När Irans herrlandslag i fotboll förra året spelade en träningslandskamp mot Sverige på Friends arena var många kritiska mot risken att det skulle legitimera en odemokratisk regim och andra protesterade mot att kvinnor inte tillåts titta på herrfotboll på arenor i Iran. Nu kommer Irans damlag till Sverige för att spela träningslandskamp i Göteborg. Det är första gången någonsin Irans damlag spelar en landskamp i Europa.
Den 20 oktober kommer Irans fotbollslandslag till Sverige för en träningslandskamp mot Sverige som har landslagssamling då. Matchen kommer att spelas i Göteborg på Gamla Ullevi och är den andra landskampen mellan Sverige och Iran på två år, förra året besökte Irans herrlandslag Sverige för en match på Friends arena i Stockholm som sågs av 34 000 människor. Bland dem fanns ett stort antal svensk-iranier, varav många protesterade mot det faktum att kvinnor inte tillåts komma in på fotbollsarenor i Iran. Redan då fanns det planer på att också arrangera en dam- eller flickmatch. Nu blir det alltså av:
– För första gången någonsin kommer Irans damlandslag att spela en landskamp i Europa, i Sverige, mot det svenska damlandslaget. Jag tror och hoppas att det blir en riktig publikfest, säger Svenska fotbollförbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand på förbundets hemsida Svensk fotboll och fortsätter.
– Vi hoppas naturligtvis på minst samma publikfest som i samband med herrmatchen, men vi är också väldigt glada över att för första gången hälsa ett iranskt damlandslag välkommet till Sverige.
Protester 2015
En av de som protesterade förra året utanför Friends arena var Gholamreza Somad som stod med plakat och delade ut flygblad.
– Jag är här för att visa solidaritet med alla iranska kvinnor som portas vid sporthallar i Iran. Jag vill att min syster och mor ska kunna gå in och se fotboll när de önskar, precis som männen får göra. Jag förstår inte varför kvinnor vägras tillträde, sade hon då till Feministiskt perspektivs reporter på plats, Sholeh Irani.
En annan kvinna som protesterade var Shirin Shams, som är en av aktivisterna bakom Women’s Revolution. Hon och andra inom rörelsen var på plats med banderoller och flygblad och tog även med plakat in på arenan med krav på stopp på förbudet mot kvinnor på idrottsarenor i Iran.
– Vi vill vara iranska kvinnors röst i dag, kvinnor som förnekas inträde. De kvinnor som grips av polisen när de försöker ta sig in i sportarenor för att heja på sina favoritlag.
Fotbollsfeber 1998
Iran har haft ett landslag i damfotboll sedan 1970-talet, som dock var vilande under en lång period efter revolutionen 1979. När Irans herrlag besegrade USA med 2-1 i en gruppspelsmatch i VM 1998 och hamnade före USA i gruppen drabbades hela landet, såväl män som kvinnor, av fotbollsfeber. Stort firande hade utbrutit redan då det blev klart att landet kvalificerat sig till VM 1998, och omkring 5 000 kvinnor tog sig då in på Azadistadion i Teheran, trots myndigheternas förbud mot kvinnors deltagande där. Kort efter febertoppen 1998 bildades flera klubblag i damfotboll. På senare år har intresset för fotboll, och inomhusfotboll eller futsal med fem utespelare och en målvakt, fortsatt att öka bland flickor och kvinnor i Iran.
Regimen motsatte sig länge kvinnors fotbollsspelande eftersom den anser det omoraliskt att kvinnor idrottar samtidigt som män kan titta på dem. Futsal innebär att sådana hinder inte finns eftersom det spelas inomhus och millenieskiftet fanns det bara fyra fotbollslag registrerade i landet, men hela 181 futsallag. Iranska myndigheter har på senare tid satsat på damfotboll- och futsal – futsallandslaget spelade sin första landskamp 2001 och 2005 återupptogs Irans landslag i fotboll. Satsningen kan delvis förklaras av att det under 1990-talet allt mer började talas om att kvinnors idrottande är viktigt för folkhälsan – liksom ställningstaganden om att kvinnors idrottande är helt i enlighet med islam, inte minst efter att en särskild sporthijab utvecklades på 1990-talet för kvinnor ska kunna spela med slöja och följa landets stränga klädkoder för kvinnor. Andra skäl har varit det stora intresset som ställdes på sin spets 1998, men också för att fotbollen erbjuder möjlighet att föra fram propagandabudskap om att iranska kvinnor inte är så begränsade så länge de följer landets klädkoder. Men landets lagstiftning kringskär naturligtvis kvinnors idrottande på många sätt.
Kvinnor hindras
Förra året missade Niloufar Ardalan slutspelet i Asiatiska mästerskapet (AFC) i futsal i Malaysia efter att hennes man åberopat sharialagar som säger att en gift kvinna måste få tillstånd av sin man för att få resa utomlands. Snabbt inleddes en Twitterkampanj i protest mot att Ardalans mänskliga rättigheter inte respekterats under hashtaggen #WeAreAllNiloufarArdalan [Vi är alla Niloufar Ardalan] och Ardalan själv kritiserade lagstiftningen som gav hennes man sådan makt över henne och uppmanade myndigheter att inför särskilda tillstånd för idrottare. Någon månad senare prövades hennes fall i domstol och rätten beslutade att hon skulle få resa utomlands för en världscup-tävling i Guatemala. Men hon missade ändå AFC, där Iran gick hela vägen och blev mästare efter att ha slagit Japan i finalen med 1-0. Förra året riktades också anklagelser om att flera spelare som ställde upp i AFC var män, anklagelser som dock en Fifa-tjänsteman i landet dementerade. 2014 infördes könskontroller av spelare med följd att flera stängdes av tills vidare, detta ska ha rört transpersoner som inte genomgått eller slutfört könskorrigerande operationer.
Enligt BBC så var 2001 första gången sedan revolutionen 1979 som kvinnor tilläts komma in på en fotbollsarena. I samband med en VM-kvalmatch mellan Iran och Irland tilläts irländska kvinnor komma in på arenan, dock inte iranska kvinnor. Ett argument som ofta har använts mot att kvinnor inte släpps in på sportarenor är kvinnor ska slippa utsättas för mäns språkbruk i samband med fotbollsmatcher, eller så hänvisas det till kvinnors säkerhet. Många protester har naturligtvis genomförts genom åren. I våras lade en ung kvinna känd som Shakiba på sociala medier som Instagram ut videor av sig själv om hur hon tagit sig in på en herrfotbollsmatch. Den 13 maj lyckades hon lura poliserna – genom att sätta på sig fem t-shirts och fem par byxor för att dölja kroppsformer och för att se större ut – vid stadion och fick till slut på plats se sitt favoritlag Persepolis spela.
– Jag sade att jag skulle ta mig till stadion och nu har jag gjort det, säger hon i en av sina inspelade videor.
Fängslades för volleybollprotest
Många andra kvinnor har också tagit sig in på olika sportarenor genom att klä ut sig till män – bland annat gjorde regissören Jafar Panahi filmen Kvinnor offside (Offside på engelska) 2006 som följer en grupp kvinnor som försöker ta sig på Azadistadion i samband med en VM-kvalsmatch mot Bahrain.
Ett uppmärksammat fall är brittisk-iraniern Ghoncheh Ghavami som sommaren 2014 greps under ett besök i Teheran då hon tillsammans med en grupp som kallar sig Vita sjalar genomförde en manifestation utanför Azadistadion. De krävde rätt för kvinnor att se en volleybollmatch mellan Iran och Italien. Hon hölls fängslad i det ökända Evin-fängelset tills rättegång inför lyckta dörrar i november 2014 då hon dömdes till ett års fängelse, men släpptes mot borgen. I april 2015 omprövades domen i en högre instans och hon slapp därmed avtjäna resten av tiden i fängelse men hindrades från att lämna landet. Nya protester mot att kvinnor inte släpps in på volleybollmatcher sommaren genomfördes 2015. Då hade iranska regeringen meddelat att förbudet skulle ha rivits upp – ett krav från Internationella volleybollförbundet för att landet skulle få stå värd för en match mot USA. I slutändan kom ett fåtal kvinnor in, medan många andra vägrades köpa biljetter och blev brutalt behandlade när de försökte komma in.
