Jag visste nog inte att vi fanns på riktigt, det är den tanken som slår mig hårdast när jag läser den nyutkomna boken Women Making Herstory: 100 år av immigrantkvinnors liv och arbete i Malmö. Sveriges osynliggörande av immigrantkvinnor blir tydligt, inte bara som en teoretisk poäng utan som en smärta. En smärta som sätter sig i min kropp och tvingar mig att fundera på varför jag blir så förvånad, jag visste ju om att vi fanns?

Parvin Ardalans inledning skriver in sig i ett kollektivt och tvärvetenskapligt projekt, där inspiration hämtas från akademin, men där fokus är på sociala rörelser och människor. Boken har kommit till genom workshops: med aktivister, forskare och föreningar. ”Projektet är slut men processen fortgår. Detta är för mig, själva meningen med en rörelse.” Denna idé lyckas hon och kollektivet bakom boken verkligen med. Bokens spännande kollageform med historiska faktarutor, intervjuer, och citat från möten förvaltar och levandegör också den vackra spretigheten som både människor och sociala rörelser är. Arbetet med bild, form och layout är också imponerande, jag fastnar för Amalia Alvarez satir över den svenska självgodheten, för de historiska bilderna på arbetande immmigrantkvinnor och på den kritiska granskningen av mediabilder som bland annat forskaren Ylva Brune lyfter fram. Men framförallt fortsätter bokens process i mig som läsare, efter att ha läst den känns det som att jag tittar på familjemedlemmar och vänner på ett annat sätt, börjar förstå vilka berättelser min omgivning besitter.

Vad som står i Women Making Herstory är egentligen inga nya saker – boken berättar om rasism, arbete och inte minst kamp genom immigrantkvinnors personliga livsöden. Den lyckas med oralhistory-traditionens specifika kunskap behålla både människan och det strukturella som genomgående perspektiv. Här finns romantiska kärlekshistorier, interna skämt, anekdoter om kroppsvärk och exillängtan. Berättelserna från immigrantkvinnorna blir nästan till små poetiska noveller, av och om människor som sällan får berätta själva och som allt för ofta räknas som siffror. Men boken är också en kunnig, saklig och enkel genomgång av Sveriges koloniala historia, och en upprättelse till de i både kvinno- och arbetarrörelsen som varit på golvet men sällan vid förhandlingsbordet.

Just vilken plats och betydelse immigrantkvinnor har haft för den svenska arbetarklassen är det som slår mig mest – jag visste inte till exempel att majoriteten av Sveriges arbetskraftsinvandring fram till mitten av femtiotalet utgjordes av kvinnor. Den nyliberala berättelsen om Malmö som först en vit (manlig) industristad och senare en mångkulturell ”servicestad” synas och förkastas och istället växer en mycket mer komplex bild av både kvinnor och arbetarklassen fram, som tar plats i kiosker och slitiga familjeföretag, som sömmerskor men också i fabriker och varv. Boken visar också på hur migrationen framförallt styrts av förhandlingar mellan överklassen och facken, snarare än att vara en konsekvens av svensk välvilja.

Malmös immigrantkvinnor skiljer sig åt, vad gäller klass, generation, migrationsorsak och rasifiering, vilket gör att boken snarare än att handla om rasism i sig, berättar om staden Malmö: och vilka maktsystem som korsat och styrt de människor som bott, kämpat och älskat i den. Det är ett vacker sätt att skriva på, där immigranterfarerfarenheten blir lika naturlig som synliggjord. Verica Ladisic berättelse om livet i plåtmanufakturfabriken, ”Verica tror att den generationen som hon tillhör och som är så kallade arbetare är lika, oavsett var de är födda” ingår i samma kollektivitet som ”Sara”s berättelser om hur hon på grund av sin hudfärg blir tillfrågad om hon vill städa hemma hos en arbetskollega för femtio kronor i timmen. Romernas politiska kamp för rätten till skola och hem står bredvid latinamerikanska och iranska politiska flyktingars internationella solidaritetsaktioner. Den afrosvenska och palestinska gemenskapen är lite för frånvarande, kanske särskilt eftersom dessa grupper varit så viktiga politiska aktörer under Malmös 2000-tal, och format staden genom sin politiska kamp. Men trots det(och säkert andra saker som jag inte ser) tycker jag att den lyckas skildra den olikhet som definierar gruppen immigrantkvinnor. På samma sätt som denna spretiga gemenskap är vacker kan jag ibland också uppleva den som lite otillfredsställande. Boken svarar tyvärr inte heller på frågor kring vilka gemensamma villkor gruppen immigrantkvinnor har. Men kanske är det inte heller bokens uppgift, utan just att visa att immigrantkvinnor har funnits, att de finns, att de formar staden och formas av den.