”Det som skrämmer mest är den iskalla maktfullkomlighet som uppvisats. Så här, tänker jag när voteringen är över, skapar en ett politikerförakt och ett förakt för samhället även hos de personer som allra mest tror på den parlamentariska demokratin som en väg att förändra samhället.” Skriver Christine Bylund i årets första sommarkrönika, som blev en helt annan än den hon först hade tänkt.
När blir något bättre av att vi inte gör något. Fick vi inte lära oss det redan som barn, en måste göra något i alla fall. En kan inte gå därifrån, säga att en inte såg.
Hålla tyst, det är att hålla med.
Om något händer och du ser att det händer kan du inte säga, nej men jag struntar i att göra något. För den och den gör heller aldrig något och det är faktiskt deras tur nu. Ändå är det precis så som Sveriges riksdag gjort, gått därifrån, stängt dörren, låtsats som att det regnar. Nej, vi kan inte vara bättre än någon annan. Låt oss hellre vara sämre.
Ni får förlåta att jag förklarar tragedin som utspelade sig i Sveriges riksdag i tisdags, den 21 juni, med sådana skolgårdsexempel. Men det var det inte precis det som hände? Var inte politikerna precis sådana, men än värre?
De var inte ens barn. Barn gör inte så.
Jag hade skrivit en text om skräckens ekonomi egentligen, om hat och hot som följer mig och mina nära i vardagen. Men den känns så futtig nu. Allt känns futtigt, för något gick sönder i tisdags.
Egentligen har jag bara en fråga, en fråga som alla redan ställt, en fråga som alla remissinstanser, frivilligorganisationer och privatpersoner skrikit ut: Hur? Hur kan ni göra så här? Vad är viktigt längre om inte en människas liv och säkerhet är viktigast?
Är vi helt obegripliga vi som tycker så, att en människas liv och värde faktiskt är värt något. Värt att skydda och värna om. Jag undrar uppriktigt, vad var det som hände?
Eller nej. Vi vet, precis vad som hände och i framtiden kommer vi att kunna räkna händelserna baklänges och förstå. Att vi länge, mycket länge, levt i en tid där det mänskliga värdet minskat. Där bara vissa människor är värda säkerhet, trygghet och stabilitet.
I dag någon annan, i morgon du. Tro mig.
Det som skrämmer mest är den iskalla maktfullkomlighet som uppvisats. Så här, tänker jag när voteringen är över, skapar en ett politikerförakt och ett förakt för samhället även hos de personer som allra mest tror på den parlamentariska demokratin som en väg att förändra samhället.
Men kanske är det det vi behöver?
Jag vet inte. Lätt för den att säga som aldrig behövt, eller trott att den behövt stöd av staten för sin överlevnad. Jag kan inte vara utan det.
Det berör inte mig just nu. Det berör vänner, vänners vänner och familj. Det berör vad det innebär att vara människa. En människa bland andra människor. Det är därför jag måste förklara det med skolgårdsexempel. Så tidigt grundlades det i mig. Rätten till människovärdet, rätten till livet.
Jag vet, jag kan räkna händelserna baklänges.
I dag någon annan. Imorgon jag. Eller nästa år. Om inte rätten till asyl betyder något längre, vad gör det då? Knappats några funktionshinderpolitiska frågor, även om de ibland använts som unkna argument för det en nu gjort.
Men, tänk på de stackars funkisarna.
Nej, vet du vad, gör inte det. Jag tål inte dina blodiga händer på min kropp.
Jag vet att du inte bryr dig om mig. Du smyger inte ens med din ovilja.
Vad ska vi göra?
Vad är det här för otid?
Tiden går bakåt och framåt samtidigt.
I dåtiden finns de som visste något om en kamp som de aldrig själv fick skörda frukterna av, den om rätten människovärdet.
Runt omkring oss är vi många, som vet något om en kamp som vi hoppas skörda frukterna av, den om rätten till människovärdet.
Håll ut händer, vi är alla här.
Kampen är inte över, det är nu den står.
Minns, inget blev bättre för att någon inte gjorde något.
