Under en period av 58 dagar, varav 8 var vilodagar, sprang Paltén i genomsnitt 37 kilometer per dag från Bazargan, vid gränsen till Turkiet i 47 graders värme och öken, via Kaspiska havet, till snöklädda bergstoppar i Bajgiran vid gränsen till Turkmenistan. Vid hennes sida var hennes enda resepartner ”Baby Blue” som hon döpt sin ljusblå barnvagn till och som bar det 25 kilogram tunga bagaget som förutom hennes nödvändigheter inkluderade ett tält, en sovsäck, böcker och reparationsredskap till barnvagnen.

Nyfiket frågar jag Paltén när vi sitter på ett kafé i centrala Stockholm, varför Iran?

– Av så många anledningar, berättar hon.

– Naturen ska vara vacker och människorna generösa och snälla.

Det, tillägger hon, är i alla fall om man lyssnar till de som besökt Iran, andra har troligen blivit influerade av den negativa mediebilden av den islamiska republiken. Det här var den andra anledningen, Paltén lekte med tanken om en ensam kvinnlig löpare som springer genom ett islamskt land styrt av sharialagar. Det skulle inte enbart utmana hennes egna utan andras förutfattade meningar. Men den instinktiva reaktionen bland människor var rädsla, de trodde hon var galen, hon skulle aldrig klara det.

Vill öka folks tillit

– Min uppfattning är att människor blir mer och mer rädda, säger Paltén.

Hon tror att det är en direkteffekt av terrorhotet och flyktingvågen till Europa. Hon frågade sig om hon verkligen ville leva i en värld av rädsla. När hon är rädd för någonting är det ofta grundlöst och får henne att må dåligt, ingenting bra kan komma av en värld som stänger in sig i rädsla, anser hon.

– Jag vill ha en värld där vi litar och lyssnar på varandra, fortsätter hon.

Det var det som fick Paltén att fundera över vad hon som löpare skulle kunna bidra med för att vinna människors förtroende. För henne var att springa genom Iran och lägga sitt liv i okända människors händer svaret.

Men Iran var inte den 44-åriga svenska ultralöparens första äventyr. För tre år sedan Paltén sprang 3,262 kilometer mellan Turkiet och Finland och passerade åtta länder under tre månaders tid.

– Om Rune Larsson [en ultradistanslöpare] kan springa genom USA så är frågan varför kan inte vi gamla kvinnor? Det var så hon tillsammans med en vän resonerade när de bestämde sig för utmaningen. Paltén är även världsmästare som snabbast på ett löpband under 48 timmar med 322,93 kilometer och 107,49 kilometer under 12 timmar.

Paddlingskeps täckte håret

Även om Iranresan kändes kort i jämförelse med hennes tidigare åtta-länders resa skulle den innefatta andra utmaningar. Den första distansen var den tuffaste, det var backigt och det stora avståndet mellan städerna gjorde det svårt att hitta mat. Därutöver var det tufft att vänja sig vid det varma klimatet med temperaturer som klättrade upp emot 50 grader. Normalt skulle Paltén sprungit i t-shirt och shorts men i Iran är det inte tillåtet för kvinnor att visa så mycket hud eller hår.

Den här resan krävde därför lössittande byxor och långärmad träningsjacka. Håret täckte hon med en paddlingskeps där en tygbit täckte håret i nacken. Ett mycket bättre alternativ än en springhijab som Paltén tyckte kändes för varm och obekväm för de långa springturerna. Men vid ett tillfälle flög kepsen av precis när hon närmade sig en poliskontroll, Paltén blev genast orolig för säkerhetsvakternas reaktion men möttes istället av skratt.

Sedan fanns det de poliser som var mindre roade. Två stycken civila säkerhetsvakter stoppade Paltén och krävde att få se hennes pass medan de gestikulerade mot hennes hår och hotade med handklovar. En extra scarf i bagaget löste problemet och hon var till slut tillåten att fortsätta. För säkerhets skull och för att slippa tvivel kring färdvägen bar Paltén en GPS med SOS-knapp som kunde följa löparens alla rörelser.

Poliser bjöd på te

Men det visade sig att den största faran var trafiken, fyra olyckor skedde mitt framför hennes ögon och det var ofta glassplitter täckte vägkanten och resulterade i åtta punkteringar. Det var dock inget hon tilläts reparera själv. I stället var det ofta en grupp män som nyfiket samlade sig kring Paltén då hon stannade för att undersöka däcken, och när det till slut konstaterats att hon trots tvivel, ofta skapat på grund av Palténs osminkade ansikte och förekomsten av ansiktshår, var kvinna.

Men majoriteten av polismännen stöttade Paltén längs resan. En dimmig dag, till exempel, var en polisman orolig för hennes synlighet och efter ett antal kontroller beslutade han sig för att ge henne en reflexväst. Vid ett annat tillfälle blev hon inbjuden till en polisstation för te och frukt och i slutet av resan fick Paltén poliseskort in i mål. Många var nyfikna och ultralöparen väckte uppmärksamhet var hon än gick, hennes blogg översattes till persiska och fyra iranska statliga tv-stationer illustrerade äventyret.

Men det var framförallt två iranier som spelade en betydelsefull roll för Paltén, Amir Nazari och hans barndomsvän Mehrdad Kashanin som påbörjade en chattgrupp på appen Telegram med 40-50 personer från hela Iran och som var ivriga över att hjälpa den kvinnliga äventyraren. Paltén var välkommen in i 34 familjer längst vägen där hon fick mat och sovplats för natten.

Ständig generositet

Givmildheten var överallt. En gång, kommer Paltén ihåg med ett leende, stannade en kvinna sin bil bredvid henne på vägen, viljan att överlämna någonting till Paltén var så stark att, med lite i bilen, överräcktes en halväten bulle. Ett annat rörande ögonblick var i Ramsar vid Kaspiska havet, här blev hon blev inbjuden till ett hem där åtta kvinnor samlats för att tacka för den inspiration de känt av att följa Palténs blogg.

Som tack gav de Paltén en tavla som porträtterade ett berg, en lotusblomma och en sol. ”Berget representerar din uthållighet”, sade de till henne, ”Lotusblomman din skönhet och solens strålar symboliserar Guds nåd som har givit dig båda”. Det var ett rörande ögonblick för Paltén. I dag hänger tavlan i löparens hem, en liten påminnelse om kvinnorna i Ramsar. Det var inte den enda presenten som Paltén fick längst vägen, 15 kilo presenter som till exempel böcker och scarfar fraktades hem i slutet av resan.

Överväldigad av givmildheten vill Paltén förmedla ett budskap till det iranska folket: ”Var stolta över er generositet!” För att bevara minnet av resan och sprida kunskap arbetar Kristina Paltén med en bok och en dokumentär som hon hoppas ska komma ut under året.