”Hillary Clinton gör det mesta rätt i enlighet med hur tidigare kandidater arbetat, ändå möter hon den ena mer bisarra situationen efter den andra”, skriver EU-parlamentarikern Jytte Guteland (S) och reflekterar över hyckleriet när USA väljer president med dubbelbestraffning som en klassisk ingrediens.
Häromdagen läste jag en krönika i Aftonbladet av Wolfgang Hansson om presidentvalet i USA, med rubriken ”vad är det för fel på Clinton?”. Ämnet, som rubriken indikerar, var att Hillary Clinton gör dåligt ifrån sig och att hennes försprång mot rivalen Donald Trump endast beror på att Trump är sämre. Hon lyckas enligt Hansson ”inte skapa någon hype kring sin kandidatur”. Det här har uttryckts på fler ställen så egentligen vill jag inte peka ut en enskild krönikör eller opinionsbildare. Men den får nu illustrera det jag tycker är intressant.
En närstående sade en gång till mig att han noterat att kvinnor som vill långt i politiken helst ska vara konservativa. Konservativa både idémässigt såväl som i det privata livet. Det kan tyckas motsägelsefullt, detta att de rörelser som själva inte står för progressivitet ibland därför kan ledas av kvinnor. Eller det faktum att kvinnor som själva inte går i bräschen för jämställdhet ändå når långt. Fast egentligen är det logiskt. Det är svårt att tala i egen sak och kvinnor som leder politiska rörelser bryter mot normen per se, de kan därför uppfattas som extrema om de också driver progressiva förslag.
Redan tidigt i presidentvalrörelsen, när Hillary Clinton stod mot Bernie Sanders, hörde jag vid ett flertal tillfällen hur sympatisörer vänsterut ”gärna ville se en kvinna men då någon mer antietablissemang och mer progressiv”. Samma åsikt kombinerades med kritiken att Clinton uppfattades som för erfaren och konservativ.
Själv reagerade jag på detta eftersom jag kände igen det från tidigare: kvinnor som uppfattats vara passé fast de egentligen samlat just den erfarenhet som krävs för en uppgift. Jag funderade också på alternativet som torgfördes som attraktivt. Vad skulle det vara för kandidat? En oerfaren radikal kvinna som skanderar från lastbilsflaket? Vilken chans skulle hon ha haft? Och vilken chans skulle samma radikal ha haft mot Trump?
Mot bakgrund av detta är jag tämligen säker på att det är hyckleri att hävda att man hellre trott på en mer oerfaren kvinna i detta sammanhang. Clinton mötte en klassisk dubbelbestraffning i början av valrörelsen.
Nu i kampanjens slutskede läser vi ibland om Clintons stela stil eller brist på karisma. Jag funderar på hur jag själv hade upplevt det i hennes ställe. Månader av fajt, lunginflammation och märkliga utspel från motståndaren på nivån att han ”inte är imponerad av hur hon ser ut bakifrån”. Sedan de egna, som buat på valmöten och inte visat engagemang.
Från Hillary Clintons horisont måste nog världen tett sig som galen. Hon gör det mesta rätt i enlighet med hur tidigare kandidater arbetat ändå möter hon den ena mer bisarra situationen efter den andra. Tacka fan för att man hade varit stel. För mig är det ett sundhetstecken. Heja Clinton! Det är inget fel på dig, tvärtom.
