Unga kamrat, du frågar mig vilken roll den proletära ideologin har gett kärleken. Vad som bekymrar dig är att arbetarungdomen nuförtiden skulle vara ”mer upptagen av kärleken och allt som därtill hör” än av de stora uppgifter som arbetarnas republik måste ta itu med. ” Så börjar den sovjetiska feministen och författaren Aleksandra Kollontaj sin artikeln Bered plats åt den bevingade Eros. Brev till en ung arbetarkvinna. Kollontaj vill försvara kärlekens politiska roll – även i tider av kristid. Artikeln skrevs 1923 men fortfarande är hennes text smärtsam relevant. Samtidigt som rasismen och nyliberalismen avancerar verkar kulturen trösta sig genom att dyka ner i kärlekstematikens trygga famn. Konsumtionen av kärlek, på tv, i litteraturen, på tinder och i självhjälpsböckerna lär oss hur och vilka vi skall älska och begära. Kulturen är delvis ansvarig för, inte bara hur viktig drömmen om kärlek blir i våra liv, utan också vilka former den tar. Fler böcker om heterosexuell kvinnlig underordning? Att ännu en gång få sin kropp osynliggjord och sitt självhat bekräftat genom ”vackra” vita medelklassmänniskor som väljer andra ”vackra” vita medelklassmänniskor? Samtidigt är kärleken förknippad med en revolutionerande fantasi, en möjlighet att överskrida verkligheten, och att omdana samhället genom dess kärlekskraft. Det är denna fantasi som Eva Borgström så vackert skissar fram en bild av i hennes bok Berättelser om det förbjudna. Begär mellan kvinnor i svensk litteratur 1900-1935.

En kluven tid

Berättelser om det förbjudna är en fristående fortsättning på Kärlekshistoria. Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur. Texterna som Borgström analyserar i Berättelser om det förbjudna är från samma period som Kollontaj modigt och relativt onormativt utforskade kärlekens relation till kapitalismen. Kanske är det inte heller en slump. Början av 1900-talet i Europa var lika mycket en en kolonial erövringstid, då nationer genom modernitet skulle bli starkare, som en period då kvinno- och arbetarrörelsen revolterade, organiserade sig och inte minst av allt, drömde. Ämnet och tiden är relevant. Å ena sidan är förutsättningarna i Sverige i dag för att som kvinna begära kvinnor helt andra än vad de var under 1930-talet. Å andra sidan kännetecknas vår samtid av samma svaghetsförakt och normalitetsvurm som Borgström sakligt lyfter fram, också när hon avhandlar de ”progressiva” texterna som bejakar kärlek mellan kvinnor. Och det kanske är det som är Borgströms största styrka. Trots att boken på många sätt är en engagerad akademisk kärlekshandling, med en författare som (om än i bakgrunden) är förbannad på homofobin, är den inte en romantisering av den kollektivitet som de litterära texterna, lästa bredvid och genom varandra, skapar. På samma gång som Borgström visar på vackra, modiga och överskridande projekt, undviker hon inte heller att erkänna att många av dem på olika sätt, var en del av samtidens koloniala och klassmässiga strukturer.

Litterär taktik

I inledningen förklarar Borgström bokens struktur: Boken undersöker olika berättelser om kvinnors erotiska begär till kvinnor och de föreställningar om det förbjudna som skrivs fram i dem. Hur ser dessa föreställningar ut? Och hur ser berättelserna ur? Vilka strategier använder författarna för att komma runt yttrandeförbud i dessa frågor? Boken lyfter alltså inte enbart fram något som osynliggjort, för litteraturhistorien, utan diskuterar också intressanta samband mellan form och politik, där jag fastnar för Borgströms kunniga analys om Karin Boyes vägran att använda ordet homosexualitet i Kris och slutsatsen att denna vägran inte har något med att dölja lesbiskhet att göra, utan är en strategi för att söka efter ett nytt språk. Den sakliga undersökningen av vem som har skrivit vad i Agnes Von Krusenstjernas böcker är också spännande, där jag som läsare får vara en del av forskarens metodiska detektivarbete, samtidigt som författaren diskuterar hur den kollektiva skrivprocessen kan innehålla grader av censur och politiska oenigheter. Jag är också imponerad av det genomgående och detaljerade språkarbete som Borgström har gjort för att översätta dåtidens (homo)sexuella språk till i dag, i vilket hon visar på att det lesbiska alltid har haft sitt språk – både genom maktens negativa först religiösa och sedan vetenskapliga kategoriseringar, men också genom intern och ömsint slang ibland tagen från skällsord men omgjorda till kärleksförklaringar. Detta synliggörande av lesbiskt språk, där vänskapliga ömma kyssar blir klibbiga läsupplevelser och inte döljs i den kvinnliga vänskapens illusion ger inte bara upprättelse till böckerna som Borgström analyserar, utan är också en del av ett politiskt arbete att synliggöra sexuella praktiker bortom de heterosexuella i dag.

Kärlek som utopi

Men det är kanske inte vid de respektive litterära strategierna som jag fastnar för mest, utan i stället för frågan som inledningen fortsätter med. ”Finns det utopier om hur allt skulle kunna ordnas på ett annat och bättre sätt?”. Ordvalet ”Allt” är här intressant. Å ena sidan är det tydligt att ordet ”allt” handlar om kärlek och erotik, eftersom det är just det som Borgström diskuterat i raderna före. Samtidigt finns det i ordet allt redan ett påstående om att kärlek och erotik är mer än det personliga, att allt också på något sätt har att göra med en annan organisering av det sociala livet i samhället. Genom att ställa ”förbjudna” kärleksberättelser bredvid varandra blir det i Borgströms bok tydligt att kärlek handlar om mer än två jag som möts och finner varandra. I den litterära skildringen av kärleken finns kritik mot samhället, rädsla för ensamhet, och försiktiga drömmar om kollektivitet och gemenskap. Här länkas Frida Steenhoffs samkönade litteratur till hennes feministiska visioner och kritik av manligheten. Här finns en queer tolkning av Elsa Gilles Blodets röst, där den (kolonialt framställda?) djurmänniskan och den lesbiska förenas i sin annanhet. Här genomgår Karin Boyes Malin ett politiskt uppvaknade, och identifierar sig med de fattiga i samhället, som följd av att hon börjar tillåta sig själv att känna begär för kvinnor.

Tydligast blir länken mellan kärlek och utopi i diskussionen kring Maria Sandells och Agnes Von Krusenstjernas texter. Det är texter från olika klass- och politiska positioner. Men de arbetar båda med litterära ”kvinnovärldar” där sexualitet, gemenskap, och arbete utforskas genom karaktärernas solidaritet och förräderi gentemot varandra. Sandell, som en av Sveriges tidigare arbetarförfattare fokuserar på konfliktperspektivet gentemot överheten, där Borgströms analys av scenen då de älskade prostituerade gör uppror mot polisen bringar styrka och kraft. I en rovaktig och kvinnofientlig kapitalism finner kvinnorna inte bara stöd hos varandra, utan förälskar och begär också varandras kroppar. Samtidigt gör Borgström en spännande koppling mellan skötsamhetsidealet som då var kännetecknade för arbetarlitteraturen och normer och svaghetsförakt. Borgströms analys av det underliggande föraktet mot karaktären Naima, som både är den proletära, tjocka, översexuella, slösiga, och alkoholiserade, visar de tendenser i samtiden som senare ledde till tvångssteriliseringar. Detta underliggande förakt blir än mer uttalat i Borgströms diskussion kring Krusenstjernas romaner som på samma gång bygger upp en alternativ gemenskap som en normativ och utestängande plats. Oavsett vem som har skrivit de böghatande raderna i Krusenstjernas böcker, så finns de där, och med dem ett förakt mot icke-vita, och mot kvinnor som överskrider sin kvinnlighet. Kvinnogemenskapen är inte till för alla. Paradoxalt nog är det bara riktiga kvinnor som kan älska varandra – och vad som definierar en riktig kvinna i Krusenstjernas litteratur, enligt Borgström är kvinnor som älskar män. Kanske är det just denna utestängning som gör det möjligt för boken att så mycket utforska sexualiteten och fantasin om en värld utanför patriarkatets våld och förtryck.

Mellan äktenskap och drömmar

Vi lever fortfarande i en homofob tid. Attacken mot Pulse i Orlando är en av många repetitioner av det våld som både utövas av stat och människor, riktad mot kärlek och begär som inte är normativ. Samtidigt har hbtq-rörelsen i Sverige lyckats erövra många juridiska och politiska rättigheter, där äktenskapet kanske är något av det mest intressanta. Anna Maria Sörberg skriver i Dagens Nyheter i veckan om hur Frankrikes fascister använder de liberala rättigheterna för homosexuella som de själva tidigare bekämpat som ett sätt att markera mot icke-vita:

Tillgången till äktenskapet, den i väst så hyllade formen som allt oftare betraktas som själva beviset för att ett land uppnått lika rättigheter mellan de som ingår i den brokiga gruppen hbt-personer och resten, har fått en bitter eftersmak. Striden om nationella identiteter, vem som ska få tillhöra, vem som ska räknas och hur nya gränser ska upprätthållas och försvaras likaså. Det råder nya queera tider och Frankrike är mitt i dem.

Sökandet efter utopier i 1930-talets kärleksberättelser blir viktiga, i en tid då hbtq-rörelsen samlar på samma gång nyliberaler och konservativa som olika typer av vänster och feminister. I den utopilöshet som tycks vara vår samtids symptom skulle den ”förbjudna” kärleken kunna vara en plats där drömmar om andra sätt att leva skulle kunna växa. Men samtidigt finns det också, på parader och paroller i dag en (förståelig) fantasi om att få vara som alla andra – varpå ett efterapande av heterosexualitetens normalitet följer. Jag torkar av mig glittret från Pride i Barcelona och förbereder mig för nästa parad i Stockholm. Och funderar på vad det är vi egentligen marscherar och dansar för. Handlar det ”bara” om rätten att älska, eller kan vi, tillsammans bland Prideglittret också försöka skapa dröm om en annan typ av kärlek?

Omstörtande kärlek

Min vän som är nio år frågar mig varför jag som är så snygg inte är ihop med någon. Jag vet inte varför hon frågar. Men jag vet att hon redan upplever krav på tvåsamhet, att hon för att räknas i skolan måste vara ihop med någon, helst såklart en kille. Vad ska jag svara. Att jag alltid har gått under i monogamin, i det ensamma och instängda arbetet som det är att själv vara ansvarig för någon annan? Att kär- leken med sin närhet och avstånd gör mig galen och krävande eftersom jag är alldeles för rastlös för att vänta på sms när hybrisen i mig utgår ifrån att jag borde bli älskad? Att jag arbetar för att inte begära makten men trots det alltid lyckas vakna i dess säng? Att jag fortfarande har varit som lyckligast i de sociala rörelsernas förtrolighet, och att jag ännu inte har gett upp drömmen om ett sätt att leva där de erbjuder mig intimitet, erotik och omhändertagande, eller rättare sagt, där vi erbjuder varandra det tillsammans?

Människor som av olika anledningar väljer bort att leva monogamt framstår fortfarande som en lika misstänksam som provocerande gåta. Borgströms redogörelse över hur rösträttskvinnorna framställdes är lätt att relatera till i dag: De framställdes som fula och förtorkade, men hejdlös karltokiga om chansen gavs. De beskylldes för att vara förlästa, försupna, och förlupna och liksom förvridna av politik, lärdom och brist på man och barn. De påstods vara okvinnliga och manshatiska, hysteriska och hermafroditiska, frigida och hypersexuella- för att vara galna efter fruntimmer.

I Berättelser om det förbjudna kommer många olika kärlekshistorier fram. Det är en lika teoretisk som saklig bok, som lyckas med sitt uppdrag att synliggöra lite av den litteratur som heterosexismen har osynliggjort. Men den kan också inspirera oss att drömma om en annan typ av omstörtande kärlek. Att kanske, i stället för att fly från samhället genom kärlek, drömma genom kärlek, om vad ett annat samhälle hade kunnat vara.