Julia Rönngren, 17 år, sammanfattar årets festivalsommar och är besviken på debatten om sexuella övergrepp. ”Så länge vi bara pratar om sexuella övergrepp som ett festivalproblem kommer lösningarna aldrig vara tillräckliga, inte på lång sikt. Vi måste se sexuellt våld och trakasserier som ett samhällsproblem istället för att reducera det till ett problem som bara festivaler har och bör ta ensamt ansvar för.”
Nästan ett år har gått sedan jag i en debattartikel nämnde övergreppen i samband med förra sommarens upplaga av ungdomsfestivalen We Are Sthlm. I den debattartikeln ville och hoppades jag att 2016 skulle bli året då ansvaret för sexuellt våld och trakasserier placeras där det hör hemma. Inte hos kvinnor och ickebinära, hos män. Inte hos vissa män med ”annan bakgrund”, hos alla män.
Jag önskar jag kunde säga att det var en självklarhet vid det här laget, att skuldbeläggning av offer hade upphört och att ett aktivt arbete mot mäns attityd kring våld mot kvinnligt kodade personer var en del av vardagen nu. Det kan jag inte.
Än är året inte slut, men det är festivalsommaren.
Bråvalla, Putte i parken, Storsjöyran, Way out west och We Are Sthlm.
Jag var på både den förstnämnda och den sistnämnda och i år var det extra spänt att åka, för jag visste vad jag gav mig in på.
Samtidigt kände jag att jag hade precis lika mycket rätt att åka på festival som vilken snubbe som helst och tänkte någon utnyttja att jag inte lät min rädsla styra var det den personens problem. Men jag var rädd innan den första festivalen, det ska jag inte låtsas som att jag inte var. Mest av allt var jag rädd för att Bråvalla ägde rum i en helt annan stad och om jag skulle utsättas för något hade jag inga föräldrar i närheten och en ganska lång tågresa hem framför mig. Det gjorde mig arg att jag var rädd och ilskan var det som höll mig lugn.
Första kvällen var jättekul, intet ont anade stod jag i publikhavet på Zara Larssons konsert, helt omedveten om vad som försiggick i folkmassan bakom mig.
På morgonen såg jag nyhetsuppdateringen i telefonen.
Det högg till i magen, för jag fick en sådan överväldigande känsla av ”det där hade kunnat vara jag”. Men jag stängde av, jag var där för att ha kul och det ville jag fortsätta ha.
Innerst inne gnagde ändå skulden i mig över att jag slapp undan och fick fortsätta ha kul, men inte hon i publikhavet på konserten.
Jag blev påmind om att jag inte skulle känna någon skuld och inte hon i publikhavet heller under en annan konsert nästa dag. Under Erik Lundins spelning tog han i ett mellansnack upp hur ansvaret ligger på männen och tillsammans gav vi ett långfinger till alla förövare.
Dagarna flöt förbi ganska snabbt, alltså bokstavligen flöt.
Det regnade och var blött överallt, ända ner i mina stövlar som jag fick ha påsar i för att hålla mig varm om fötterna. Min tillflyktsort blev Svenska kyrkans tält där jag kunde ladda mobilen och sitta under värmelampan. Medan mina kläder torkade kom en tillintetgjord ung person som utsatts för en våldtäkt in i tältet.
Vill inte gå in på detaljer men kan säga att jag förbannar alla som ifrågasätter våldtäktsoffer precis lika mycket som förövarna.
Hur vågar ni? Hur har ni mage att göra det?
Jag hoppas ni skäms.
We Are Sthlm är en annan femma, där kände jag mig betydligt tryggare.
Det var nära hem och jag hade två av mina närmaste kompisar med mig.
Men även där var jag inte helt fri, mitt nej var inte tillräckligt, min kompis behövde skrika ”nej hon vill inte, vad är det du inte fattar” och ”du är äcklig” för att jag skulle lämnas ifred.
Statistiken över anmälda sexuella ofredanden är både skrämmande och väntad, för till skillnad från tidigare år har många fler som utsatts vågat anmäla, men framför allt förstått att det är befogat att anmäla. För det är inte självklart att vi som ungdomar får lära oss vad som menas med sexuella ofredanden, det är inte självklart att vi får höra att ”det där är absolut inte okej”.
Vi gör en så enorm skillnad på sexuellt våld och sexuellt våld.
En filmkamera under kjolen, en hand på bröstet och verbala antastningar kan lätt has överseende med, för att ”killar är som killar är”. Till och med när det handlar om våldtäkt kan det även där lätt bortses ifrån, för det finns inget viktigare än en västerländsk, manligt kodad ungdoms framtid och möjlighet till karriär. ”Festivalövergrepp” har blivit ett populärt begrepp, fastän det egentligen inte skiljer sig mer än en mikromillimeter från andra sorters övergrepp, det är ju precis samma mentalitet bakom. Enda skillnaden är att övergreppet i fråga har skett på en festival.
Men så länge vi bara pratar om sexuella övergrepp som ett festivalproblem kommer lösningarna aldrig vara tillräckliga, inte på lång sikt. Vi måste se sexuellt våld och trakasserier som ett samhällsproblem istället för att reducera det till ett problem som bara festivaler har och bör ta ensamt ansvar för. Jag vill se välutbildade lärare, innehållsrika lektioner i sexualkunskap, attitydförändringar hos vuxna män, vettiga samtal med ungdomar, föreläsningar som hålls av Polisen om vad sexuellt våld kan vara och hur en anmäler sexualbrott samt visad statistik på att majoriteten av förövare faktiskt åker fast och avtjänar sina straff.
Det räcker inte med halvdana lösningar och att halvhjärtat visa engagemang i teorin.
Jag är trött på att vara rädd, hitta strategier, ta omvägar och komplicera mitt liv för att mina manligt kodade medmänniskor ska slippa bära skulden och ansvaret för att jag gör allt det där.
Jag vill att alla människor ska existera på samma premisser och ha samma mänskliga rättigheter. Det räcker verkligen nu.
