Feminister har visat på hur vetenskapen historiskt har använt sig av kvinnors, inte minst rasifierades kroppar. I en krönika om gynekologins uppkomst visar Helena Brors hur vita slavägare och läkarkåren tillsammans utnyttjade och våldförde sig på svarta kvinnor i kunskapens och utvecklingens namn.
Enligt ekofeminismens grundsatser har det varierat historiskt vilka som har räknats som andra klassens människor, men alla förtryckta grupper har tecknats som natur/kropp/kreaturlig/kvinnlig. Detta exemplifieras väl av J. Marion Sims samt Anarcha, Lucy och Betsey. Den förre benämns som ”gynekologins fader” och ”vaginans arkitekt”. De senare är några av de försvarslösa rasifierade kvinnor, på vars kroppar den förre experimenterade fram sin lära. De är de enda av de förslavade försöksoffren vars namn finns nedtecknade. Hekatomber av rasifierade, fistulerade samt torterade kvinnor är namnlösa för all framtid.
Västerländsk idéhistoria är uppbyggd på dikotomierna kultur – natur, själ – kropp, mänsklig – kreaturlig och manlig – kvinnlig. Sedan den vetenskapliga metodens fader lordkansler Francis Bacon gav ut sin Novum Organum Scientiarum 1620 har naturen setts som ett femininum att penetrera och framtvinga hemligheter ur.
Rasistiskt våld mot spädbarn
James Marion Sims föddes i Lancaster i South Carolina 1813. Som 22-årig nyutexaminerad läkare behandlade han två (vita) spädbarn för kolera genom att skära bort deras tandkött. Patienterna dog och Sims flyttade från South Carolina till Montgomery i Alabama, där han började behandla förslavade spädbarn. Eftersom slavinnor födde omgivna av hästskit fick deras bebisar ofta neonatal stelkramp, vilket Sims feldiagnostiserade som felplacerade skelettdelar.
Med en skomakarpryl perforerade Sims de nyföddas fontaneller och baxade om deras skallben. Han trodde att svarta nyföddas kranier förbenades snabbare än vita nyföddas dito och att de förras hjärnor förblev outvecklade livet ut för att de inte hade utrymme att växa. Att bebisarna dog när han hålslog deras skallar skyllde han på den svarta barnmorskans inkompetens.
Slavinnor som försöksobjekt
1845 inledde Sims sin vaginalarkitektoniska bana. Tonårskvinnan Anarcha ”hon utan herre” (historiens mest ironiska namn) hade genomlidit tre dagars tärande förlossning utan att ha fött fram sitt barn. Sims drog ut bebisen med griptång. Efteråt hade Anarcha en labyrint av vesikovaginala fistlar, fistula. Om det var förlossningen eller griptången som hade fistulerat henne är okänt.
Flera dagar senare skickades den vid det här laget anal- och urininkontinenta 17-åringen till Sims av sin slavägare. Hennes konstanta läckage orsakade stank och smärta, som sänkte hennes slavmarknadsvärde. ”Urinen rann dag och natt, genomdränkte sovunderlaget och kläderna, samt vållade inflammation i de externa delarna närhelst den kom i kontakt med personen, nästan som sammanlöpande smittkoppor, med konstant värk och sveda,” antecknade Sims. Han tillmötesgick Anarchas ägare och föresatte sig att laga henne.
När det blev känt bland Alabamas slavägare att fistuladrabbade slavinnor kunde repareras sändes Lucy och Betsey, även de nyförlösta och fistulösa, till vaginans arkitekt. Densamma såg sina tre patienter som idealiska försöksobjekt, då han trodde att de hade animaliskt höga smärttrösklar. Svarta var,enligt den vita läkarkåren, per definition, djur, och djur var, per definition, oförmögna att lida. ”Ne***sser utstår skärning nästan, men inte riktigt, lika opåtalt som hundar eller kaniner” hade chefredaktören för London Medical and Chirurgical Review skrivit 1817.
”Den mörka kontinenten”
Lucy tvangs klä av sig naken inför Sims och två medicinstudenter. De placerade henne på en undersökningsbrits i vad som numera kallas ”Sims ställning”; liggande på vänster sida med höger knä uppdraget mot bröstet, vänster arm bakom ryggen och bröstkorgen indragen. Medan studenterna höll isär hennes blygdläppar tryckte Sims upp skaftet på en össked i hennes sargade vagina. Hennes fistula återspeglades i skedbladet, så att skedföraren, enligt egen utsago, kunde se ”allt, som ingen man hade sett förut”.
Det inspirerade honom att annonsera efter försöksoffer i andra slavdelstater. Han fick svar från flera slavägare, som var beredda att utlåna fistulerade slavinnor till den gode doktorn på villkoret att han betalade skatt för desamma så länge de var i hans besittning. Inom kort hade Sims ett 20-tal rättslösa kvinnor och flickor att experimentera på. De härbärgerades i ett hemmabyggt sjukhus på hans bakgård.
Vivisektionerna utfördes inför en publik av läkare, medicinstudenter och ansedda Montgomerybor. Det hade varit ofint att ens se vita vulvor, men eftersom svarta kvinnor var helt och hållet ofina var det inget etikettsbrott att fläka ut deras genitalier helt och hållet för en helmanlig publik, som turades om att köra upp redskap i dem. Den kvinnliga anatomin var höljd i dunkel, ”den mörka kontinenten”. För att skingra dunklet utnyttjades afroamerikanska kvinnor.
Ingen smärtlindring
Vid de första styckningarna fick två män hålla fast den allt annat än samtyckande nakna kvinnan. Inom ett år hade dock kvinnornas tjut av plåga avskräckt samtliga Sims studenter. Försöksoffren tvangs då fasthålla varandra. Anestesi var allmänt känt och tillgängligt för läkarkåren, men Sims såg ingen anledning att ge smärtlindrande till de svarta kvinnokroppar som darrade av smärta framför honom. Lucy var nära att dö av blodförgiftning från en svamp som Sims hade lämnat i hennes urinblåsa. Hennes fistula försvann inte, den krympte bara. En lyckad operation enligt Sims.
Anarcha skars upp 34 gånger under loppet av fyra år. De första 33 gångerna sydde Sims hennes rektovaginala fistula med icke-steril silkestråd, som infekterades och brast. Den trettiofjärde gången prövade han att använda silversutur, som höll. Han dokumenterade aldrig huruvida han förmådde laga resten av hennes fistulösa mynningar. I hans anteckningar framgår inte heller huruvida Anarchas bebis överlevde sin tre dagar långa födelse.
Hyllad av den vita överklassen
1853 flyttade Sims till Manhattan, där han öppnade en dyr privatmottagning för vita, rika fistulapatienter. Dem gav han smärtlindrande innan han opererade dem med sterila instrument. Några patienter blev så tacksamma att de höll insamlingar till hans förmån. Med de donerade medlen grundade vaginans restauratör USA:s första kvinnosjukhus 1855.
Liksom dess hemmasnickrade prototyp fick sjukhuset på Madison Avenue tjäna som Sims vetenskapliga tortyrkammare. I brist på slavinnor övergick vaginalvivisektören till att stympa det näst bästa/sämsta han kunde hitta; invandrade irländska arbetarklasskvinnor. Patienten Mary Smith trancherades 30 gånger under loppet av tre år.
Rasifierade irländskor
Precis som afrikanskor antogs irländskor ha kreaturliga kroppskonstitutioner. ”Den afrikanska ne***ssen, som sliter bredvid sin make på fälten i söder, och Bridget, som tvättar och skrubbar i våra hem i norr, åtnjuter vanligtvis god hälsa, och är jämförelsevis immuna mot livmoderssjukdomar” hävdade Lucien Warner, prominent läkare och korsettkonstruktör. Liksom sina förslavade olyckssystrar var Sims irländska försöksoffer vana vid att lyda protestantiska överklassmän.
Det finns ingen dokumentation av vad Sims trälbundna patienter tyckte om att få sina mynningar utmynnade för vetenskapen. Läskunnighet kunde bestraffas med döden.
J. Marion Sims utgick ifrån att personerna han vivisekerade var försumbara. Plågsamma försök på varelser tecknade som natur/kropp/kreaturlig/kvinnlig rättfärdigas alltid med att försöksresultaten ska gynna varelser tecknade som kultur/själ/mänsklig/manlig.
För att behandla infertilitet uppfann uppskäraren en livmodergiljotin, varmed han dekapiterade patienters livmoderhalsar. Onani åtgärdade han med klitoridektomi. Hysteri, melankoli, nymfomani samt den otyglade driften att dansa vals botade han med dubbelsidig hystero-salpingo-ooforektomi (livmoder, äggledare och äggstockar). Hans panacé för alla kvinnobesvär var kastration eller, som stymparen själv kallade det, spaying, en veterinär term för kastration på kattor och hyndor.
Ett etablerat namn
Allt detta gjorde Sims så väl ansedd att en staty restes till hans ära i Central Park. Där står han nu på en piedestal. I hans födelsedelstat är otaliga sjukhus, skolor och gator uppkallade efter honom. Den eponyma stiftelsen J. Marion Sims Foundation har till uttalat syfte att främja hälsa och läskunnighet hos South Carolinas befolkning. I Irland är en fertilitetsklinik namngiven efter honom.
Anarcha, Lucy och Betsey, gynekologins mödrar. #SayHerName
