”En bästsäljande feministisk litteraturessä”. Så presenterade förlaget Kate Zambrenos bok Hjältinnor. Finn fem fel säger jag. Eller kanske Vem ska bort, som Brasse sa i Fem myror.

Bästsäljande essä. Njae, inte så ofta va.

Bästsäljande litteraturessä. Ha!

Bästsäljande feministisk litteraturessä. Har jag dött och kommit till kulturhimlen?

Jag måste väl ha gjort det, för plötsligt satt jag där på tåget med kaffet i ena handen och Hjältinnor i den andra. Jag kan inte påstå att läsningen blev en himmelsk upplevelse. Snarare knölig och besvärlig varvat med härligheter. Boken liknar ingen annan. Den överskrider (ett ord Kate Zambreno gillar) alla genrebegränsningar. Hennes text är som de liv hon skriver om. Kvinnliga författare som levde i skuggan av män och äkta eller påhittade sinnessjukdomsdiagnoser. Kvinnor som inte höll sig inom de förväntade ramarna. Som vägrade lägga sitt egen skapande åt sidan för ägna sig åt männens liv och ord. Eller som gjorde det OCH skrev själva. Sylvia Plath gick upp klockan 4 för att skriva innan hon klev in i mamma–fru–rollen.

Hur skriver Kate Zambreno om dessa undangömda (inte Sylva Plath då men många andra) kvinnors liv? Dels är det genrelösheten. Genrefriheten. Sedan är det en strid ström av ord, namn, känslor och mer namn och mer känslor. Ofta har jag ingen aning vem hon syftar på och kollar om inte boken har ett personindex så där som ryska romaner. Men nej. Och någonstans nämner hon själv det här. Att hon har valt att utesluta fotnoter och hänvisningar. I stället: ett känslobaserat skrivande fyllt av en massa research och forskning och oerhört mycket läsning. Kate Zambreno fyller sin säng med böcker och läser läser läser. Hon läser om och av kvinnorna som fanns i kretsarna kring De Stora Manliga Litterära Genierna. Och som hölls undan och hölls tillbaka. Med påhittade diagnoser och inspärrningar på mentalsjukhus som en vanlig metod. Utfrysning som en annan. Förlöjligande som mer regel än undantag.

En kan bli andfådd av att läsa Hjältinnor. Eller förvirrad. Efter ett tag slutar jag försöka ta till mig boken så där jäkla akademiskt utan låter den strömma över mig som den helt egna blandning den är. En ny stil. En pratigt associativ personlig stil. Kate Zambreno uppvärderar det personliga och jag älskar det! Hon jämför sitt liv med sina roman– och författarhjältinnors liv. Det blir ganska underbart när jag bara läser boken och inte ska tolka och analysera och tänka så mycket under tiden. Kate Zambreno skriver om sitt eget liv, just som skrivande hustru till en man vars karriär får dem att flytta flytta flytta. Hon skriver in sig själv i historien, samtidigt som hon skriver ny historia om döda kvinnor och passerade tider. Hon skriver in birollskvinnorna i (litteratur–) historien och visar dels att dessa fruars och älskarinnors roller var större än deras eftermälen tydde på. De tystades i livet och skuffades undan efter döden. Unga pigga kvinnor som musor var okej. Men när musan började skriva och tala själv i egen person. Not so amusing anymore.

Unik upplevelse

Det finns en fin poäng i att Kate Zambreno kritiserar den Stora Manliga Berättelsen genom att vägra skriva enligt dess regler. Hon skiter i kronologi eller annan logik. Hennes logik är känslan och känslan är stark. Det är härlig läsning, men också rörigt. Omtumlande bokstavligt talat. En virvel av ord och känslor och namn. Ilska och tvivel och ångest och litteraturhistoria och kropp. Mens, smink, onani. Jag blir matt. Men gillar det. Och när jag kommer till slutet blir Kate Zambreno så påstridigt uppfordrande mot oss läsare att det känns som hon står framför mig och håller om mina axlar och tittar mig bestämt in i ögonen.

”Om jag har kommunicerat något till dig hoppas jag att det är den fullständiga nödvändigheten för dig att skriva dig själv för att förstå dig själv, för att bli dig själv. Jag ber dig om att kämpa mot ditt eget försvinnande.”

[…]

”En annan sorts nerv behövs. Att säga fan ta dessa inre och sociala förbud som föreskriver vad litteratur borde handla om.”

Och sedan har jag boken full med hundöron och understrykningar men jag struntar i dem nu. Struntar i duktigheten, struntar i att bevisa att jag har läst och förstått. Boken påminner om Sara Stridsberg och Valerie Solanas i det drömska febriga ivriga.

Är Hjältinnor värd att ge sig i kast med? Ja om du är intresserad av litteratur och har läst åtminstone lite av Virginia Woolf eller andra i den stilen. Jag har inte läst flera av de kvinnor och (Stora) män som nämns i boken, vilket lämnar mig i förvirring. Dessutom blandas verkliga kvinnor med kvinnliga romankaraktärer (skrivna av både kvinnor och män) så jag upplever stora luckor i min litterära förkunskap. Men som jag skrev i början. Om du låter texten drabba dig som text, inte som förmedlare av kalenderkunskap och kanon så ger den en unik upplevelse. Och en massa lästips!