”Samtidigt som fler och fler förstår att de verkliga hoten mot människors säkerhet är globala, alltifrån miljökatastrofer till terrorism, stänger nu fler och fler länder in sig bakom gränser där man hyllar nationen och ökar anslagen till det nationella militära försvaret. Sverige också.” Gudrun Schyman summerar 2016, blickar fram mot 2017 och tar sats inför Feministisk initiativs kongress i vår.
2016 kan sammanfattas som ett politiskt turbulent år med stora världsomspännande förändringar till det sämre på kort tid. Om vi blickar utrikes först, hur skulle du beskriva det världspolitiska läge vi befinner oss i just nu?
– Extremt polariserat, rörigt, komplext men mitt i allt detta ser jag också ett massivt misslyckande för militarismen. Ingenstans, inte bland någon av alla de konflikter vi ser, kan någon utropa militären som segrare. I efterdyningarna av elfte september har vi sett en växande islamofobi i hela västvärlden, en konfrontativ utrikespolitik manifesterad i militär angrepps- och invasionspolitik, som i Irak, Afghanistan, Libyen eller Syrien, där militärens nederlag och den klassiska patriarkala dominanstanken med att störta och byta ut ledare fullständigt kommit på skam. Kvittot på militarismens destruktiva dominans är 65 miljoner människor på flykt.
– De länder som levererat vapnen stänger sina gränser. Också Sverige. Ett hyckleri och en cynism utan gränser präglar politiken just nu. Samtidigt som fler och fler förstår att de verkliga hoten mot människors säkerhet är globala – alltifrån miljökatastrofer till terrorism – stänger nu fler och fler länder in sig bakom stängda gränser där man hyllar nationen och ökar anslagen till det nationella militära försvaret. Sverige också.
På ett inhemsk plan har vi också sett stora förskjutningar i politiken – hur skulle du beskriva det svenska politiska 2016?
– Utrikes och inrikes hänger ihop. När de politiska systemen kollapsar, när så många politiska partier samtidigt överger själva grunden för demokratin, respekt för varje människas värde, och detta sker både på EU-nivå och här i Sverige, då blir det väldigt tydligt hur lite förankring partierna har i samhället, bland människor. Då syns tydligt decennier av folkrörelseförfall. Då betalar vi priset för en blockpolitik som har försenat politisk utveckling genom att stå i vägen för nytänkande både inom partierna och i form av nya partier.
– När hela ”politiken” kokar ner till ett taktiskt spel om vem som ska ha makten efter nästa val, och den debatten börjar i princip just efter att det varit ett val och dominerar sedan hela mandatperioden, ja då är det allt fler människor som inte känner sig företrädda. Som buntar ihop ”politikerna” som en inbördes klubb med feta arvoden och som inte vet hur vardagen ser ut – i alla fall inte för mig. Ur detta växer minst två rörelser. En som går baklänges och en som går framåt. De som blir rädda går bakåt och finner tröst i de gamla idéerna som har sina rötter i nationalism och fascism. De som går framåt satsar på aktivism och feminism. En del är med och bygger Feministiskt initiativ.
Vi har en så kallat feministisk regering – den enda i världen – hur tycker du att de levererar givet deras politiska förutsättningar i riksdagen?
– Den största segern är att ordet används av regeringen. Feminism som begrepp har accepterats. Det är Fi:s förtjänst faktiskt. Utan det feministiska genombrott som präglade valåret 2014 hade vi aldrig haft en regering som titulerar sig feministisk. Nu kan vi gå bortom ordet och just diskutera hur en feministisk politik skulle se ut då. En del saker som regeringen har gjort är bra, men frågan är om det är specifika feministiska framsteg?
– Förstärkningar inom välfärdssektorn gynnar absolut fler kvinnor än män men också en röd-grön regering hade förstått att det var nödvändigt. Det som fortfarande saknas ”feministiskt” är stora och tunga frågor. Lönerna, heltiderna, trygga anställningar, långsiktig finansiering för kvinnojourer, en feministisk analys av hela våldsbegreppet, från det intima våldet till det militära, en feministisk analys av skattepolitiken och, sist men inte minst, det akuta problemet med den skandalösa pensionsuppgörelsen. Pensionssystemet producerar fattigpensionärer på löpande band. Majoriteten är kvinnor. Aldrig har så många kvinnor blivit så ekonomiskt beroende av sina män (eller samhället) som efter pensionen. Ren skandal! Slutligen – den totala omsvängningen i asyl- och flyktingpolitiken är direkt antifeministisk. Hela den nya lagstiftningen med tillfälliga uppehållstillstånd och att förvägra familjeåterförening slår mot kvinnor och barn. Kvinnor omfattas i praktiken inte längre av rätten att söka asyl eftersom det krävs id-handlingar. Hela den här lagstiftningen måste rivas upp!
Du brukar vara kritisk till den cementerade blockpolitiken – tror du att värdeförskjutningarna i politiken bidragit till ytterligare cementering eller har den tvärt om luckrats upp?
– Blockpolitiken blockerar politisk och demokratisk utveckling. Jag hoppas att fler förstår det så att vi kan få ett öppnare förhållningssätt, både i partierna, mellan partierna och i förhållande till nya partier. Media har en väldigt viktig roll att spela här. När media så hårdnackat biter sig fast vid frågan om regeringsmakten under hela mandatperioden så blir det en torftig samhällelig politisk diskussion. Dessutom identifierar fler och fler att det är otillräckligt med bara höger-vänster-skalan. Den skala som valforskarna kallar GAL-TAN, där enkelt uttryckt feminism och nationalism är motpolerna, växer i betydelse för förståelsen av den politiska analysen.
Var tror du egentligen är väljarnas syn på möjligheterna till politiska lösningar i politiken?
– Jag tror att många är missmodiga när de ser hur debatten går på den nationella nivån. Hur det är i regionerna vet jag inte, men på den kommunala nivån är både kreativiteten och samarbetsviljan större.
Vad skulle du säga om feminismens status 2016?
– Förutom att vi nu, på många håll, slipper diskussionen om ordet så rör det verkligen på sig. I de 13 kommuner där Fi är representerade i Sverige har den politiska diskussionen berikats och jag tror det är rätt att säga att våra kommunpolitiker generellt utmärker sig för sitt ambitiösa arbete.
– Runt om i Europa växer det också fram feministiska rörelser, som en reaktion på ökad nationalism och fascism. I en studie på temat ”hur svarar feminismen på den ökande nationalismen”, som Fi genomfört 2016 på Europanivå, visar det sig att en feministisk organisering är på gång i flera länder. Partier finns förutom i Sverige också i Finland, Polen, Tyskland, England och Norge. Nätverk som håller på att bygga organisation med feminismen som grund finns i Kroatien (blir troligen parti vid årsskiftet) Italien, Spanien, Irland och Rumänien. Villkoren är olika i de olika länderna men gemensamt är det tydligt att kvinnors rättigheter, hbtq-personers rättigheter, rättigheter för personer med funktionsvariationer, asylsökandes rättigheter, systematiskt försvagas. Repressionen ökar i takt med att nationalistiska krafter får ökat inflytande. Men också motståndet ökar och nu organiseras detta allt oftare med feminismen som grund.
”Civilsamhället” noterade en tung förlust, efter hårt motstånd, mot det så kallade tillfälliga undantaget i asyllagstiftningen – vad tror du dessa politiska beslut har haft för inverkan på orken och lusten för samhällsengagemang hos civilsamhällets grovarbetare?
– När statsministern uttalade att ”vi kan inte garantera säkerheten här i Sverige” och sedan bytte kurs i flyktingpolitiken spottade han en massa människor rakt i ansiktet. Alla de tusentals volontärer som slet hårt och stod på perronger och i hamnar och som såg till att de som kom fick både mat och mediciner, alla människor som i kärlek delade sin tid, sitt kunnande och sin solidaritet, alla dem spottade statsministern i ansiktet. Visst, det var inte lätt men i handling löstes många problem. Systemkollapsen fanns i regeringen och på en del myndigheter. Och den var politisk!
Vi har vid flera tillfällen under 2016 sett snabb, aggressiv och månghövdad rasistisk mobilisering. Vissa SD-företrädare förmår uppvigla tusentals nätkrigare på några timmar. I den demokratiska ringhörnan ser det betydligt mindre samlat ut. Vad tycker du om den bristande politiska, demokratiska samlingen i samhället i allmänhet, men också på den rödgröna planhalvan i och utanför parlamentet?
– Jag tror på det mänskliga mötet. Jag tror på lokalsamhället. Jag tror inte vi ska leva hela våra liv på nätet. Jag vet att de som är mest mot flyktingar är de som inte har några i sin närhet. Det går lätt att hata på avstånd. När vi möts människa till människa, när vi ser att vi är mer lika än olika i våra behov och våra uttryck, då bygger vi relationer på riktigt. Sådana som håller.
LO krävde i början av december hårdare reglering av invandringen i Sverige under hashtagen #jämlikhet – vad tycker du att fackföreningsrörelsen väljer att spela för roll här?
– Jag tycker hela det resonemang de förde fram på DN-debatt var väldigt slirigt. Kontentan blev en signal om att vi skulle ha hårdare tag för att vi inte skulle få stor arbetslöshet, vilket ju skulle vara en förödande hopblandning av argumenten, men jag är inte säker på om det var det som var meningen. Alla fackförbund borde ta på sig rollen av att försvara asylrätten och förespråka en generös asyl-, flykting- och invandringspolitik. Vi behöver bli fler här i detta avlånga land. Det är verkligen inte fullt någonstans. Tro mig, jag har genomkorsat hela landet detta år. Jag ser inte att det är fullt någon stans. Möjligen är det lite trångt i Stockholm!
Hur skulle du problemformulera dig inför 2017 – vilka är de mest akuta problemen?
– Demokratin är i kris. När så många stödjer en politik som om den genomfördes skulle förflytta oss hundra år tillbaka i tiden när det gäller mänskliga rättigheter och jämställdhet, då måste vi förstå att det är något som saknas. Jag tycker det handlar om den gamla folkbildningen. Idén med mänskliga möten för att sprida och dela kunskap som för varje individ kan betyda att gå från en position som offer och utsatt till att bli aktör för förändring, både för mig själv och i samhället. Vi måste tillbaka till detta. Det är därför jag är på ständig turné och har alla mina homepartyn. Det skulle också skapa grogrund för hela den omställningsprocess som vi nu måste genomföra om vi ska nå klimatmålen. Situationen är alarmerande och vi måste kräva ett politiskt ledarskap som förmår att formulera den politik som behövs. Mänskliga rättigheter som jämställdhet, frihet från alla former av diskriminering och hållbarhet måste kopplas ihop och det är nu!
Fi har kongress i mars, sitter i 13 kommuner och i EU-parlamentet men hålls fortfarande utanför stora delar av det politiska samtalet – varför, tror du?
– De politiska partier som i dag sitter i riksdagen har inte intresse av att få in ett till så de är naturligtvis glada så länge Fi är i medieskugga. Av media själva tycker jag vi ska kräva mer. Bättre bevakning. Centrala mediers fixering vid vad som händer i riksdagen och särskilt koncentrationen på regeringsfrågan lämnar många medborgare utanför viktiga politiska skeenden.
Vilka är de organisatoriska och politiska lärdomarna hittills? Hur går det med Fi:s strukturuppbyggnad?
– Det går bra. De kommungrupper som kom in i fullmäktige har nu fått flera års erfarenheter och har börjat förstå vad det handlar om. Självklart ser det olika ut i olika kommuner och behovet av att träffas, över kommungränserna, är stort. Vi har för andra året i rad haft ”kommundagar” och det kommer att bli en återkommande konferens. Vi ska också ta fram kommunalpolitiska riktlinjer så att de som startar och kommer in i nästa val, jag tror runt 70 grupper finns nu, ska hinna förbereda sig i god tid. Utbildningssatsningar alltså.
Vilka blir de stora frågorna på kongressen vid sidan av val av partiledare och funktionärer?
– Jag vet inte faktiskt. Motionstiden har inte gått ut ännu men jag ser fram mot diskussioner om alltifrån djurrätt, företagsamhet, 6-timmarsdag, rätt till heltid, basinkomst och en ny asyllagstiftning.
400 000 förstagångsväljare i valet 2018 – hur laddar ni om inför nästa val?
– Vi gör som vi alltid har gjort – vi vänder oss till den som är närmast! Vi är ju fortfarande en volontär organisation, utan högkvarter, utan personal och i princip utan pengar. Vi är aktivister och i den kommande valrörelsen kommer det stå klart för var och en att just detta är vår absolut bästa gren!
Vad önskar dig inför 2017?
– Att Fi lägger grunden till det som ska blomma ut i en fantastiskt valrörelse 2018!
