Framgångssagan började med en elvaåring och Disneys popscen Mikey Mouse Club. En tjej med drömmar om framgång, sång, och dans blev snart objekt för en profitjakt och en internalisering av Lolitarollen– det sexuellt (o)medvetna barnet som förför med sin oskyldighet. Den 5 november har utlysts av Las Vegas som den Internationella Britney Spears dagen, Turteatern firade med uppsättningen Britney av Py Huss-Wallin.
Britney är en performanceföreställning som gestaltar hur en flickas uppväxt i rampljuset leder till ett utsatt och utnyttjat människoliv, men likt en fenix ställer hon sig upp ur askan och fortsätter att göra sin grej. Sex stycken rosaklädda Britney Spears med långt blont hår intar scenen, fullt upptagna med sina tuggummin nynnar de låttexter med bekräftelsesökande blickar mot publiken. Parodin fortsätter samtidigt som Britneys egen vilja att delta i den mediala dokusåpan uttrycks med förvirring, utmattning och svårigheten att skilja illusion från verklighet. Skådespelarna är fyra kvinnor och två män som alla dragar en tragikomisk popikon som ingen vet var ytan slutar och djupet börjar. Det mest spektakulära i föreställningen är den enorma kvinnokropp av ballong som sakta men säkert vecklas ut på scenen, och med hjälp av alla Britneys– får hjälp att onanera. Den uppblåsta dockan liknar konstnären Niki de Saint Phalle:s gestaltning av kvinnokroppen, och lika problematiserat blir Britneys sexuella utspel och användning av sin kropp– är den till för henne eller för publiken?
Kulmen i föreställningen kommer när en av sex Britney får sitt hår avslitet och utsätts för mobbing. Det förlorade håret blir en symbol tagen ur verkligheten då Britney Spears själv rakade av sig håret 2006 som en protest mot den mediala häxjakt som länge förföljde henne. Åren runt 2006-2007 kom att bli signalement för Britney Spears både mediala och personliga kris och uppståndelse: hon förlorade vårdnaden om sina barn, blev omyndigförklarad, attackerade en papparazzi, och under ett flertal tillfällen inlagd på psykiatriskt klink. Men trots alla motgångar lyckades hon få tillbaka vårdnaden om barnen och 2007 släppte hon sitt femte album Blackout.
Py Huss-Wallin har skapat en kavalkad av paradoxer där popikonens maktposition inte räddar Britney från att göras till kommersialismens profitobjekt. Men att den starka och framgångsrika blir en slav under patriarkatets spelregler, är inte heller det glasklart. Att Britney inte bryr sig om det förväntade har varit en av regissörens hållpunkter. ”Vill du ha en bit av mig?” frågar en blond gestalt på scenen och ganska snart frågar en annan om vi inte har lärt oss någonting av historiens exempel av kvinnor som trakasseras av medier. Orden ”att få göra vad jag vill– det är min rättighet” klingar i öronen i uppsättningen Britney som alldeles utmärkt gestaltar hur den mediala världen konsumerar en kvinna.
Självaste Britney Spears turnerar i år återigen på scenerna runt om i USA och konceptet är den samma– naket och i stilettklackar dansar hon sexualiserad dans. Hon har kritiserats för sin envishet att fortsätta sexualisera sin kropp och sin persona. Efter 35 år trodde många kanske att hon skulle komma med något annorlunda, något mer ”exemplariskt”, eller åtminstone slänga in ett politiskt budskap eller två. Men som vilken annan snubbe som helst genom musikhistorien har Britney tagit plats utan att personifiera en moraliserande förebild. Den oskyldiga girl-next-door flickan från Disney valde, och väljer fortfarande, att spela och utnyttja dem regler som styr musikbranschen, media och pengar.
Föreställningen Britney problematiserar framförallt, och mycket skickligt, innebörden av kvinnans ”fria val” inom patriarkatets fyra väggar.
