”En lojalt oppositionell kristen som förbehöll sig rätten att själv definiera vad som är katolskt.” Så beskriver Lisbeth Gustavsson, journalist och hedersdoktor i teologi, författaren och akademiledamoten Gunnel Vallquist som avled i förra veckan. Gunnel Vallqvist blev 97 år.
Författaren och akademiledamoten Gunnel Vallquist blev 97 år. In i det sista fanns hon med i Svenska akademin och hann möta Svetlana Aleksijevitj, som hon i flera år förordat som nobelpristagare. En kvinna lika omutlig och modig som Gunnel Vallquist själv.
Många efterord om Gunnel Vallquist handlar om hennes översättning av Marcel Prousts monumentala romansvit På spaning efter den tid som flytt. Ett arbete som tog henne tjugofem år och har beskrivits som ”den största svenska översättningsbragden under 1900-talet”. Efter den insatsen fick hon professors titel av regeringen 1981 och valdes året därpå in i Svenska akademin på stol nummer 13.
Men framför allt var Gunnel Vallquist en religiös personlighet av ett unikt slag. Själv beskrev hon sig som ”förmedlare” med strävan att komma åt ”det väsentliga”. Hon blev tidigt katolik och gjorde sig känd som radikal kritiker av den katolska kyrkan. I artiklar och skrifter sökte hon ständigt trons djupaste rötter. Alltid med intellektuell skärpa samtidigt som hon var hon en bedjande människa med ett särskilt religiöst anlag.
Just det uttrycket ”religiöst anlag” beskriver hon i en text i Svenska dagbladet 1961 som en förmåga besläktad med skönhetsglädje: ”… det oegennyttiga försjunkandet i något utanför jaget, ett försjunkande som ingenting begär annat än att få glädjas åt det vackra för det vackras egen skull.” Motsatsen är det ”irreligiösa”, som beskrivs som oförmågan att erkänna något eller någon som är högre än oss själva.
Känner du Gunnel Vallquist? är rubriken på en lång personlig intervju med henne i SVT från 1975 . Där berättar hon om sin uppväxt som ett ”religiöst inställt barn” men också om en troskris i samband med konfirmationen. Det var i början av 1930-talet och konfirmanderna fick läsa texter som fick henne att börja tvivla. Först tänkte hon inte alls delta nattvarden men bestämde sig till slut för att ändå göra det. När hon efteråt reste sig från nattvardsbordet fick hon ett oväntat möte med Kristus som blev helt avgörande för hennes religiösa liv.
Hon blev en stridbar, rakryggad och bedjande intellektuell som bland annat deltog som en av få kvinnliga skribenter vid det Andra Vatikankonciliet i Rom. Det var ett banbrytande kyrkomöte som pågick mellan 1962 och 1965 och öppnade för förnyelse i den katolska kyrkan. Där beslutades det t. ex att mässan ska firas på folkspråket istället för latin och att kyrkan ska söka dialog över religionsgränser.
Gunnel Vallquist fanns på plats och skrev sin Dagbok från Rom – en kamp om förnyelse i fyra band(!). ”En partsinlaga är boken förvisso”, säger hon i förordet. Själv stod hon från första början på de reformvänligas sida. Men det fanns då, liksom nu, ett motstånd mot förnyelsen som hon sett som sin uppgift att avslöja. I förordet till nyutgåvan av boken på Artos förlag 1999 säger hon att motståndarnas mål är en återgång till den gamla ordningen med ”extrem centralisering till Rom och benhård kontroll av teologernas arbete.”
Hon har alltid försvarat kvinnornas roll i kyrkan, pluralismen och lekmannarörelsen. Boken Vad väntar vi egentligen på? kom ut 2002 och handlar om kristenhetens splittring och ovilja att fira nattvarden tillsammans över kyrkogränserna. Det är inte bara en skandal att en sådan enhet ännu inte finns, skriver hon, utan en allvarlig synd mot den kristna kallelsen.
Efter långa utlandsvistelser i Frankrike och Italien köpte hon så småningom en tomt i anslutning till kväkargården i Rimbo. Där byggde hon sitt hus och skapade Tystnadens by för zen-inspirerad meditation tillsammans med grannar, som till exempel författaren och översättaren Eva Alexanderson. Där har också kristna sökare samlats i den så kallade Rimbogruppen under många år för samtal och gemensam mässa över kyrkogränser. För det var så hon var, Gunnel Vallquist. En lojalt oppositionell kristen som förbehöll sig rätten att själv definiera vad som är katolskt.
