Dansteaterföreställningen La Familia ifrågasätter vikten av blodsband på papper, samtidigt som den kritiserar länders kontroll och utnyttjande över människor genom pappersbiten kallad ”pass”. Mitt i Vasastan finns den anrika Alias teatern en trappa ned på Hälsingegatan. Scenens nakna och bergsprängda väggar placerar pjäsen i den råa verklighetens terrängen. Scenografen Valeria Montti Colque skapar med några klädställningar ett vacker vardagsrum i fantasin: där kläder plockas, apelsinträd flyttas och malplacerade fotbollsaffischer bara är.

Pjäsen blåser nytt liv i legenden om Chavela Vargas, 14-åringen som flydde till Mexico och livnärde sig som gatumusikant. Med åren blev hon en respekterad sångerska. Även Asmahan (Amal al-Atrash) gestaltas, den arabisk-drusiska sångerskan och skådespelerskan från Syrien. Ensemblen turas om att gå in och ut i rollen som Vargas och Asmahan, gränslinjen mellan dem själva och sångerskorna suddas ut i en smått förvirrande men dynamisk framställning.

Föreställningen tematiserar och problematiserar ursprung, pass, historia, nationalitet och den eviga frågan: är Sverige ditt födelseland, din mellanlandning eller din destination? Den traditionella kärnfamiljens konstellation med mamma, pappa och barn talas om i såriga skärvor tillsammans med historier om krig och flykt. Om du ska stanna, eller åka. Gränsen för vad som skiljer släkt, familj, vän och främling framställs som flytande, till skillnad från landgränser som ovillkorligt skiljer människor från människor.

Dansen både lyfter och bär föreställningen framåt. Sofia Castros stringenta och laddade flamenco ingjuter energi i både pjäs och salong. Nasreen Aljanabi Larssons skickliga rörelsekvalité i en blandning av modernt och bollywood ger föreställningen än mer frekvens. Monica Albornozs lidelsefulla röst är betryggande, och även om den nås av öron som inte förstår spanska, är det ändå en högst behaglig upplevelse. Mot slutet av föreställningen ställs klädställningar på rad, bakom dansar ensemblen i ett rum dit åskådaren endast skymtar mellan paljettklänningar och tavlor.

Föreställningen eskalerar när ensemblen tar tag i ställningarna och skakar gränsen som skiljer oss mot dem. Som om det gällde själva livet. Genom klädväggen kliver Jane Monique Umutoni fram i ett uppriktigt och sensibelt danssolo, som på ett sätt försonar och harmoniserar frustrationen som byggts upp under pjäsens gång. Koreografin av Paloma Madrid är idérik, genomtänkt och många gånger estetiskt vackert. Dock har regin stundtals lämnats åt slumpen då skådespelarna ibland tycks fylla ut scenen utan syfte. America Vera-Zavalas manus är poetiskt, målande och med ett tydligt syfte att tala om gränser och drömmar. Föreställningen hade dock gagnats av att blanda upp de texttunga monologerna med mer gestaltade skådespel.

La familia har lyckats med det trots allt ovanliga att bryta konstnärliga konventioner med sin mix av flamenco, modern dans, sång och teater.