Konsekvenserna av de sparåtgärder som ålades Grekland i samband med eurokrisen var förutsebara, men internationella valutafonden IMF ville försvara euron och de europeiska storbankerna till varje pris. Den interna kritik som nu offentliggjorts är inte nådig, men kommer mer än fem år för sent, skriver Mattias Irving.
IMF är en av världens mäktigaste ekonomiska aktörer, ett i praktiken oberoende FN-organ som verkar i nära samarbete med Världsbanken. Under lång tid har man varit en systembyggare i marknadsekonomins tjänst. Under IMF:s insyn har en tidvattenvåg av högerpolitik bestående av privatiseringar och besparingar löpt över världen. Men det står alltmer klart att de systembyggare som formulerade den postsovjetiska tidens ekonomisk-politiska hegemoni har byggt in sig i ett hörn. ”Den enda vägen” ledde in i en återvändsgränd. Klyftorna ökar, tillväxten har mattats av och hotet om en ny valutakris lurar ständigt runt hörnet.
Många har börjat ifrågasätta sanningar som tidigare har tagits för givna – från den seismiska tilldragelse som var Thomas Pikettys bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet till den nysläppta Chilcotrapportens svidande uppgörelse med en av Den enda vägens främsta företrädare, Tony Blair.
IMF själva har gått ut och sagt att den nyliberala ekonomiska politiken skapar orättvisa och hindrar den ekonomiska tillväxten. Det är ett uttalande som har höjt många ögonbryn.
Det är dessvärre också ett uttalande som kommer mer än fem år för sent, efter att Grekland ålagts de drakoniska sparåtgärder som har lemlästat en ekonomi och berövat en hel generation unga ett arbetsliv.
IEO (Independent Evaluation Office) fungerar som en vakthund, som utvärderar och kontrollerar IMF:s agerande. Deras senaste rapport är inte nådig. Det saknades helt enkelt konkreta planer för hur man skulle hantera en eurokris skriver IEO, för man hade avskrivit möjligheten att en sådan ens skulle kunna inträffa.
Rapporten visar att IMF på ett närmast spektakulärt sätt har underskattat effekterna som den ålagda svångremmen haft på den grekiska ekonomin. Hårt genomdrivna krav på att täppa igen det gapande hålet i ekonomin genom utförsäljning av allmännyttan har visat sig vara byggda på högst optimistiska spekulationer, vars kritiker har tystats ner. Resultatet är att grekernas gemensamma egendom har reats ut till vargarna, för att skydda de stabila nordeuropeiska bankernas intressen.
Många faktorer samspelade i den grekiska kollapsen. Grekland har länge haft oproportionerligt stora försvarsanslag, och en notoriskt låg skattemoral har dränerat de offentliga finanserna. Samtidigt har eurosamarbetet ryckt ett viktigt vapen ur den grekiska politikens händer; man kan inte motverka underskotten genom att devalvera den egna valutan. Istället byggs underskotten upp som ett allt högre berg av skulder, som blir extremt sårbart för fluktuationer på finansmarknaden. Detta är vad som hände 2010.
Grekland avkrävdes av IMF att genomföra en artificiell ”intern devalvering” av sin valuta gentemot andra Euroländer genom att kraftigt skära ner på lönenivåerna i landet. Men ju mer Grekland fick dra åt svångremmen desto värre gick det för ekonomin, och desto dyrare blev det för landet att upprätthålla den gemensamma valutapolitiken. Att en mäktig aktör som IMF misslyckas med att förutse sådana grundläggande ekonomiska förhållanden är ett stort professionellt och vetenskapligt misslyckande, skriver Ambrose Evans-Pritchard i The Telegraph.
Valutasamarbetet innebär också att de övriga euroländerna saknar ekonomiska brandväggar i en situation där ett av länderna i den monetära unionen skulle bli bankrutt. Detta var det stora skrämmande scenario som IMF ville undvika. Deras huvudsakliga målsättning med nödlånen var hela tiden att skydda den monetära unionen och de europeiska storbankerna.
Hela risktagandet med valutaunionen bärs alltså av de mest utsatta, nämligen det grekiska folket. Men det är de övriga euroländerna och inte minst de långivande storbankerna som har gagnats. Det hade varit rimligt att dela på den betalningsbördan.
