Yvonne Büdeholzer, chefen för den inflytelserika teaterfestivalen Theatertreffen i Berlin, sade i april förra året att det nu finns en ny politisk teater i Europa. Flyktingtemat blev snabbt ett tema för scenkonsten i Tyskland och där har olika migrationspolitiska aktioner avlöst varandra. På de tyska scenerna framförs såväl dramatik som dokumentärteater där flyktingar själva står på scenen och delar med sig av sina erfarenheter. På det Kongelige Teater i Köpenhamn framförs för närvarande asylbaletten Utopia i vilken flyktingar medverkar.

På Stockholms Stadsteater hade två pjäser med flyktingtema premiär förra veckan. Pjäsen Lampedusa, skriven av Anders Lustgarten och iscensatt av Dritëro Kasapi, gestaltas av skådespelarna Emil Almén och Sandra Medina. I en dansstudio i Kulturhusets källare står stolar uppställda i en kvadrat och den begränsade publiken kommer mycket nära såväl texten som skådespelarna. Emil Almén spelar fiskaren Stefano som fångar upp döda och ibland levande kroppar ur Medelhavet. Sandra Medinas rollkaraktär Denise har stängt av känslorna för att kunna arbeta som indrivare på ett privat företag samtidigt som hon tar hand om sin sjuka mamma. Både Denise och Stefano hör till ett europeiskt proletariat utan någon självklar solidaritet med sårbara grupper.

Regissören Dritëro Kasapi har valt en enkel och effektiv scenlösning genom att låta skådespelarna varva två skilda men tematiskt sammanvävda monologer rakt upp och ner. Både Stefano och Denise är fattiga och frustrerade då de dagligen möts av död, fattigdom och misär. Överraskande möten med vänliga och tillmötesgående medmänniskor förändrar dock bådas liv. Det täta kammarspelet är välspelat och drabbande. Godheten som tema kan kännas melodramatiskt, men fungerar väl i sammanhanget. Tanken är att låta det personliga mötet förändra karaktärernas syn på andra utsatta människor.

Ett par dagar efter premiären av Lampedusa var det dags för en annan uppsättning om flyktingar. Dramatikern och regissören Maria Blom, mest känd för filmen Masjävlar (2004), återvänder nu till Stockholms Stadsteater med komedin En rackarns helg. Hennes uppsättningar Rabarbes (1998) och Sårskorpor (2002) var föregångare för den serieteckningsliknande stiliserade spelstil som senare vidareutvecklats i uppsättningar som Jag är din flickvän nu (2009) av den finlandssvenska Teater Viirus och Liv Strömquist tänker på dig (2014) på Dramaten.

Det som kändes finurligt i Bloms tidigare uppsättningar blir dessvärre en smula ansträngt i En rackarns helg som handlar om fördomar och undangömda flyktingar. Visst kan man skoja om det mesta och då är rasistiska fördomar ett tacksamt ämne, men den här gången träffade man inte riktigt mitt i prick. Det är synd eftersom ansatsen att muntra upp det tunga flyktingtemat med lite skratt och gamman är lovvärd. Komedin ska locka till skratt och när publiken till slut inte vet vad och vem den skrattar åt finns det ett problem. Det är synd eftersom det rör sig om skickliga skådespelare. Synd på så rara ärtor.