Ibland snöar det i april. I april 2016 faller snön som vördnad för Prince bortgång. Eller så är det änglarna som får orgasm nu när han hänger med dem.

Det finns en Prince för alla sägs det. Han har rört sig över så många musikstilar, samarbeten och visuella uttryck att de flesta kan hitta något att älska och hata genom hans långa karriär. För mig är det motsägelsefullheten som lockar, trots att det finns sidor hos honom jag får ont i magen av. Skönheten i att vara komplex och stå för den man är, även om det betyder att erkänna förändring.

De senaste dagarna, efter hans död, har allt fler berättat om Prince politiska engagemang i Black Lives Matter-rörelsen. Han ville inte få en massa cred för det, berättar Van Jones i en intervju på CNN. Han reste till Chicago, till New Orleans, till Baltimore för att spela för aktivister och stötta rörelsen. Prince behövde inte mer uppmärksamhet själv, sa han, utan använde sin position för att stötta andra.

Samma bild ges av Alicia Garza i den enda hyllningstext ni egentligen behöver läsa om Prince. Redan tidigt i Black Lives Matter-rörelsen frågade han vad han kunde hjälpa till med och vad han kunde göra för att stötta dem. Det enda tack han ville ha för sitt stöd vad att de skulle fortsätta bygga en ny värld, fortsätta kämpa för frihet. Det är antitesen till stjärnfyllda galor där artister bygger sitt varumärke genom att samla pengar till människor som de aldrig skulle ta i med tång eller ens fråga vad de faktiskt behöver (tänk ”Do they know it’s Christmas”).

Systematiskt lyft kvinnor

Prince har genom hela sin karriär spelat med, stöttat och lyfta fram musicerande kvinnor. Rykten har naturligtvis gått kring hans avsikter (skrev han Manic Monday till Bangles för att få ligga med Susanna Hoffs och är inte alla de där grymma musikerna han har i sina band lite för snygga?) men faktum kvarstår, han har gjort något som mig veterligen inga andra män med samma stjärnstatus har gjort: Han har systematiskt och enträget plockat upp talanger och gett dem en skjuts i karriären där den grabbiga branschen annars skulle ha försökt meja ner dem oavsett hur bad-ass musikvirtuoser de än är. Till exempel trummisen Sheila E, basisten Rhonda Smith, keyboardisterna Gayle Chapman och Lisa Coleman, och gitarristen Wendy Melvoin (de båda senare i superparet Wendy & Lisa) och hans senaste band 3rdeyegirl med trummisen Hannah Welton, gitarristen Donna Grantis och basisten Ida Kristine Nielsen. Och då har vi inte ens kommit in på vokalisterna. Listan kan göras lång. Prince visste att representation är viktigt. Förutom att hans rykte som musikalisk perfektionist gav dessa musiker automatisk cred och därmed stöd för vidare karriär så gav deras medverkan oss andra möjlighet att se nya scenbilder och inspireras av. Det är inte instrumenten som är genusspecifika, det är musikbranschen som är sexistisk. Prince gjorde sin del i universum för att motverka det.

Sex

För mig handlar det mesta med Prince ändå om sex. Jag har aldrig varit religiös. Och ändå satt jag och sjöng med för full hals när Prince i extas berättade för mig att Gud är Kärlek och Kärlek är Gud i låten Anna Stesia från LoveSexy-albumet. Jag var elva år och kunde ändå tolka det religiösa temat som sexuell extas. Och gud vad jag längtade efter att få uppleva det.

Prince lät oss veta att sex kan vara något annat än heterosexuell penetration. Hos Prince är sex åtrå, glädje, smärta, desperat längtan bort från ensamheten, gudstjänst, svett, gnidande kroppar, elektriska kroppar, drömmande kroppar, dansande kroppar. Att föreställa sig hur tystnad ser ut med en älskares hud intill sin efter att orgasmen ebbat ut. Att följa med en kvinna hem och konstatera att hon lagt alla sina besparingar på sexleksaker. Prince hoppade ner i spagat över genusklyftor och kunde klä av vem som helst med ett blygt leende och en antydan om att han var nyfiken på vad som helst och gärna lät sig överraskas.

Från American Music award of Achievement 1990.

”Creating new music is like meeting a new friend. With that in mind, I tend to create something I’ve never seen before. I guess I like surprises.”

Normbrytaren

Jag tillhör den generation som växte upp med Prince. Han fostrade mig. Han lärde mig allt om kärlek och vänskap, om ensamhet och extas, om att stela könsroller är till för mesar, att man inte måste hålla en rak linje för att vara stark, att det går att dansa fram till jordens undergång och låta tårarna rinna fritt samtidigt. Om döden, sexualiteten och ändligheten.

För det är så det är med Prince. Texterna skiftar mellan mäktiga berättelser, till sexnoveller, till rättfram partylyrik, till gulliga nonsenstexter. Men det är musiken och rösten som skapar den omedelbara känslan. Den vars hjärta inte slits itu av introgitarrerna i When Doves Cry har inget hjärta. Prince sjunger som att han är ensam i hela världen och ändå låter han varenda unge från dysfunktionella familjer veta att de inte är ensamma. Trummorna pumpar ut ångest och rädsla för att vi återupprepar våra föräldrars misstag.

Trots att Prince blev en aktiv medlem av Jehovas vittnen 2001 (kanske för att jorden trots allt inte gick under vid millennieskiftet som han förutspådde i ”1999”?) så minns jag honom som normbrytaren. Han gav mig hoppet om att även en flytande existens som jag själv kunde få finnas, utan att behöva slå fast min identitet en gång för alla. Prince som var allt och inget på samma gång. Den som varken var bara man eller bara kvinna, varken bara älskare eller bara vän. Jag behöver honom fortfarande för att påminna mig om att motsägelserna är det som gör oss mänskliga.