Efter Venedigs filmfestival är Sameblod filmen som alla pratar om. Sameblod blev dubbelt prisad under festivalen, men det var inte en helt enkel film att göra. Feministiskt perspektiv har träffat huvudrollsinnehavaren Lene Cecilia Sparrok och regissören Amanda Kernell för att prata om rasism, historia och inte minst konsten att berätta om något våldsamt utan att utföra våldet igen.
Det är bara timmar kvar innan ensemblen ska gå röda mattan i Venedig när jag träffar regissören till Sameblod Amanda Kernell och huvudrollsinnehavaren Lene Cecilia Sparrok. Sameblod, som skildrar Sverige koloniala historia hade sin världspremiär under torsdagskvällen på världens äldsta filmfestival.
Det är en personlig historia som delvis är inspirerad av regissörens egen bakgrund. Kernell som är född och uppvuxen i Umeå har en svensk mamma och en samisk pappa och precis som i filmen har en del av släkten tagit starkt avstånd från allt samiskt. Kernell berättar att hon funderat mycket över hur det blev så, vad som hände med den generation och vad som låg bakom deras beslut.
– Vad gör det med en att bryta helt med sin bakgrund och sin familj och kultur, och kan man bli en annan person? Jag undrade mycket över de här identitetsbytena. Vad definierar en som människa, vad kan man ändra på själv?
Samisk berättelse
18-åriga Lene Cecilia Sparrok spelar Elle Marja som blir skickad till nomadskola i 30-talets Sverige. För sina insatser i filmen har hon hyllats av internationell press och rollen som Elle Marja är hennes första. Sparrok är egentligen lärling inom renskötsel i Norge och har fått ledigt för att kunna närvara på festivalen.
– Vi håller på att förbereda inför slakten hemma. Det är fullt upp till fjälls med att bygga gärden och samla, säger hon.
Filmen är Amanda Kernells långfilmsdebut men delar av Sameblod har redan visats i Sverige tidigare. Förra året nominerades kortfilmsvarianten Stoerre Vaerie eller Storfjället till en guldbagge. Det var en pilot, en bit av långfilmsmanuset, som filmades för att visas upp för filmkonsulenterna som ett test av olika visuella val men som de sedan beslutade sig för att visa upp på filmfestivaler också.
För Kernell var det viktigt att få alla historiska detaljer rätt för trovärdighetens skull. Karaktärerna behövde kunna prata sydsamiska och känna till renskötsel och annat hantverk. Många provfilmades men rollen landade tillslut hos Lene Cecilia Sparrok som i filmen spelar sida vid sida med sin riktiga syster.
– Jag tycker att det är intressant att jobba med den hybriden att saker faktiskt händer i verkligheten så att man inte blir för distanserad med en historisk film. Man kan visa saker i realtid, vara med i ögonblick som är sanna, säger Kernell.
Skildrar rasbiologi i Sverige
I en av de mest påfrestande scenerna måste eleverna på skolan delta i en rasbiologisk undersökning utfärdad av Statens institut för rasbiologi. Barnen tvingas klä av sig nakna och radas upp för fotografering.
– Jag ville ha med skallmätning och de här rasbiologiska undersökningarna med de här nio positionerna man ska stå i naken, men jag ville ju inte göra om samma övergrepp, säger Kernell.
– Det var en av de svåraste och jobbigaste scenerna som jag spelade i, säger Lene Cecilia Sparrok som menar att tanken på att det hänt förut väckte starka känslor.
Fokus på filmen har hamnat mycket på just den rasbiologiska aspekten men för Kernell själv handlar Sameblod om så mycket mer än det historiska. Hon tar upp klassresehjältinnorna som exempel och beskriver hur många kvinnor i en äldre generation lyckats utbilda sig fastän systemet egentligen inte tillät det.
– Jag har mycket tänkt på de levnadsödena. Vad är priset för det? Vad gör det med en att vara en annan och om folk tycker om en, tycker de verkligen om mig? För det är lite en lögn vad jag heter och vem jag är och var jag kommer ifrån. Ensamheten i det, skammen och internaliserad rasism och så.
Lene Cecilia Sparrok menar istället att hon kunde relatera till karaktären på ett mycket mer universellt plan.
– Själv har jag inte lämnat det samiska, jag lever ju i en annan generation och jag har har inte upplevt nomadskolan på det där sättet och har heller inte blivit rasbiologiskt undersökt. Men jag tror väl alla unga tjejer har hatat sig själv någon gång så det är väl det jag kan relatera mycket till och det här med att vara någon annan och alltid ändra på sig själv, menar Lene Cecilia Sparrok.
Okunskapen stor
Under researchprocessen gjorde Kernell intervjuer med personer som genomlevt den här tiden omkring detaljer, rutiner och regler från nomadskolan. Hon tog även del av den information som registrerats om ”rasblandning” och ”hjärnans utveckling”.
– Det är mycket fakta som är chockerande med hur man uttalade sig om samer i Sveriges riksdag.
– Den så kallade rasbiologiska forskningen kom aldrig riktigt fram till någonting men man hade väldigt mycket teorier och inspirerade tyskarna mycket. Deras teorier om samer på ett lägre utvecklingssteg och vad det innebär, fortsätter hon.
Kernell beskriver arvet som ett öppet sår och tror att det påverkar människor än i dag utan att vi ens vet om det.
– När jag gick i grundskolan läste vi en mening om samer. Det var en bildtext med en bild och det kom en undersökning som sa att det var i snitt det man fick i sig. Det var det obligatoriska, om du läste vanliga läromedel i grundskolan så var det det du visste. Typ ”samer är ett folk i fyra länder”. Det är en del av kolonialhistorien. Man läser ju inte heller om hur man har uttalat sig i Sverige om ”Norrland kan bli våran koloni”, de tankegångarna, och hur det ser ut med lappskattelandpapper, markrättigheter. Folk vet inte.
