”Ärligt talat vet jag ingenting om männen från den påstådda premissen ”min kultur”. För i den kultur jag känner till finns vita svenska män som redan när jag var 13 år ville veta om jag var myndig nog för att kunna åka med i bilen som de vevat ner rutan på.” Jyothi Swahn Bai tar stafettpinnen från författaren Astrid Trotzig, vars texter fick upp hennes ögon för den hypersexualisering som gör kvinnor med asiatiskt ursprung särskilt utsatta för sexuella ofredanden.
Aldrig har en text varit så här svårskriven för mig. Kanske för att det ligger mig så nära erfarenhetsmässigt. Men kunde Astrid Trotzig göra det, så kan jag också göra det. Astrid Trotzig har alltid varit en viktig person för mig, då hon är liksom jag: adopterad, kvinna och för att vi båda är ifrån världsdelen Asien och numera också svenskar. Jag kom i kontakt med henne som tonåring när jag försökte orientera mig fram i vad min identitet var. Men frälst av henne blev jag först när jag var 24 år.
Jag satt i soffan och läste en tidning. Så dök hon upp där i en intervju i tidningen Ottar, där hon berättade om den hypersexualisering hon möter som asiatisk, adopterad kvinna i Sverige. För mig var igenkänningsfaktorn hög, jag suckade och nickade medhållande när jag läste om hur vita svenska män tog sig orimliga friheter på bekostnad av hennes egen frihet och kropp i det offentliga rummet. I dag är jag 27 år. På tre år har ingenting förändrats när det gäller mig. Vad gäller Astrid, vet jag inte. Men Astrid, om du läser det här ska du veta: Du är anledningen till att jag vågar ta upp det här igen.
Att kvinnor utsätts för mäns egentilldelade rätt att ta sig friheter på kvinnans kropp sexuellt – både fysiskt och psykiskt – framgår av historieskrivningen. Tyvärr frontas historierna som om enbart en grupp vore drabbad och som om det endast vore en förövare. Sanningen är den att i det här livets patriarkala båt är vi flera grupper som drabbas och det finns fler än en förövare. Förövare i olika åldrar som dessutom opererar tillsammans med det motsatta könet för att upprätthålla strukturerna. Jag vill med denna text inte på något sätt förringa, frånta legitimiteten eller gruppindela kvinnor som utsätts. Men vi måste kunna se det här:
För några år sedan genomförde två medicinare en studie som byggde på enkätsvar från närmare 9 500 ungdomar i åldrarna 13-18 år. De kom fram till att ingen annan demografisk subgrupp uppgav att de erfarit obehagliga sexuella erfarenheter i så hög utsträckning som adopterade (asiatiska) flickor: Hela 21,2 procent av de adopterade flickorna, varav merparten hade asiatiskt ursprung, uppgav att de hade varit med om obehagliga sexuella upplevelser att jämföra med 6 procent bland de icke adopterade flickor som deltog i studien. Den höga förekomsten av sexuella trakasserier och övergrepp bland adopterade asiatiska kvinnor har även bekräftats av en kvalitativ studie som genomfördes av KI-forskaren Tobias Hübinette för några år sedan.
Såhär Sverige: Vi måste bli bättre på att se de grupper som drabbas av ytterligare dimensioner vid sexuella ofredanden. Vi måste bli bättre på att tala om hypersexualisering, alltså den tysta sexualiserade rasismen som sällan skildras offentligt men som det tisslas och tasslas om bland privatpersoner. Det är vi, jag och mina adopterade, asiatiska och i övrigt rasifierade medsyskon som alltid antas vara hjälplösa personer som antingen kommit till Sverige för att snylta på vita äldre män, eller för att det skulle ligga i ”min kultur” att vilja vara med äldre vita män för att män i ”min kultur” skulle vara mer benägna till våld.
Ärligt talat vet jag ingenting om männen från den påstådda premissen ”min kultur”. För i den kultur jag känner till finns vita svenska män som redan när jag var 13 år ville veta om jag var myndig nog för att kunna åka med i bilen som de vevat ner rutan på då jag var ute och gick. Sedan när jag var 14 år var jag i Spanien på ett hostel och blev varse om att förövaren inte har en bestämd etnictitet. Trots moderniserad juridik är det män som grupp som tror sig ha friheten att bestämma över vad min kropp ska gå med på och inte.
Sedan när jag var 19 år upptäckte jag ett nytt problem. Män som tillsammans med kvinnor satt och diskuterade bakom min rygg huruvida jag var gift med min svenska pappa. När jag blev 21 var jag med om hur vita män försökte göra affärer på bekostnad av min kropp – såväl av sexuell art som ekonomisk art. Männen erbjöd mig och mina dåvarande asiatiska kollegor 100 000 kronor. Den ekonomiska transaktionen byggde på att de skulle få medborgarskap i länderna vi kom ifrån för att börja bygga hus och göra sig en karriär. Jag vet många asiatiska kvinnor som utnyttjats så för att sedan väljas bort om planerna inte går i hamn.
När jag blev 24 år upptäckte jag män som inte vågat erkänna sin attraktion för mig när vi var yngre. Istället följde attraktionen med i deras sätt att uppsöka mig senare. Det blev brutala konversationer med enormt grovt innehåll som jag enligt vita kvinnor skulle ta som en komplimang.
Varför kommer förövaren i vissa avseenden undan när det är rasifierad grupp som drabbas? I dag jobbar jag i butik, ensam adopterad, rasifierad och asiat på min avdelning. När äldre män kommer in tillsammans med asiatiska kvinnor spottas det på henne. Därför undrar jag, varför tar vi oss friheten att gå in i sådan intimitet under premissen att vi kan avgöra huruvida deras kärlek är falsk eller äkta?
Västvärlden gillar att säga att när sexuella ofredanden sker i andra länder, eller mot kvinnor som rasifieras, beror det på att kvinnorna antingen kommer ifrån eller bor i mindre demokratiska länder, med överbefolkning, fattigdom och så vidare. Men vad ska vi i Sverige skylla på då, vi som bor i mer demokratiska länder och nu med en befolkning som minskar? Vad ska vi skylla på?
Vi måste kunna tala om det här och framför allt undrar jag varför debatten förs på colorismens villkor, att peka ut och ge endast en kropp i taget möjlighet att föra sin talan kring det sexualiserade våldet. Jag vet inte om ni följde händelserna i Köln som fick stor spridning. Där frontades historierna om att vara utsatt av normkroppar medan övriga återhållsamt fick se på när debatten fördes. Inkluderingen av oss föll bort igen.
Astrid, för tre år sedan gjorde du någonting viktigt med mig. Du fick upp mina ögon för att jag som adopterad och asiatiskt kvinna är drabbad tillsammans med dig och andra. I dag vill jag berätta att som brun sydasiatisk europeisk kvinna faller jag ofta bort i debatten om vem som drabbas när vi talar Asien eller det sexualiserade våldet, eller båda i kombination. Och om jag får göra min röst hörd fråntas jag mitt skydd genom att det påstås finnas givna orsaker till händelseförloppet.
När det gäller Asien i övrigt är jag trött på att falla in i västvärldens retorik om att Asien endast tillhör öst. Det stämmer inte. Ser vi till historien har vi ett starkare band än vi kan ana. Jag kan för egen del erkänna att jag själv inte hade så stor koll på Asien tidigare, kanske för att jag själv levde i en förnekelse som adopterad och inte ville kännas vid var jag kom ifrån. Men nu ser jag det så tydligt, Asien är så stort, debatten så trängd och det är på tiden att den asiatiska rösten, från öst till syd får höras i västvärlden. Jag tackar för stafettpinnen.
