Tv-serien Orange is the new black är tillbaka för en fjärde säsong, och en hel natt när jag inte kan sova håller kämparna i kvinnofängelset mig sällskap. Formmässigt fortsätter den att röra sig bort från den vita huvudrollsinnehavaren Piper Chapmans (Taylor Schilling) ”stora berättelse”. Istället arbetar den med novelliknande avsnitt där vi lär känna olika karaktärers historia samtidigt som deras akuta öde avgörs i tv:ns nu. Med en sådan form finns stora förutsättningar för att utforska strukturer och systematik och berättelserna om livets omöjlighet i fängelset blir lika mycket en oförsonlig kritik av kapitalismen. Ett korrupt system föder korrupta människor, och trots motstånd, inte minst i överskridande kärlek och solidaritet, finns det inga genomgoda karaktärer, eftersom det enda sättet att överleva i fängelset blir att använda klass, kön, ras och sexualitetsförtryck mot varandra.

Denna systemkritiska förståelse blir ibland också obehaglig att identifiera sig med och för mig väcker serien viktiga frågor kring hur mycket förståelse av makt måste hänga samman med förlåtelse av makten. När till och med vakterna och våldtäktsmännens beteende psykologiseras utifrån kritiska maktperspektiv blir det strukturalistiska tänkandet stundtals obehagligt att följa. I ett samhälle där våldet mot flyktingar till stor del är institutionaliserat våld; av vakter, socionomer, poliser och piloter, är Hanna Arendts, med fleras, teoretiserande av den banala ondskan (”jag gjorde bara mitt jobb”) intressant men på inga sätt tillräckligt. Denna fråga ställs till sin spets i sista avsnittet, som för mig blir en påminnelse om att uppror och sociala rörelser kanske kan använda sig av förståelse, men aldrig ursäkta maktens beteende genom att komma dess psyke för nära. Att förstå rasismen på en strukturell nivå, är aldrig samma sak som att tvinga den som drabbas av den att sätta sig in i den enskilda rasistens historia.

Precis som tidigare vältrar sig serien i våld och förnedring av kvinnokroppar, på samma gång filmmässigt kittlande, som tröttsamt och sorgligt, och jag hade önskat att den vågade söka sig ännu längre bort från populärkulturens upprepningstvång. Ändå är jag lycklig efter att ha tittat igenom hela säsongen. Den ger mig hopp och styrka. Den får mig att skratta. Den är på samma gång spännande och komplex och innehåller många politiska spår. Glömskans och våldets samband: Om transfobin och Sophia Burset, (Laverne Cox) kvinnan som sätts i isoleringscell (”för att skydda henne”). Som glöms bort. Men som alltid är där, lika närvarande som bortträngd av makten.

Men på samma sätt som den handlar om glömska, berättar den också om vikten av minnen: Om hjältar och martyrer, som förvägras namn i nyhetsuppläsningar om deras uppror. Om hur nyliberalismens språkbruk gömmer tvångsarbete och oätlig mat. Det är en av få serier där arbetarklass, flator, kvinnor, svarta och bruna kroppar får en självklar plats på tv. Samtidigt sker denna inkludering på bekostnad av extrema stereotyper, där de enda som får vara mer personer än klichéer är de vita medelklasskvinnorna. Det är också främst de som ses som solidaritetsutövare – de andra karaktärernas uppror och uppoffringar tolkas snarare som identifikation eller krav från en gemenskap. För mig är det också de vita medelklasskvinnorna som drar ner tv-serien delvis, eftersom det inte är en berättelse om människor och aktörskap; utan en serie vars styrka är skildringen av ett system, makt, våld och oundvikligheter. Och i samma andetag: kärlek, community, motstånd och kamp.