Nu laddar Göteborg för tioårsjubileum av West Pride. Festivalen invigs i Regnbågsparken den 8
juni, 18.00 och avslutas med den traditionella Prideparaden från Götaplatsen den 12 juni. Redan en
vecka innan festivalen går av stapeln vajar 500 regnbågsflaggor i staden. Tusentals besökare väntas
delta i programmets 250 punkter. Somliga menar att Prideparader kan bidra till exotifiering och
särskiljande. Den skylt jag minns allra tydligast från förra året påpekade slagkraftigt: ”Not here for
your entertainment!”

Ett annat dilemma är den kommersiella aspekten om lättjänade ”pink money”
genom en inkluderande approach: ”Det finns en risk att de företag som har råd att köpa sig in i
regnbågsparken kan legitimera slapphet i faktiska frågor genom att hänvisa till att de syns under
Priden,” påpekar Pom Sandhagen, en av arrangörerna bakom ”Hur håller en sig frisk i en sjuk
värld?”

Men inget ris utan ros. För många, inte minst från mindre orter, är Pride-veckan i allmänhet
och paraden i synnerhet är en nödvändig och mycket uppskattad plats för empowerment. Jag har
gjort en feministisk läsning av programmet och pratat med festivaldeltagare för att peppa inför en,
helt säkert, mycket givande kommande vecka.

Asyl och hbtq

I ett alltmer slutet Fort Europa och ett Sverige som ens diskuterar att införa apartheid-liknande system i grundskolan blir den rasistiska diskursen alltmer utpräglad. Men vad innebär den
förändrade asyllagstiftningen mer specifikt för hbtq-personer? Feministisk forskning har belyst den
paradox som homosexuella personer kan mötas av vid flykt från länder där samkönat begär och
kärlek är belagt med fängelse- eller dödsstraff. För att kunna bevisa sitt behov av asyl i exempelvis
USA, krävs att den asylsökande kan styrka sin historia av utsatthet genom bilder eller annat
material. I ett land där du som homosexuell riskerar hårda straff kan foton, i värsta fall, vara rena
livsfaran. Men utan bevis, ingen asyl. Utan att veta vart RFSL’s jurister Aino Gröndahl och Patrick
Bazanye kommer att leda oss, ligger dessa tankar till grund för mitt intresse av deras föreläsning på
Riksarkivet den 8 juni, 12.00. Det utlovas en diskussion om hur kan vi organisera oss för motstånd
och åtföljs av RFSL Newcomers som berättar om sina erfarenheter av asylsökande i Sverige.
Relaterat till detta är torsdagens (9 juni) ”Samtal om HBTQ och Asyl” på Artisten som arrangeras
av Vision.

Vidare vill jag, som partisk och ny-utexaminerad masterstudent, varmt rekommendera
”Forskarstaffeten” den 9 juni, 12.30. Medan genuslektorerna Mia Liinasson och Erika Alm kommer
att föreläsa om känslornas motståndspotential och transaktivism i Pakistan, kommer Mia Eriksson
försöka svara på frågan om hur Breiviks sexualitet kom att bli del av förklaringsmodellen till
terrordåden på Utöja.

Segregation och vithetsnormer

Under ett panelsamtal om kulturell appropriering föregående år kritiserades vithetsnormen inom hbtq-rörelsen, samt att West Pride ständigt uppehåller sig i innerstaden. ”Varför kan paraden
aldrig ta plats i en förort?” resonerade panelen och underströk vikten av att granska sin egen
position genom ett intersektionellt tänk i fråga om klass, ras, sexualitet och kön. Denna kritik är lika
viktig att belysa i dag. När Pom Sandhagens elever nyfiket undrar om ”något festival-relaterat
kommer hända i Lövgärdet?” måste hen svara ”Nej, tyvärr. Det allra mesta händer i innerstan.”

Med
dessa tankar i bakhuvudet väljer jag att besöka Interfems samtal om rasism inom hbtqia+ på
fredagen den 10 juni. ”White Pride?” äger rum på Artisten 14.00.

Krona eller klave – ett lyxproblem

Efter fullspäckade dagar av föreläsningar, utställningar och mingel, kommer jag ha svårt att välja
vilken föreställning som ska avrunda min lördag. Jag måste erkänna att jag smilade från öra till öra
och skuttade till i stolen vid insikten att Nino Mick inbjuder till queerpolitisk estradpoesi på Stora
Teatern. Detta tätt följt av Aleksa Lundbergs smygpremiär av ”Flytta på er, jag ska bli fri!”, 11 juni
18.15 och 19.00. Efter att ha sett Nino Mick i såväl poetry slam som Dysphoria – en transtematisk
vanföreställning, samt läst Aleksa Lundbergs Kärleken måste vara fri – ett bidrag till det
feministiska manifestet, är jag väldigt nyfiken på vad de båda har att erbjuda. Dessvärre krockar
eventet med ”Hur håller en sig frisk i en sjuk värld?” på Artisten, en föreställning där vi möter
normalandar och anpassningskrävande blickar. Monster, barn och/eller vuxen? Hur förhåller vi oss
till åldersrelaterade krav på beteenden? Hur lär en sig hantera livet, hälsan och stressen i en värld av
rasistiska och transfoba strukturer? På detta gives inga objektiva svar eller klara narrativ, men vi får,
menar Pom Sandhagen:

”En diskussion om begreppet queer. Hur stort kan det vara? Vad ryms?”
Detta är inte en identitetspolitisk föreställning, utan riktar sig till de missanpassade. Till dem som
blir märkta av normalandarna. Också under Priden kan valfriheten sätta käppar i hjulen för en, det
finns för mycket intressant!

Happy Pride och vi ses i vimlet!