När Kini Matini först engagerade sig i rörelsen började hon urskilja vissa mönster. Männen pratade alltid högst och mest på mötena. Kvinnorna var tysta.

– De få gånger kvinnorna talade kunde jag se hur de förändrade sitt kroppsspråk. De började tala med mörkare röster och satte sig mer bredbent. De var tvungna att härma männen för att bli respekterade, säger hon. Feministiska frågor var sällan på agendan.

Kamp blev kvinnokamp

Tillsammans med sex andra aktivister startade Matini den kvinnoseparatistiska gruppen No mi tangere. Rör mig inte. Året var 2004.

Medan Aten försökte locka turister från hela världen till de olympiska spelen ville Kini Matini och hennes vänner istället uppmärksamma en mörkare del av staden.

De började gå till kvarter där de visste att sextraffickingoffer hölls gömda.

– När det regnade kom vattnet rinnande från gatorna, det var fyllt med kondomer. Vissa kvarter var betydligt farligare att vistas i som tjej än andra, säger Kini Matini.

No mi tangere gav flygblad till kvinnorna i smyg – med nummer till skyddade boenden och namnet på deras grupp. Samtidigt problematiserade de sexköparna. Något som skapade stor uppmärksamhet i landet.

– Våra affischer hamnade på förstasidan i en stor dagstidning. Och Dimitra Kanellopoulou, ordförande i de prostituerades fackförbund skrev en debattartikel om oss, säger Kini Matini.

Kanellopoulou kallade Kini och hennes vänner för ”oknullbara” och sade att ”de hade fått för lite kuk”.

Krisen börjar

Trots att det fanns liten förståelse från resten av den anarkistiska rörelsen för Kini Matini och hennes grupp så växte den. Sex medlemmar blev tio. Tio blev trettio.

På 8 mars gick de till olika butiker där kvinnor jobbade. Under parollen ”Vi firar inte” delade de ut CD-skivor med historien bakom internationella kvinnodagen.

Men de var också aktiva i andra grupper. Kini Martini var med i den anarkistiska studentrörelsen på universitetet och var engagerad i ett ockuperat hus.

2006 började det som Kini Matini kallar för semikrisen. Studenter började protestera mot den ekonomiska fördelningen. Spänningarna i landet började kännas av.

Och gruppen började fyllas med konflikter. Det fanns ingen ork till att fortsätta.

– Jag såg det inte då men jag kan se det nu; vi var väldigt påverkade av den politiska pressen.

I samband med att de grekiska protesterna eskalerade dog gruppen ut.

– Demonstrationerna började på riktigt, och allt annat frös.

Utan tid och pengar

Innan krisen bröt ut ordentligt fanns det flera feministiska grupper i rörelsen. Där fanns också djurrätts-rörelser och hbtq-kämpar. Men när krisen bröt ut försvann det viktigaste: tiden. Och pengarna.

– Krisen påverkar varje del av livet. Plötsligt handlar kampen om att överleva. Om att man inte har pengar till att betala hyra. Då kände många att de inte hade tid att tänka på något annat, säger Kini Matini.

De senaste åren har det blivit allt svårare att jobba med kvinnorättsfrågor. Kini Matini beskriver en kris som påverkar rörelsen både inifrån och utifrån.

Krisen har tagit bort basala rättigheter för kvinnor. Ensamstående mammor står plötsligt utan bidrag, dagisverksamheten har stängt och eftersom många är tvungna att jobba svart står de också helt utan försäkring.

Samtidigt ökar mäns våld mot kvinnor. Och skyddade boenden stänger i brist på resurser.

– Krisen gör en galen. Män förlorar sina arbeten och blir deprimerade, fler blir alkoholiserade och många tar ut det på kvinnor i deras relationer. Det är enkel kapitalistisk matematik, säger Kini Matini.

Kris inifrån, kris utifrån

Hon beskriver hur vissa framsteg gjordes under protesterna 2015. Män och kvinnor kämpade sida vid sida. Men sexismen finns kvar, om än mer diskret. Hon ger exempel. På hur kvinnorna alltid diskar efter mötena. Eller hur de tilldelas andra roller när de håller i demonstrationer.

– Jag försöker prata med kvinnor individuellt om detta. Ser jag något jag inte tycker om säger jag till.

I dag är Kini Matini respekterad i rörelsen. Folk vet att hon har varit med längre. Hon jobbar mestadels med propaganda, med att filma protesterna och fota demonstrationerna.

– Men jag vill att alla ska bli respekterade, inte att man ska behöva göra sig ”förtjänt” av respekten.

Hon tror att det som behövs för att kvinnokampen ska fortsätta är att andra aktivister tar vid där No mi tangere slutade.

Grupper måste vara som hus. Även om folk försvinner därifrån så måste någon annan ta vid och fortsätta ta hand om dem.

Kini Matini heter egentligen någonting annat.