Kära systrar och bröder och alla allierade i kampen!

Kolonialismen tog aldrig slut. När vi kom till Europa eftersom europeisk kolonialism gjort det omöjligt för oss att leva kvar med värdighet i länderna där vi har vårt ursprung, då följde den koloniala logiken med oss hit och förorterna vi hänvisades till blev de nya kolonierna. På samma sätt som svarta och bruna kroppar behövde hanteras i ursprungskolonierna, behöver vi hanteras här i de europeiska städerna där vi befinner oss.

Miljonprogrammen som var det svenska folkhemmets stolthet på 1960-talet gjordes om till uppsamlingsplats för oss, jordens fördömda, och förvandlades till det vi i dag kallar ”förorten” med alla negativa bibetydelser som begreppet har med sig. Här kan vi kontrolleras, här kan vi polisbevakas, här kan vi gå under precis som de unga bröderna som gick förlorade i det tragiska våldet som har fått oss att samlas här i dag.

Förorten är platsen där vi bor. Det betyder att här finns själ, hjärta och den fantastiska överlevnadsförmåga som gjorde att våra förfäder triumferade mot dåtidens kolonialism. Men här finns också många saker som inte är som de ska vara. Jag tänkte beskriva de sakerna med hjälp av siffror som finns samlade på forskaren i kritiska ras- och vithetsstudier vid Institutionen för språk, litteratur och interkultur, Karlstads universitet, Tobias Hübinettes hemsida.

Arbetslösheten fortsätter att sjunka dramatiskt för vita svenskar medan den fortsätter att öka lika dramatiskt för icke-vita. Det finns knappt någon arbetslöshet bland vita svenskar, Sverige behöver importera 65 000 nya arbetskraftsinvandrare årligen beräknas det. Ändå är det bara knappt hälften av invånarna i Rinkeby som har jobb.

I dag går 93-94 procent av alla majoritetssvenska ungdomar ut grundskolan med gymnasiebehörighet. Men inte mer än 65-70 procent av alla ungdomar med utländsk bakgrund går ut grundskolan med gymnasiebehörighet. Dessa siffror är tyvärr ännu lägre bland de med utländsk bakgrund som inte är vita. Det vill säga oss från de gamla kolonierna.

Dagens Nyheter visade nyligen att skolor i miljonprogramsområden, där den absoluta majoriteten av invånarna inte är vita, uppvisar en betydligt lägre procentandel behöriga lärare än de skolor som är belägna i landets mest högutbildade och rika områden.

Överdödlighet kallas det när en grupp människor löper större risk att dö än vad som är normalt för befolkningen. Överdödligheten bland andra generationens invandrare som har bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika ligger mellan 30-45 procent högre än för vita svenskar. Vi dör i förtid av självmord, olyckor, missbruk, sjukdomar och den sortens våld som har fått oss att samlas här i dag, där framförallt unga män tar livet av varandra. De tar livet av varandra men vad är det som gör att de kommer till den punkten att de inte ser några andra framtidsutsikter än kriminalitet och att ha ihjäl varandra. Fundera på det ett tag.

Självklart kan man göra som våra föräldrar gjorde när de lämnade sina ursprungsländer och återigen lämna kolonierna genom att lämna förorten. Men det är ett alternativ som bara är öppet för vissa av oss. Hela 61 procent av de som är födda i Sverige och som tillhör synliga minoriteter och som växte upp i miljonprogramsområdena i landet bor fortfarande kvar i miljonprogramsområden även i vuxen ålder, medan 35 procent av de vita svenskar som växt upp i miljonprogramsområden bor kvar som vuxna. Förorten blir alltså brunare och svartare hela tiden.

Det som gör saken ännu värre är att 22 procent av icke-vita ”andra generationens invandrare” gör en nedåtgående ”bostadskarriär”. De går från mindre fattiga miljonprogramsområden där de bodde som barn till att som vuxna bo i de allra fattigaste och mer utsatta miljonprogramsområdena. På gott och ont är förorten vårt hem och man kommer inte härifrån. Nordamerikas urfolk hänvisades till reservat. I Sydafrika kallades de marginaliserade områdena som de svarta tilldelades för homelands. I Sverige är förorten våra homelands.

Bara för att avsluta; visste ni att 32 000 barn varje år tas ifrån sina föräldrar och istället placeras utanför föräldrahemmet genom socialtjänstens ingripanden. Helt säkert har de flesta av dem bakgrund i den delen av världen som tidigare var koloniserad Asien, Afrika och Latinamerika. Det handlar om våra svarta och bruna barn, de som kallas ”andra generationens invandrare”, som flyttas från miljonprogramsområdena till majoritetssvenska familjer i villa- och radhusområdena. Socialtjänstens utredningar är inte rättssäkra utan kan byggas på vita socialsekreterares fördomar mot andra kulturers uppfostringssystem och en förvissning om att det är bättre för våra barn att växa upp i vita medelklassfamiljer. Det finns inget nytt med detta. Under den koloniala ordningen hämtar kolonisatören vad den behöver från den koloniserade. Även deras barn. Fråga de australiska aboriginerna, de amerikanska urfolken och samerna i Sverige.

Här i våra förorter lever människor som i burar med små livsmöjligheter. Och saker blir bara sämre och sämre ur social synpunkt. Är det konstigt att människor här vänder sig inåt mot sig själva och till och med tar död på varandra. Våldet är bara symptom och vi är här för att protestera mot orsakerna och konstruera vårt eget motstånd mot dessa orsaker oberoende av vad politiker och tjänstemän har att säga.

Därför är jag glad att vara på plats och se alla samlas här i protest. Beredda att ansluta sig till kampen mot den nutida kolonialismen. Vi är inte ensamma, utan i städer i hela Europa reser sig svarta och bruna människor, i Nordamerika reser de sig bland annat i Black Lives Matter-rörelsen. Allt detta hänger samman och det hänger samman med den kamp som fördes och fortfarande förs i Kongo, i Algeriet, i Vietnam, på Kuba och i Palestina. För att använda den store Frantz Fanons ord: ”Varje generation måste finna sitt öde och uppfylla det eller svika det. Det valet kan ingen ta ifrån oss.”

Arrangörerna avtackades på scenen i Rinkeby.