”En gång kunde de välbeställda lockas in i ett välfärdskontrakt där höga skatter kunde växlas mot bästa välfärden som också kom de mindre bemedlade till del. Så måste det bli igen. De nödvändiga kostsamma reformerna måste omfatta hela samhället och lyfta alla för att integrationspolitiken ska vinna legitimitet.” Det skriver Ann-Charlott Altstadt i ett svar till Karen Austin och Erik Wijk.
Karen Austin och Erik Wijk har i Feministiskt perspektiv kritiserat mina artiklar i Aftonbladet om flyktinginvandringen. Jag argumenterade med hjälp av offentlig statistik för att vänstern måste sluta använda lönsamhetsargumentet för att legitimera flyktinginvandringen.
Dels för att det är så uppenbart felaktigt att bara SD tjänar på att det upprepas då det tycks bekräfta deras idé om en medie/vänsterkonspiration. Dels för att om vänstern inte erkänner problemet att en stor del av flyktinginvandrarna aldrig kommer in på dagens arbetsmarknad, så riskerar högerns lösningar i form av låga löner i en expanderande privat servicesektor bli verklighet i brist på vänsteralternativ.
Jag kritiserade också att delar av vänstern anser att strukturell rasism, ett flummigt buzzword som nått trendstatus på grund av identitetspolitikens genomslag, kan förklara segregering, fattigdom och utanförskap. Rasism existerar förstås men det är både missvisande och poänglöst kalla Sverige strukturellt rasistiskt. Den ekonomiska sociala ojämlikheten kommer inte att försvinna genom upplysningskampanjer riktade mot det så kallade majoritetssamhället. Det krävs istället omfattande reformer som inget politiskt parti i dag har på sin agenda.
När Austin och Wijk insinuerar att jag struntar i ”de senaste decenniernas miljardrullning in i de rikas fickor/…/ och nu vill fokusera på flyktingmottagningens kostnader” så försöker de skita ner mig ideologiskt men visar samtidigt att de inte kan ha läst särskilt noga. Jag har inte skrivit om flyktingmottagningens kostnader (endast de första två åren). Med massor av offentlig statistik visade jag att flyktinginvandringen som sådan, i motsats till vad den allmänna (vänster)hållningen hävdar, inte är samhällsekonomiskt lönsam, inte ens på sikt. Och det på grund av arbetslöshet och låga löner, det vill säga otillräckliga skatteintäkter. Jag har dock aldrig hävdat att ett lönsamhetsmotiv driver dem som ”stödjer flyktingar” som Austin och Wijk påstår.
Som bevis för att Sverige är strukturellt rasistiskt rekommenderar de mig Tobias Hübinettes ”blogganalyser”. De citerar uppgiften att Sverige skulle vara värst i västvärlden på diskriminering av så kallade tredje världen-namn och att vi har det största sysselsättningsgapet mellan inrikes- och utrikesfödda. Men enligt en av de ledande migrationsforskarna Joakim Ruist beror det på att länder med större andel flyktingar, som anlänt de senaste tio åren, också har större gap. Med frågan om Sverige är sämst på integration inom OECD bryter Ruist ner statistiken och då blir gapet nästan lika stort för Danmark, Belgien och Holland trots mycket mindre flyktinginvandring.
I Aftonbadet lyfte jag fram Långtidsutredningen (SOU 2015:104) som, genom att bearbeta resultaten från OECD:s PAIIC -undersökning, kom fram till att inrikes- och utrikesfödda har jobb i samma utsträckning om hänsyn tas till deras färdighetsnivå. Alltså uppgifter som strider mot uppfattningen att Sverige är strukturellt rasistiskt.
Att sambandet är starkt mellan färdighetsnivå och status på arbetsmarknaden oavsett ursprungsland är oerhört hoppfullt och borde undersökas ytterligare. Det betyder att utbildningsinsatser kan få stora effekter för integrationen, alltså för att gapet mellan de inrikes- och utrikesföddas sysselsättningsgrad ska minska. Men Austin och Wijk avfärdar slutsatserna från PAIIC genom att förringa och missförstå termen färdighet.
PAIIC-studien som genom olika tester mäter läskunnighet, matematik och problemlösning via dator är de vuxnas motsvarighet till PISA. Den omfattar 24 länder varav 22 inom OECD med cirka 4 600 deltagare i Sverige. SCB skriver i rapporten Den internationella studien av vuxnas färdigheter att PAIIC har ”… ett långt bredare perspektiv än att vara en kunskapsmätning. Tonvikten ligger på faktiska färdigheter och hur dessa används hemma, på arbetsplatsen och i samhället /…/ samt hur färdigheter är relaterade till deltagande på arbetsmarknaden…”
Sverige har det största färdighetsgapet mellan sysselsatta och arbetslösa och mellan inrikes-och utrikesfödda. 35 procent bland utrikes födda mot 5 procent av de inrikes födda uppvisar otillräckliga färdigheter inom både läsning och räkning, bland de som inte arbetar är resultaten mycket låga.
Jag antar att de med otillräckliga färdigheter har låg sysselsättningsgrad i Sverige förklaras av att vår arbetsmarknad också avviker. Här finns nästan inga enkla arbeten och konkurrensen är hård om alltför få jobb. Då de inrikes födda har bland de högsta färdigheterna inom PAIIC-länderna kan också arbetsgivarna ställa höga krav.
Det drabbar även de utrikes födda med lång utbildning från hemlandet. PAIIC-studien visar att utbildningens kvalitet varierar på olika håll i världen vilket påverkar individers färdigheter. LO-rapporten Kunskapsklyftor raserar den svenska modellen tar exempelvis upp att högutbildade från arabstaterna har genomsnittsresultat som ligger lägre än för inrikes födda med kortare utbildning. Rapporten skriver ”Även OECD lyfter fram att formell utbildningsnivå inte ger en fullständig bild av arbetskraftens faktiska färdigheter och att PIAAC-undersökningen bidrar till att ge bättre helhetsbild”. Det kan förklara att en del högutbildade utrikesfödda har arbeten som inte motsvarar deras examen i hemlandet.
2015 var sysselsättningsgraden (där ingår även subventionerade anställningar) för de utan gymnasieutbildning 59 procent. Under de kommande åren beräknas 50 000 nyanlända med högst förgymnasial utbildning gå in i etableringsprogrammet, enligt LO-rapporten, och de flesta av dem har kortare utbildning än nio år. Det vore mycket effektivare ur integrationssynpunkt om vänstern började kräva utökade utbildningsinsatser och en reformering av arbetsmarknaden för att häva deras framtida utanförskap än att upplysa om strukturell rasism.
Austin och Wijk påstår att jag har ”behovet” att bagatellisera etnisk diskriminering men de begår misstaget att blanda ihop fenomenet med strukturell rasism. Etnisk diskriminering existerar liksom en rad andra sorters diskriminering på arbetsmarknaden men i en kunskapsöversikt av forskningen som gjorts av Oxford research (2012) på uppdrag av DO nämns exempelvis inte rasism än mindre strukturell rasism.
I kunskapsöversikten hävdar vidare en forskare, som deltagit i studierna som visar att personer med arabiskklingande efternamn ”i betydligt lägre utsträckning” blev kallade till arbetsintervjuer, att ”omfattningen av etnisk diskriminering verkar vara begränsad”. Resultaten indikerade att den med svenskt efternamn blev kallad 3 gånger på tio sökta jobb medan den med arabiskt efternamn 2 gånger. Forskaren menar att tillgången på utlysta jobb hade större betydelse än diskriminering.
Jag tror inte att Sverige är byggt på en rasismens över- och underordning som ingen oavsett hudfärg och efternamn någonsin kan undkomma. Om vårt samhälles strukturella rasism är påslagen 24/7 vad är då förklaringen till att eritreaner har en medianinkomst som är 95 procent av de inrikes födda efter 20 år i Sverige, lika hög som de vitare finländarnas med efternamn vi kan relatera till, medan somaliernas endast har 59 procent av medianinkomsten (SCB)?
Jag tvivlar dock inte på att rasism förekommer. Därför är beskrivningen av strukturell rasism som Austin och Wijk råder mig att ta del av märklig – den utövas av majoriteten mot olika minoritetsgrupper (ARA Antirasistiska akademin). Men då det är allmänt känt att rasism också förekommer mellan/inom minoriteter och även riktas mot majoritetsgruppen så borde det vara rimligare med en mer inkluderande definition. De med mörkare hudfärg än vit är även de arbetsgivare eller har andra typer av maktpositioner.
Austin och Wijk skriver vidare att jag ”flaggar med den svartaste pessimism”, de upplyser mig om att framtiden beror på politiska beslut, insinuerar att jag istället tror på ”ödet”, inte som dem på ”människan” och att jag ”nyvaket” föreslår ekonomisk utjämning. Jag kan bara dra slutsatsen att de inte förstår mitt ärende.
Jag pekade på problem och lösningar som inte finns på den politiska agendan i dag då mina(SCB:s)fakta och siffror inte ingår i mediernas eller politikernas beskrivning av flyktinginvandringen. Den felaktiga uppgiften att det i genomsnitt tar 7-8 år för en flyktinginvandrare att etablera sig på arbetsmarknaden hörs exempelvis från både politiker och journalister. När sanningen är att efter 8 år har endast 25 procent av de utrikesfödda en helårsanställning (SCB, RUT 2016).
Vänstern måste därför kämpa för genomgripande reformer som exempelvis rör både skola och vuxenutbildning eftersom färdigheter visat sig ha samband med att ha jobb oavsett hudfärg och efternamn. Men situationen kompliceras av att det i dag finns för få jobb och med den kommande robotiseringen kommer mängder av arbeten snart att rationaliseras bort. Istället för att flyktinginvandrare och andra blir låglönearbetare i den privata servicenäringen så bör de framtida jobben skapas inom offentliga sektorn. Men det skulle bli enormt mycket dyrare än dagens lappa och laga politik och fodrar att väljarna är villiga till stora skattehöjningar.
En gång kunde de välbeställda lockas in i ett välfärdskontrakt där höga skatter kunde växlas mot bästa välfärden som också kom de mindre bemedlade till del. Så måste det bli igen. De nödvändiga kostsamma reformerna måste omfatta hela samhället och lyfta alla för att integrationspolitiken ska vinna legitimitet. Integrationspolitiken bör alltså bli en motor för att skapa en solid generös välfärdsstat för alla. Om inte riskerar utanförskapet och ojämlikheten att växa än mer. Än fler flyktinginvandrare får lågbetalda skitjobb för att betjäna de välbeställda alltmedan vänstern fortsätter skylla på strukturell rasism för att inte ”bejaka nyfascistiska konfliktlinjer” som Austin och Wijk anser jag gjort mig skyldig till.
Avslutningsvis vill jag ta upp Austin och Wijks obegripliga punchline: ”Vilka tillhör arbetarklassen i dag?” Jag förstår faktiskt inte deras fråga till mig då mitt ärende var att visa att de senaste trettio årens integration fungerat så dåligt att många flyktinginvandrare tyvärr aldrig ens kommer att få tillhöra arbetarklassen. Men Austen och Wijk har svar. Arbetarklassen är ”flyktingarna och de rasifierade” som jag ”nonchalerar och förminskar” genom att inte ”synliggöra och erkänna dem”. Men gör de inte därmed ett ”rasistiskt” antagande när de på identitetspolitiskt typiskt vis generaliserar människor till en enhetlig grupp utan hänsyn till individuella egenskaper? För jag har väl nonchalerat och förminskat de så kallade ”rasifierade” från medelklassen också? Eller är Austin och Wijk så fast i sitt identitetspolitiska tankefängelse att de inte föll dem in att människor med mörk hud kan tillhöra alla samhällsklasser. Även en flykting kan ha lång utbildning, hög färdighetsnivå och därigenom få ett akademikeryrke.
Jag vill inte komma åt flyktinginvandrare, jag vill komma åt alla, vänster och höger, som analyserar motsättningarna i samhället utefter människors hudfärg och ursprung i ett vi och dom-tänkande och ignorerar att politikerna inte har ett enda förslag som skulle minska den sociala- och ekonomiska ojämlikhet som drabbar alltfler flyktinginvandrare.
