Jag träffar Wayne Roberts på Hotell Kungsträdgårdens inomhusbalkong. Balkongen är inredd med fåtöljer och soffgrupper i mjuka snitt med generösa kuddar samt soffbord och växter.
På vägen dit funderar jag på hur intervjun egentligen kommer att gå, eftersom distributörerna av filmen vägrat lämna ut en länk till filmen, vilket betyder att jag inte kunnat se Katie Says Goodbye, trots många försök. Det måste således bli min introduktion till denna intervju – lycka till, tänker jag.
Wayne Roberts möter mig på den stora balkongen. Andra regissörer sitter med andra journalister vid de andra borden. Vi skakar hand med ett fast handslag och jag skyndar mig att berätta att det här antagligen kommer bli ”världens kortaste intervju” eftersom distributörerna vägrat ge ifrån sig filmen till mig. Han skrattar och ber om ursäkt för det.
Vi kommer in på hans film och att han dagen innan tilldelats utmärkelsen Stockholm Impact Award för den, samt en prissumma på en miljon kronor.
Juryn delade ut priset med motiveringen: ”Katie Says Goodbye är en känslig, mångbottnad och komplex coming of age-berättelse om en ung amerikansk kvinna. Filmen visar upp en känslig kvinnlig blick, utan att skapa sensation kring Katies hjärtskärande historia. Den visar den mänskliga naturens komplexitet, oavsett kön, utan att döma. Genom filmens varsamma behandling av politiken kring vad det innebär för en kvinna att ha makten över sin egen kropp utmanar den förlegade stereotypiska bilder av kvinnor.”
Vi börjar prata om filmen och om varför han ville göra den.
Du prisas för att du gjort ett porträtt av en ung kvinna och lyckats förmedla det utifrån en ”känslig kvinnlig blick”. Vi har genom historien sett många manliga regissörer försöka skildra unga kvinnors öden, och det har inte alltid blivit så lyckat. Tvivlade du någonsin på din förmåga, och var du aldrig rädd att det skulle bli ett klassiskt misstag i och med att du är man?
– Många är emot att just en man skulle göra en sådan här film, med utgångspunkten att en man inte har en aning om hur det är att vara kvinna. Det begränsar vad man kan skriva en berättelse om, och det tycker jag är skitsnack. Det handlar om att ha empati och medkänsla. Jag vet vem jag är som person och av någon anledning har jag lättare att identifiera mig med kvinnor, och ärligt talat har jag haft svårt med att känna medkänsla för män.
Ser du din film som ett sätt att skapa förändring?
– Absolut. Jag kan faktiskt inte riktigt förstå regissörer och konstnärer som inte vill göra en insats. Vi berör viktiga ämnen i filmen, Katie utsätts för sexuella övergrepp och trakasserier, vilket tyvärr är många kvinnors vardag. Jag ser definitivt Katie Says Goodbye som mitt bidrag till att skapa förändring genom att lyfta frågor och skapa diskussion. Man måste göra sitt för att göra världen till en bättre plats, alla har ett ansvar.
Alla har ju inte samma förutsättningar, har alla verkligen ett ansvar att bidra med något, har till exempel Katie (i filmen) ett ansvar?
– Alla har ett ansvar att göra något, och att bemöta människor med respekt, och även att inse sin egen potential. Det ansvaret har Katie liksom alla andra.
Hur kom du på idén till filmen?
– Det började för ungefär tolv år sedan, jag fick en bild av Katie gåendes på en motorväg med sin namnskylt på bröstet. Hon har liksom funnits med mig sedan dess. För tolv år sedan var jag inte tillräckligt mogen eller redo för att göra den här filmen, men jag är glad att det blev av nu.
Vad är det som driver dig att göra en film såsom den här, som lyfter samhällsproblem, och kanske framförallt våld mot kvinnor?
– Jag förstår mig inte på hatet mot kvinnor, det gör mig galen. Jag vet många kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp och jag mår illa av det. Jag vill göra något åt det. Män ska förstå vad deras handlingar faktiskt betyder, så de kan förstå att det de gör eller skojar om inte är okej. Jag vill beröra människor på ett känsligt sätt.
Vad tror du krävs för att skapa förändring?
– Fokus måste riktas till männen. Kvinnor har pratat länge om det här, men det ska inte ligga på deras axlar. Män måste ta sitt ansvar och lyfta upp problemet och våga diskutera det. Det är obekvämt att prata om sexuella övergrepp och hat mot kvinnor, men det måste göras. Det är viktigt att komma ihåg att män som utsätter kvinnor för sexuella övergrepp inte behöver vara genomgående elaka. De kan ha ett gott hjärta på ett sätt men fortfarande begå dessa handlingar. Det vill jag även visa med min film, människor är komplexa och inte endimensionella.
Skulle du säga att filmen har ett budskap eller vill du öppna upp för frågor?
– Filmen är realistisk och tung att se. Den har många budskap men ställer också frågor. Jag vill bland annat visa att trots att livet kan vara svårt under en lång period så kan det förändras och det går att gå vidare. Jag vill också att folk ska börja tänka efter kring hur bra vi faktiskt har det, vi borde ställa oss frågan vad vi själva vill göra och gå ut och fånga det. Många människor vill inte ta chanser, jag vill få folk att känna att vi ska ta vara på de chanser vi har och det liv vi lever.
Jag tittar på klockan, inser att halvtimmen med Wayne Roberts som jag var lovad nu gått över i nästan en timme. Det visade sig att vi visst hade mycket att prata om, trots att jag introducerat det som antagligen ”världens kortaste intervju”.
Nu har du ju vunnit det här fina priset, vad gör du framöver?
– Jag har lite mer frihet nu, men på samma gång har jag ingen tid att förlora. Jag har alltid velat göra film i Europa så jag ska försöka mig på det. Jag längtar efter att göra en film om hämnd. Jag är arg på hur samhället ser ut nu, framförallt gentemot kvinnor.
Strax efter intervjun fick jag möjlighet att se Katie Says Goodbye och kan konstatera att filmen är angelägen och väl speglar vad regissören vill uppnå.
