”Argentina är inte ett prov värt namnet. Det kommer tuffare uppgifter, svårare motståndare som måste besegras. På måndag möter man Sydkorea, och det är en betydligt bättre värdemätare än Argentina. Den matchen kan de facto säga oss något.” Det skriver frilansjournalisten Alva Nilsson efter handbollsdamernas seger mot Argentina natten mot söndag.
Handbollsbrudarna hade inga problem att avfärda Argentina i sin förstamatch i OS. Segersiffrorna skrevs till 31-21.
Kantspringaren Nathalie Hagman satte sex bollar i det olympiska nätet under nattens match mot Argentina. Med det blev hon målbäst i en match som man bara skulle vinna – med sisådär tio bollar. Nu väntar tuffare uppgifter för landslaget som haft en händelserik vår men som hoppas att en nystart kan vara nyckeln till att kunna skaka de största guldfavoriterna, så som Brasilien och Norge.
I handboll är Sverige en nation som får andra länder att darra till lite innan de går ut på planen. Sverige möts med, ibland för stor respekt, för Sverige har sprungit över och förbi alla motståndare under åren. Men det är herrarna det. Och framför allt generationer som leddes av Bengt Johansson.
Tittar vi på damernas framgångar väger de inte lika tungt och listan på medaljer är mycket, mycket kortare.
Varför skriver jag om detta? Well – för att visa på att det här landslaget, som leds av profilerna Isabella Gulldén, Sabina Jacobsen, Hagman och Linnea Torstenson inte fått något gratis.
De kom in i ett landslag som kunde lira bra handboll, men inte under en hel match och inte tillräckligt bra för att mäta sig mot de bästa. Ett landslag som började turneringarna i ett rasande tempo, men som mattades av för varje match och till slut knappt visste hur de skulle bete sig när slutspelet drog igång. Ett lag som darrade av respekt och rädsla när de ställdes mot giganter som Norge och Danmark.
Men damernas handbollslandslag har förändrats sedan Gulldén klev in som en lovande talang – och samtidigt har Gulldén blivit en av de bästa i världen. Och det är Gulldén, Hagman, Jacobsen, Torstenson, Jamina Roberts och en hög spelare till som lett förändringen. De har förvandlat Sverige från ett lag föll igenom och klappade ihop till ett lag ingen längre skrattar åt när de snackar om OS-medaljer.
Nu ska vi inte ta ut något i förskott – för det är i ärlighetens namn alldeles för tidigt att uttala sig om Sveriges medaljchanser. Argentina är inte ett prov värt namnet. Det kommer tuffare uppgifter, svårare motståndare som måste besegras. På måndag möter man Sydkorea, och det är en betydligt bättre värdemätare än Argentina. Den matchen kan de facto säga oss något. Om Gulldéns form, om Torstensons vinnarinstinkt, om truppens bredd och om Hagmans sidledssteg. Och om det här laget är ett medaljlag eller ej.
Men förutsättningarna finns där. För det här laget har förändrats mycket på ganska kort tid. Och det är laget som förändrat laget. Nu är det upp till dem själva att visa att förändringen varit tillräcklig för den olympiska arenan.
