Under sommaren hade Ni kan kalla mig Ernst premiär i Hörby och nu under hösten fortsätter den att visas på olika teatrar i Skåne. Eva Sternäng har träffat skådespelaren Cecilia Lindqvist för att prata om hur Victoria Benedictssons arv kan förvaltas på scenen i dag.
Hon föddes i mitten av 1800-talet och fick namnet Victoria. När hon tog sitt liv, 38 år gammal 1888, på ett hotellrum i Köpenhamn, hade hon under många år bestämt att kalla sig för Ernst Ahlgren. Det är under det namnet som en av svensk litteraturs stora författarinnor från ett annat sekel fortfarande är mest känd. Plågad av tidens stränga syn på kvinnor och besatt av sin egen starka längtan efter bekräftelse, valde Victoria Benedictsson att också bära en manlig identitet.
Androgyn utstrålning
– Hade hon levt i dag skulle hon nog varit queer, inte nödvändigtvis lesbisk men en person med stark androgyn utstrålning, säger skådespelerskan Cecilia Lindqvist, som sedan ett tag fördjupat sig i författarinnan Victoria Benedictssons liv under pseudonymen Ernst Ahlgren.
Tillsammans med regissören Petra Brylander har Cecilia Lindqvist satt samman en 45 minuter lång monolog för teater där den dubbelbottnade författarinnans egna ord får berätta om hur hon upplevde sitt liv. Pjäsen Ni kan kalla mig Ernst utspelar sig under Benedictssons sista dygn och Cecilia Lindqvist framför valda delar ur författarinnans verk, främst texter från de dagböcker som skrevs mellan åren 1882 och fram till självmordet sex år senare. Iklädd kostym och kravatt ger Cecilia Lindqvist scenen ett än tydligare manligt drag, en bild av den Ernst Ahlgren som Benedictsson ville ses som.
– Hon menade att utan sitt manliga alter ego skulle människor inte varken läsa henne eller lyssna till vad hon ville ha sagt, fortsätter Cecilia Lindqvist
– Jag har också insett att klädd i den här manliga dressen når orden bättre fram. Benedictsson var själv aldrig klädd som man, förklarar skådespelerskan.
Patriarkala normer
I vår tid kan det vara svårt att sätta sig in i de svårigheter som den unga Victoria Benedictsson mötte. Hon ville bli konstnär men förvägrades av sin far att välja sådana vägar. I hopp om att befrias från faderns förtryck gifte sig Victoria med en betydligt äldre änkeman med fyra barn, och bosatte sig hos honom i skånska Hörby. Äktenskapet var inte lyckligt och Victoria tvingades än en gång underordna sig och tvingades leva enligt de strikta former som kvinnor var hänvisade till.
Victoria kallar det ’mitt livs förbannelse’ och känner sig som en ’tjudrad höna’ dragen i ’förnedrande smuts’. Insikterna gör henne förtvivlad och hon lämnar man och barn, beger sig till Köpenhamn.
– Victoria längtar mer och mer efter att vara jämbördig med männen, hon vill diskutera som de, ingå i samhällsbilden lika självklart som de av manligt kön, berättar skådespelaren.
– Hon blir Ernst Ahlgren, det blir hennes sätt att komma in på den arena hon längtar till, säger Cecilia Lindqvist.
Förutom dagboksanteckningar och kortare texter debuterar Benedictsson som författare med novellsamlingen ”Från Skåne” 1884 och kommer kort därefter ut med romanerna Pengar samt Fru Marianne. Språket är tidstypiskt realistiskt och beskriver på ett naturalistiskt vis människors vardag. Hennes engagemang i den tidens könspolitiska frågor återkommer ständigt och gör att samtida feminister med Ellen Key i spetsen, genast ser henne som en kvinnornas kämpe, en av dem. Hennes dagböcker betecknas som bekännelselitteratur och anses av litteraturforskare vara viktiga inslag i debatten om kvinnors frigörelse.
Det går att förändra
Cecilia Lindqvist tror dock inte att Benedictsson själv valde att kalla sig feminist, i alla fall inte i ordets moderna betydelse.
– Hon ville nog framför allt slåss för rätten att få vara den man vill, få gå sin egen väg, även den som är kvinna, säger skådespelerskan.
Att framföra ett teaterstycke om en kvinna från mitten av 1800-talet känns aktuellt på flera sätt, tycker Cecilia Lindqvist. Inte bara för att minnet av vår historia måste hållas levande och bevaras.
– I dessa tider framstår det som väldigt viktigt. Vi häpnar över att unga flickor måste klä sig som pojkar för att kunna studera eller helt enkelt få gå i skolan eller arbeta i länder som Afghanistan till exempel. Det kan vara nyttigt att påminna om att så har det varit här också för inte så hemskt länge sedan. Och viktigt att visa på att det går att förändra. Vi måste tro på det, säger Cecilia Lindqvist.
