som tagit fram egna lagliga och långsiktiga boendealternativ.
Under tiden har flera kritiska röster mot Valfridsson och regeringen höjts. Det har bildats en rörelse för att försvara grundläggande rättigheter för samhällets mest utsatta. Men Valfridsson har valt att inte lyssna på etablerade människorättsförsvarare. Till exempel när Civil Rights Defenders nyligen publicerade en rapport som klargör vilka skyldigheter Sverige har gentemot dessa människor när det gäller respekten för deras mänskliga rättigheter, eller när UNICEF lämnade en oroande rapport över barnens möjligheter att gå i skolan i Sverige.
Nu ska Valfridssson redovisa resultatet av sitt arbete. Utifrån hur Valfridsson hittills har agerat kommer riktlinjerna inte heller vara i linje med dessa rapporter. Däremot förväntar vi oss att hans slutsatser kommer att respektera det kommunala självbestämmandet, som gör det möjligt för kommunerna att sätta sin egen standard för stödet till utsatta EU-medborgare. Stöd som är i linje med deras mänskliga rättigheter.
Vi förväntar oss också att regeringen bjuder in relevanta aktörer och civilsamhället till diskussion. Sverige behöver en bred diskussion om hur vi kunna leva upp till vårt ansvar för de utsatta EU-medborgare som befinner sig inom landets gränser, och hur Sverige ska kunna bidra till att situationen förbättras i hemländerna. Det samarbetsavtal som regeringen har slutit med Rumänien och är i färd med att ingå med Bulgarien är mycket viktiga för detta ändamål.
Men Sverige måste sopa rent framför egen dörr innan vi har mandat att ställa krav på andra länder att agera i enlighet med mänskliga rättigheter och komma till rätta med att romerna behandlas som en andra klassens människor i EU i dag.
