För tre veckor sedan anordnades den nationella genusvetenskapkonferensen G16 i Linköping. Konferensens tema handlade om rörlighet, gränser och mobilisering. Jag reste dit för att se hur det går till i den för mig nya världen, akademiska konferenser, och för att presentera ett paper om funktionsfullkomlighetens retorik. Kort sagt detta med att vissa platser, byggnader och symboler är just det, retoriska meddelanden. Här är du välkommen, men inte här.
I efterspelet av konferensen, inte minst Jin Hariataworns krönika i Feministiskt perspektiv den 4 december diskuteras verkligen vem som är välkommen och inte. Inte bara i genusvetenskapen som sådan i Sverige. Men också på alla de platser som säger sig vara feministiska och verka för allas rätt att ha makt över sin egen kropp och sitt liv.
Konferensens tema låg nära mig, både som doktorand med forskning som handlar om möjligheten att leva fritt och jämlikt i Sverige om en har en normbrytande funktionalitet, och som aktivist i funktionshinderpolitiska frågor. Men jag kände mig som oftast ensam som person med någon erfarenhet av normbrytande funktionalitet. Jag tänker att flera olika organisationer och aktivister som sysslar med funktionshinderpolitiska frågor hade kunnat bidra med mycket viktig kunskap och nya infallsvinklar till konferensen. Som till exempel vad det här med rörelsefrihet och gränsdragning kan betyda. För flera personer med normbrytande funktionalitet är det i dag omöjligt eller förenat med faran att inte kunna leva som andra att ens korsa gränsen mellan en kommun och en annan. Risken är att hela möjligheten till livsföring försvinner. Många är vi som kan vittna om detta personligt, politiskt och teoretiskt, men var var vi?
Under konferens tänkte jag mycket på vad den feministiska funktionshinderforskaren Fiona Kumari Campbell skrivit. ”It get’s lonely in crip land”. Upplevelsen av att en är ensam med sitt perspektiv och den egna personliga erfarenheten kan, precis som för andra marginaliserade grupper, vara tung att bära.
Ibland känns det jobbigt. Rent av pinsamt, att alltid vara funkisen i alla sammanhang. Alltid den som sträcker upp handen och säger: ”Jo jag tänker på det här med funktionalitet”. Att alltid fundera på om någon pratar om funktionalitet för att jag är synlig i rummet, och vad som hänt om jag inte varit det. Därför styrks jag under konferensen andra dag av Del LaGrace Volcanos lite bryska uppsträckning under en panel om cis-normativitet. Hen säger att det är vår uppgift att ”be in the way” – att vara i vägen. Jag lägger undan min egen oro om att vara den tjatiga enfråge-funkisen. Nu går jag istället all in.
”För mig som funkis funkar det så här..”
”En spännande grej om det här med funktionalitet är ju…”
Funktionalitet är så klart inte den enda frågan av värde i det feministiska samtalet. Men det är sällan det ens får vara en fråga. Idén om gränser och mobilitet på konferensen kunde, borde, ha öppnats upp för att tydligare handla om funktionalitet. Trots detta är jag mycket glad för konferensen. Och för alla gånger som jag under den gick in i min roll som ”tjatiga” funkisen.
Gladast är jag för att jag äntligen, under en av programpunkterna, fick tillfälle att prata om hur kön, funktionalitet, klass, rasifiering och marginalisering kan sitta ihop. I den oheliga alliansen mellan riskkapital och välfärdssamhälle som heter färdtjänst i Stockholms län. Som väldigt få som inte åker färdtjänst vet något om. Där tänker jag också att den feministiska kampens framtid finns, i tillsynes otippade allianser av motstånd. Mellan den rasiferade taxichauffören och färdtjänstkunden med normbrytande funktionalitet. I stället för att slåss om smulorna kan de slå sig samman. Och göra motstånd.
