I många år har rapporter nått ut i världen om alla de desperata människor som försöker fly från ett krigshärjat och konfliktfyllt Irak. Män, kvinnor och barn riskerar sina liv när de försöker ta sig över hav och gränser för att finna en fristad där de kan känna sig trygga.

Att miljontals människor också är flyktingar i sina egna hemländer får vi inte så ofta höra om. Men i flyktinglägren bara i Irak bor i dag mer än fyra miljoner människor som lämnat sina hem i det egna landet.

I den miljön har Buthainah Mahmood Abbas hittat en plats att hjälpa kvinnor på flykt. Efter att Saddam Hussein hade störtats 2003 bildade hon organisationen Hawa med fokus på att hjälpa just ensamma kvinnor.

– Tillvaron för kvinnor är fruktansvärt grym. De utsätts inte bara för krigets alla fasor, de måste också utstå kränkande social förnedring och sexuella och andra fysiska övergrepp. Ofta står de utan skydd från både lagen och familjen, säger hon.

Det är inte bara på grund av terrorgruppen Daesh/IS som kvinnor tvingas leva under svåra förhållanden, ibland på nåder. Tradition och kultur har en inverkan på hur samhället ser på den som utsatts för våldtäkt, blivit övergiven eller helt enkelt lever utan man.

Hotbilden

Buthainah Mahmood Abbas föddes i Diyala-distriktet nordöst om Bagdad i början av 1970-talet och är uppvuxen i en välbärgad familj, men har alltid känt av den diskriminerande synen på kvinnor. När Saddam Hussein försvann såg hon en chans att arbeta praktiskt med att förändra alla kvinnors möjligheter. Från början gav Hawa psykologiskt stöd och juridisk hjälp till utsatta kvinnor i hemlandet, inte bara till flyktingar. Hawa bidrar nu också med sociala, politiska och ekonomiska insatser.

Efter att Daesh kommit in i bilden, och än mer sedan Usama Bin Ladin mördades, har livet försvårats ytterligare för kvinnor i Irak. Mahmood Abbas fick personligen också erfara hur hennes tidigare relativt privilegierade tillvaro begränsades än mer. Hur hotbilden mot henne förstärktes.

– Jag har mer eller mindre gjort mig osynlig, levt nästan i hemlighet för alla politiska och religiösa påtryckningar. Jag förflyttar mig ständigt och har alltid en färdigpackad väska med mig, säger hon.

Hennes familj har även den utsatts för hot och hemska övergrepp. En bror dödades av Daesh-anhängare och hans kropp slängdes i floden som rinner genom den stad där familjen bor.

– Numera undviker jag att över huvud taget prata med min familj eller i alla fall aldrig delge dem något av vad jag håller på med. Det är tragiskt, men en verklighet jag måste förhålla mig till, förklarar Mahmood Abbas med nedsänkt blick.

Hopp genom organisering

I dagarna har den pedagogikdoktorerande Buthainah Mahmood Abbas varit i Sverige där hennes kontakt framför allt är samarbetsorganisationen Kvinna till Kvinna som bidrar till Hawas verksamhet såväl ekonomisk som moraliskt och informativt sedan många år.

– Det är en oerhört viktig kontakt och relation, för mig och alla de kvinnor som får del av mina, och mina medarbetares, ansträngningar.

Buthainah Mahmood Abbas reser och håller föredrag på många platser i världen, ett kontaktsökande hon ser som väsentligt för Hawas fortsatta arbete.

– Det är viktigt för att få världens ögon att verkligen se och inse irakiska kvinnors svåra situation. Det behövs påtryckningar från politiker och andra. Den irakiska regeringen är beroende av EU och lyssnar på vad som kommer från era länder, säger hon.

FN var från början betydande för Hawas arbete och möjligheter att hjälpa. Mahmood Abbas hade själv en öppen kommunikation med ett lokalt FN-organ i Irak. Men stödet från FN är praktiskt taget borta sedan den ansvarige på FN-kontoret mördades efter att han avslöjat en IS-massaker.

– Det ansträngda klimatet just nu gör att människor är rädda, därför har vi svårt att få hjälp, menar hon.

I det irakiska parlamentet finns i dag 80 (27 procent) invalda kvinnor bland ledamöterna. De är i stark minoritet och har inte mycket makt eller inflytande och ytterst liten chans att driva kvinnofrågor. Ändå är Buthainah Mahmood Abbas hoppfull.

– Faktiskt händer det saker i positiv riktning, tack vare kvinnors agerande. Vi har långt kvar och just nu ser det mesta hemskt ut, ändå tror jag på att vi ska lyckas nå till något bättre.

– Jag måste ju hoppas på det, annars skulle mitt arbete kännas helt meningslöst, summerar Buthainah Mahmood Abbas.