Samtidigt som den praktiska och feministiska burkinin diskuteras som ett problem, stängs män dagligen in i de förtryckarplagg som är patriarkatets egen uniform. Ska vi kritisera kläder så kan vi åtminstone vara konsekventa, skriver Maria Jacobson.
Your body is a battleground. Din kropp är ett slagfält. Barbara Krugers konstverk från 1989 som kommenterade abortdebattaen i USA gäller även idag.
Jag ger mig sällan in i mediernas debatt om kvinnor som tror på islam och deras kläder. Men nu är jag rejält trött på den. Bland de senare hittar jag en krönika av Ann Heberlein i Fokus. Hon gör sig löjlig över Gudrun Schyman och Somar Al Naher som i ett debattinlägg (2013) har uttryckt kritik mot prostitution. Samtidigt som de hävdar muslimska kvinnors autonomi fråntar de prostituerades dito. Förvirrat, menar Heberlein.
Det kan en tycka men på tre år utvecklas både människor och åsikter. Både Schyman och Al Naher har senare skrivit klokt om burkinin, till exempel Schyman i SVT Opinion.
Ett skäl till min frånvaro i debatten är att jag anser att jag inte har något tolkningsföreträde framför människor med levd erfarenhet av att bära burkini, hijab, burka, niqab eller chador. Det är helt enkelt inte min uppgift att värdera dem eller deras kläder. De talar så bra för sig själva.
Men jag kan tala utifrån min levda erfarenhet av det rådande skönhetsidealet.
Majoriteten av världens kvinnor och män lever i ett patriarkalt system präglat av förtryck. Det manifesterar sig på en rad olika sätt. Ingen kan väl på allvar mena att den vita västerländska kroppen står fri från kulturella ideal om utseende, skönhet, kroppsstorlek och klädsel.
I många år har jag studerat mediernas disciplinerande normer för femininitet. De döljs ofta under retorik av typen: Ta hand om dig själv (med skönhetsarbete), våga vara djärv (med skyhöga klackar och rött läppstift), ser du bra ut under så mår du bra (med svindyra underkläder med fina namn som ser obekväma ut), våga vara kvinnlig (som om det inte räcker att vara kvinna om en anser att en är det) och valfrihet (att spruta nervgiftet botox i läpparna och rynkorna).
Göteborgsposten skrev 26 augusti att skönhetsbranschen växer enormt. Det presenterades som en positiv nyhet om tillväxt. Ett kritiskt ifrågasättande förekommer sällan i den typen av rapportering. Särskilt botox och fillers är alltmer populära. I Sverige omsätter branschen närmare två miljarder om året. Vi kan prata industri.
Jag dömer inte personer som följer idealen. Många hävdar att de gör det för sin egen skull.
Dock måste en fråga sig vilken blick som styr detta skönhetsarbete. Hur fostras vi in i det? Vem ifrågasätter skönhet som kapital, som valuta i ett patriarkalt system?
Jag är 57 år men kan inte påstå, trots hård kamp, att jag helt frigjort mig från skönhetsförtrycket. Hela livet innebär ett förhållningssätt till det. Men då och då, när jag hemma för mig själv, använder jag näskajal, öronskugga och pannstift för att få ett gott skratt. Lite Picasso över resultatet faktiskt.
Nåväl, om vi inte kan förstå att vi alla är fostrade och organiserade utifrån olika koder för hur människor ska se ut och bete oss kan vi heller aldrig nå och respektera varandra. Det finns värdekonflikter, absolut, men dessa löses inte med förbud, skammande och stigmatisering.
Utifrån mitt perspektiv är burkinin ett praktiskt plagg med en feministisk funktion. Jag sysslar med boxning och där funkar en halvburkini bra för alla. Det är svårt att se att dessa boxande flickor och kvinnor skulle vara förtryckta offer. Att ge sig in i en traditionellt maskulin och tuff sport tyder inte på det. Feminism görs på olika sätt och det kan en tycka är jobbigt – eller spännande.
Ibland vänder jag på steken och föreslår ett kostymförbud med ungefär samma argument som används i förbudsdebatten om hijab och burkini.
Få plagg signalerar så mycket kontroll som kostymen. Hör den hemma i ett samhälle som vill präglas av demokrati, ömsesidighet och jämbördighet? Kostymen skapar både distans och kyla, vilket är dåliga förutsättningar för ett gott samhällsklimat. Den är kanske inte ett religiöst uttryck – men absolut sinnebilden för ett uniformt tänkande och hierarkisk makt. På så vis kan en säga att den är ett förtryckande klädesplagg.
Ett förbud skulle kunna hjälpa personer som förtrycks under kostymen att befria sig själva. De ska inte behöva vara fångna i ett begränsande plagg som är så talande i sig själv att inga ord behövs. Kostymbärare får symbolisera ett ideologiskt system som bygger på kollektivism och överordning, något som inte stämmer överens med vårt fria liberala samhälle där varje individ bestämmer sig klädsel själv.
Kostymen döljer användaren, bidrar till en identitetslöshet och ett osynliggörande av personligheten. I förlängningen finns en uppenbar risk för normalisering, det vill säga att kostymbrukare av fri vilja underkastar sig tvånget att bära kostym. De vet att om de vägrar så väntar repressalier i form av förlorad makt.
Det är också ett mycket opraktiskt plagg. Varmt och svettigt och det är svårt att obehindrat uttrycka något med sin kropp. Många gånger medföljer också ett mindre livligt ansiktsuttryck. Fast en ser kostymbäraren i ansiktet ger det ett svårtolkat intryck.
Samtidigt, får jag erkänna, finns det många som med stolthet bär sin kostym. De vill visa en grupptillhörighet – här kommer vi som har makt. Förmodligen känner de igen igen varandra inom gruppen även om andra har problem med det. Kostymen skymmer så att säga sikten.
För omgivningen är kostymen både skrämmande och provocerande. Vi som inte bär plagget vet, när vi ser en kostymbärare, att här är en maktperson som vi måste förhålla oss till.
Själv kan jag känna ömsom en uppmaning att stelna till och tystna, ömsom en stark önskan att vräka ur mig något i stil med: Åk för fan tillbaka till ditt chefskontor, du hör inte hemma här.
Ibland får jag också lust att dra dem i slipsen och säga: Men hallå, varför går du omkring och ser ut som en uniform? Jag kan också bli heligt förbannad och tänka att det är för jäkligt med kostymtvång. Det finns ingen lag om att en måste ha kostym men inom vissa kulturella grupperingar finns en ofta omedveten norm om kostym. Det är synd om dem som har kostymplikt och en tänker att en på något sätt får stå ut med detta kulturella uttryck i ett mångfaldssamhälle.
