”Det pågår något i Sverige som är bottenlöst otäckt. Som är djupt oförenligt med en demokratisk stat. Som kränker människors mänskliga rättigheter”, skriver Karin Mellin från Uppsala i ett starkt och engagerande inlägg om utsläckt hopp för barn som tvingats fly.
I dag brast det. I dag gick det inte längre. I dag började jag brinna. I dag började hjärtat slå hårt och fort. I dag skakade händerna efter telefonsamtalen. I dag kunde jag inte hålla distansen och ”vara professionell”. Och det var chokladasken som var droppen.
Jag vet inte om ni vet. Ni ”alla vanliga”. Vilka det nu är. Det pågår något i Sverige som är bottenlöst otäckt. Som är djupt oförenligt med en demokratisk stat. Som kränker människors mänskliga rättigheter. Jag pratar om tvångsförflyttningar. Jag pratar om utvisningar till förföljelse och död. Jag pratar om barn vars hopp släcks.
Jag pratar om de ensamkommande barnen. De som upplevt saker som inte går att föreställa sig. De som kom hit och trodde att de skulle vara trygga. Nu sviker vi dem. Inte bara det. Vi förstör dem. Jo, det gör vi. I dag pågår nämligen något som våra efterlevande kommer att döma hårt. Vi räknar upp barnens ålder så vi kan utvisa dem. Utvisa dem till farliga förhållanden. Trots att det inte finns några säkra metoder för åldersbedömning.
I dag läste jag om att man på vissa ställen räknar tänder på barnen för att slå fast hur gamla de är. Räknar tänder! Vi tvångsförflyttar dem från de platser där de rotat sig och börjat bygga upp en tillvaro. Fått hopp. Vi tvångsförflyttar dem till platser där de aldrig varit. Varför? För att de ska till sina ”hemkommuner”. Av ekonomiska skäl. Bara. När de här barnen kom till Sverige blev de placerade, många gånger i jourfamiljer, som en tillfällig lösning. Dessa jourhem och andra boenden kan ligga långt ifrån de kommuner de skulle ha blivit placerade i. Dessa ”tillfälliga lösningar” kan ibland ha varat i upp till över ett år.
Många av de här barnen har trauman bakom sig. När de nu tvångsförflyttas traumatiseras de igen. De väljer att gå under jorden och att bo på gatan. För att de är rädda.
I dag ringde en kurator som arbetar med dessa barn. Hon var så stressad och uppriven att hon med hög röst pratade oavbrutet. ”Vad ska jag göra Karin?! Jag har så många som behöver hjälp. Jag hinner inte. Och nu håller X sig undan. Han sover på tågstationen. Han har fungerat toppen hittills. Gått i skolan. Fått kompisar. Trivts i sin jourfamilj. Nu sover han på tågstationen. Vad ska jag göra? De instanser som man normalt sett ska vända sig till fungerar inte längre. För de ställer sig bakom det här. Vad ska vi göra?!!” Jag försökte stötta men hon var så upprörd att hon inte förmådde lyssna.
Innan det samtalet hade jag pratat med en desperat jourhemsmamma. Tidigare i höst hjälpte vi på mitt arbete henne och pojken som är placerad hos henne, att överklaga ett beslut från socialtjänsten om flytt. Vi vann en liten seger då beslutet blev framflyttat i tid. Pojken är inte bara traumatiserad i sitt hemland och under flykten. Han har upplevt ett svårt trauma även i Sverige. Hos sin jourfamilj har han till slut landat. Blivit trygg. Vågat knyta an. Börjat skolan och fått vänner. Nu ska han flyttas till en angränsande kommun där han aldrig varit. Han har inte ens förstått att han kanske inte kunde få bo kvar där han bor. Nu gråter han bara. Orkar inte gå till skolan.
Jag träffade honom i höstas. Redan då syntes det tydligt hur dåligt han mådde. Nu mår han sämre. Jourhemsmamman kämpade med att hålla tårarna tillbaka under telefonsamtalet. Hon är beredd att låta pojken bo kvar hos sig. Bli ett familjehem i stället för jourhem. Jag fick domslutet skickat till mig. Rätten anser inte att det finns några särskilda omständigheter i den här pojkens fall.
De har inte ens bemödat sig om att utreda vad som blir bäst för honom. Vilket de är skyldiga att göra egentligen. Kontaktar socialtjänsten. Iskallt bemötande. Börjar skriva en överklagan. Pratar lite mer i telefon. Försöker ingjuta hopp. Sätter mig i ett möte om en helt annan sak. Kommer så ut i köket på min arbetsplats. Där står den. Chokladasken. På en liten handskriven lapp står det: ”Tack för hjälpen. God jul.” Undertecknad med första bokstaven i pojkens namn. Då gick det bara inte längre.
Det är inte som det ska. De som ska hjälpa gör inte det. Tvärtom.
Jag vill ställa någon till svars. Alla som har lyssnat på de mörka krafterna. De som vill tro att det finns ett ”vi” och ett ”dom”. De som är så rädda om sin makt att de anpassar sig. Alla som inte står upp och säger ifrån. Vi har alla ett ansvar. Tro inget annat.
Till alla er ”ja men man måste ju ändå förstå att” – ”hur gamla är de egentligen” – ”ja men våra då” – ”pensionärerna då” – ”ja men våldet har ju ökat” – ”Sverige kan ju inte ta emot alla” – människor vill jag bara säga:
Inte i dag. Inte nu. Jag vill inte höra nå’t ifrån er i dag. Har du inget gott att säga; säg inget. Scrolla vidare. Jag har inget över till er i dag. För i dag brast det. I dag brinner jag.
