Krig är fasa. Obeskrivlig fasa. Människor genomlider övergrepp, såras, traumatiseras, skjuts ihjäl. Kvinnor är dessutom särskilt utsatta för sexuellt våld. Krig är på dödligt allvar.

Sedan länge pågår ansträngningar att på olika sätt begränsa fasorna: inte skada civilbefolkningen, inte bomba sjukhus och hjälpkonvojer, inte använda kemiska vapen, för att bara nämna några förbud. Och det senaste: inte utsätta kvinnor för sexuella övergrepp. Samtliga förbud överträds, gång på gång. Alla parter verkar strunta fullständigt i krigets lagar, som en folkrättsexpert påpekat apropå kriget i Syrien.

Det är något absurt med hela idén att konstruera ett krig som är mer rättfärdigt och civiliserat. Ändå jobbar många, som FN:s säkerhetsråd, Nato och olika länders försvars-/krigsmakter, på att göra kriget mindre fasansfullt. Krigets lagar är tänkta att rädda liv, vilket knappast någon kan vara emot. Men krigets lagar gör också kriget mer legitimt. Som om det kunde kontrolleras.

I denna strävan efter att modernisera och skärpa regelverket pekas kvinnor allt oftare ut som offer respektive centrala aktörer. Så även av den svenska Försvarsmakten (FM). Sedan 1 september 2016 gäller Handbok Gender, en ny instruktion i tre delar (Teoretiska grunder och ledarskap, Genomförande och Typscenarier), som betonar vikten av jämställdhet och ett genderperspektiv i det militära. Men vilka är de försvarspolitiska bevekelsegrunderna?

Stödtrupp för militarism

Låt mig ta det från början. Försvarsmaktens målsättning – jämställdhet och skydd av hela civilbefolkningen – bryts ner i fyra principer: ”upprätthålla säkerhet för kvinnor, män, flickor och pojkar”, utföra kontinuerliga genderanalyser, tillse att män och kvinnor har jämställda villkor och förutsättningar inom det egna förbandet samt skydda kvinnor, män, flickor och pojkar på ett likvärdigt sätt från ”risken för oavsiktlig skada”.

Målsättningen är som framgår dubbel, dels ska jämställdhet uppnås inom den egna myndigheten, dels ska civilbefolkningen skyddas i händelse av väpnad konflikt. Det är klart att civilbefolkningen ska skyddas, tänker jag. Men vad ska sorteringen av civilbefolkningen i två kön, uppdelade i fyra grupper, tjäna till?

De fyra principerna är av lite olika karaktär och delvis överlappande. Dessutom bör väl de kontinuerliga genderanalyserna snarare ses som ett medel än ett mål? Men låt gå, jag vill läsa generöst. Innebörden i målet jämställdhet måste rimligen tolkas som att det inte varit jämställt tidigare. Och att FM nu vill göra något åt saken.

Enligt myndighetens ramverk är målsättningen med FM:s arbete med gender, med säkerhetsrådets resolution 1325 om Kvinnor, fred och säkerhet och med jämställdhetsintegrering att uppnå jämställdhet. De olika resonemangen i handboken reduceras till jämställdhet. ”Jämställdhet mellan män och kvinnor är det centrala i genderperspektivet”. Kvinnor ska ha rätt att delta i Försvarsmaktens militära verksamhet på samma villkor som män. Men vad vill FM, mer specifikt, ha (fler) kvinnor till?

En förklaring är att jämställdhet är ”en trovärdighetsfråga som ökar respekten för Försvarsmaktens verksamhet”, vilket i sin tur kan bidra till att både kvinnor och män kan tänka sig att göra militär karriär. Jämställdhet ses alltså som ett rekryteringsinstrument. Men jämställdhet kan också göra FM till en ”trovärdig aktör med ett starkt varumärke”. Det ser ut som om kvinnor ska hjälpa militären att stärka sitt berättigande.

Försvaret önskar också kvinnor för vissa uppgifter. Handbok Gender berättar att könsbaserat våld är våld som riktas mot en person på grund av dennes kön. Det inkluderar även sexuellt våld, och kan ”drabba både män och kvinnor”. Här blir könsneutralitetstanken närmast ett hån, med tanke på det grymma sexuella våld som män utövar mot kvinnor i krig. Detta våld får dock ett indirekt erkännande när FM, med referens till resolution 1325, föreslår att kvinnor bör inkluderas i arbetet med att skydda kvinnor och flickor från sexuellt våld. Budskapet är att kvinnor behövs för att skydda kvinnor. Från män får man anta.

Ju mer jag tänker på idén om att kvinnor ska bidra till att beskydda kvinnor från sexuellt våld, som den formuleras i säkerhetsrådets resolutioner och av den svenska Försvarsmakten, desto mer upprörd blir jag. Här borde istället det fjärde svenska jämställdhetspolitiska målet – nolltolerans för mäns våld mot kvinnor – ha omsatts i handling. Som det nu är osynliggör militären män som förövare. Den enda aktör som pekas ut är kvinnor. Sammantaget beslagtar Försvarsmakten kvinnor för sina önskemål om mer personal, ökad legitimitet och hjälp med att skydda kvinnor från mäns våld. Kvinnor blir ett slags stödtrupp för militarism.

Hotbilder

Om vi tänker bort Försvarsmaktens olika behov, hur kan jämställdhet i det militära gynna/skydda kvinnors intressen? FM döljer inte att sexuellt och könsbaserat våld är vanligt förekommande i väpnade konflikter. Och att detta våld är att betrakta som (krigs)brott, som dessutom undergräver fredsarbetet. Det är viktiga ställningstaganden.

Handboken medger också att män och kvinnor ofta upplever ”olika typer av hot beroende av kön”. Det sägs att detta bör beaktas, så att skyddet kan göras adekvat. Men där avstannar analysen, inga resonemang om vem som är mest drabbad och varför, vari utsattheten och hoten består, eller vem som är förövare. En total frånvaro av maktanalys.

Istället ska kvinnor och flickor som upplever hot mot sin säkerhet ”själva få beskriva sina dilemman”. Tanken att ”både män och kvinnor ges möjlighet att formulera sina säkerhetsbehov” blir märklig. Det låter öppet och förutsättningslöst. Men hur ska denna information samlas in? Från vem? I vilken form ska behoven uttryckas? Vad händer om kvinnor påpekar att de behöver skydd från män? Här finns etiska problem som inte ens antyds.

Jag vill också hävda att tillräcklig information om kvinnors säkerhetsbehov redan föreligger, i form av den uppsjö litteratur som berättar om kvinnors utsatthet i krig, sexuella övergrepp, exploatering, våldtäkter, oönskade graviditeter, bortstötning ur familjen och annan misär. Krig som krig mot kvinnor. Gedigen kunskap finns, tillgänglig även för FM.

”Ofta skiljer sig hotbilden mellan kvinnor och män beroende på vilka sysslor de är ansvariga för och var de befinner sig rent geografiskt”, står det i handbokens del om Genomförande. Insatschef Jan Thörnqvist har som exempel i en intervju i DN den 14 september hävdat att det är negativt att gräva en brunn för nära byn, då det hindrar kvinnor från att röra sig utanför hemmet. Studier på fältet hävdar emellertid motsatsen. Ju längre avstånd till brunnen desto större risk för kvinnor att utsättas för sexuella övergrepp. När jag mejlar FM om varifrån Thörnqvist har sin information får jag till svar att brunnen mer ska ses som ett ”anekdotiskt exempel” för att visa på vikten av att konsultera kvinnor. Detta är definitivt inte att ta hotbilder mot kvinnor på allvar.

En annan tanke i Handbok Gender är att även framgångsrika operationer kan få negativa följder för civilbefolkningen. Så långt är läsaren säkert med. Även att befolkningen i en väpnad konflikt upplever ”stor utsatthet”. Men vad innebär att ”indirekt påverkan kan bidra till deras utsatthet”? FM avrundar med slutsatsen att negativ påverkan kan leda till att ”befolkningen vänder sig mot Försvarsmakten och ger sitt stöd till motståndaren”.

Det blir inte klarare av att läsa handbokens andra del, Genomförande, där de indirekta konsekvenserna av väpnat våld för civilbefolkningen anges som exempelvis brist på förnödenheter, förorenat vatten och sjukdomar. Varpå konstateras att ”/d/eras kön kan vara en bidragande orsak till att deras utsatthet ökar”. Civilbefolkningens kön, vad menas?

Motståndaren, fortsätter FM, kan begå övergrepp mot civila på grund av ”stereotypt könsrollstänkande”. Att tala könsroller är att skjuta bredvid målet. Problemet är snarare förgivettagna dominansförhållanden, mäns makt och militariserad maskulinitet. En glimt av ett sådant resonemang finns i att motståndaren, som det står, kan göra ”ett strategiskt val att utsätta flickor…för våld”. Äntligen ett erkännande att flickor kan vara särskilt ”värnlösa”. Och att det finns förövare. Men textstyckena om civilbefolkningens utsatthet i krig är i övrigt ett slags aningslös och avkönad gissningslek.

Genus som vapen

Handbok Gender vänder ryggen mot all genusforskning som bedrivits i Sverige – med civilbefolkningens skattepengar. Och som i hög grad är relevant för handboken. För att göra en adekvat genusanalys behöver ett brett problemkomplex kring kön och makt, maskulinitet och militarism ringas in. Men FM väljer att gå sin egen könsneutrala väg. Att läsa Handbok Gender i ljuset av krigets ohyggligheter för kvinnor blir faktiskt stötande.

Sammanfattningsvis är genusanalysen i Handbok Gender otydlig, okunnig och oskickligt presenterad. Försvarsmakten förefaller inte i grund och botten intresserad av frågan, trots uttalandet om att detta är prioriterat arbete. Jag får intrycket att försvaret försöker hantera ett på politiska grunder ålagt tilläggsuppdrag så att nyttan maximeras och skadan minimeras.

Så tvärtemot alla belackare, som raljerar över att nu ska ryssen besegras med genustänk, att genus i själva verket är viktigare för militären än att försvara Sverige, menar jag att Försvarsmakten agerar i linje med sitt uppdrag, att stärka sin operativa slagkraft och rättfärdiga sin militära verksamhet. Annat hade förvånat.

Problemet ur ett köns/genusperspektiv är att jämställdhet och genusanalys används som verktyg för att legitimera försvarets intressen och militarismen: fler kvinnor i personalen, förstärkt varumärke, kvinnor för att bistå kvinnor och skydd av kvinnor i civilbefolkningen så att de inte stöder fiendesidan.

Krigets fasor består. Världen har inte blivit en fredligare plats.

PS: Jag vill ändå understryka att om det så bara är en eller ett fåtal kvinnor som undgår våldtäkt på grund av Handbok Gender är det värt insatsen.