Sayaka Osanami Törngren, forskare på Malmö högskola, är en av få forskare i Sverige som studerar relationen mellan ”ras” och kärlek, eller specifikt äktenskap. I hennes avhandling från 2011 Love Ain’t Got No Color?, skriver hon om attityder till ”blandäktenskap”. När jag går mot Malmö högskola för att intervjua henne lyssnar jag på Selenas låt om den förbjudna kärleken. Om hur det viskas på gatorna när de älskande träffas, eftersom de är från olika samhällen. Men att pengar inte gör skillnad för hjärtat, för dem, för kärleken. Men om det inte är pengar det handlar om, varför är det då så att de flesta av oss helst väljer någon med västerländsk bakgrund att gifta sig med?

I sin bok visar Osanami Törngrens på att bakgrund, inte minst hudfärg, präglar människors beslut kring äktenskap, trots att många upplever sig ha en positiv uppfattning till ”blandäktenskap”. Avhandlingen visar att människor bedöms efter sitt rasifierade utseende och sin bakgrund. Helst väljs infödda svenskar, skandinaver eller västeuropéer att gifta sig med. I andra hand kommer central- och östeuropéer och latinamerikaner. Minst föredras de som har sitt ursprung i Syd- och Östasien, Mellanöstern och Afrika. I intervjuerna förklaras bortvalen ofta med ”kulturella skillnader”, men även adopterade hamnar långt ner på listan.

Jag tänker på min egen familj. Hur min vita farfar anklagades för att vara flyktingsmugglare åt resten av oss i tullen. Jag tänker på min väns mor, som bor i en småstad på landet och dagligen trakasseras för att hon som svart är ihop med en vit man. Men också på mina vita vänner som sällan eller aldrig dejtar rasifierade personer. Trots att blandäktenskapen ökar i Sverige upplevs det fortfarande som utmanande för många.

Diskriminering argument för att välja bort svarta

– Om förhållandet inte är så seriöst så är det okej, förklarar Sayaka Osanami Törngren för mig, väl på plats på Malmö högskola.

– Alltså dejting är okej, fortsätter hon, men sedan att gifta sig och få barn, det är mer negativt. Folk är medvetna, folk tänker på andras rasism, och argumenterar: ”Jag vill inte det (bli ihop med svart person, reds anm) just för att jag vet att det finns rasism och diskriminering”. Istället för att säga ”Jag vill inte gifta mig eller vara med någon som är svart”.

Så människor argumenterar alltså att de inte vill gifta sig med någon som är svart, för då skulle barnen de får bli utsatta för diskriminering?

– Ja precis, man lägger skulden på någon annan... Det är det jag diskuterar mycket i kapitlet om färgblindhet; hur människor pratar. Om man säger: ”Jag vill inte dejta någon som är svart”, då låter det väldigt rasistiskt, men om man säger: ”Jag vill inte, för du vet, det finns rasism och sen när vi har barn kommer det att utsättas för rasism, och det är synd.” Då skiftar man ju fokus och det handlar mer om välfärden för det här barnet, istället för att uppenbart uttrycka något fördomsfullt.

Det handlar om hudfärg

– Jag tyckte ändå det var intressant att i Sverige så finns ju ändå den här exotifieringen av svarta män, men det syntes inte, i alla fall inte i min undersökning. Det kan ju vara på grund av de jag intervjuade eller på grund av Malmö, man vet ju aldrig, men i alla fall.

Vilka argument använder människor annars, för att inte gifta sig med någon från en viss bakgrund?

– Det här med om man är attraherad eller inte. Intervjupersonen kan säga ”Jag kan inte tänka mig dejta någon som är svart för jag är inte attraherad av någon som är svart”. Och då låter det inte rasistiskt eller fördomsfullt heller, det blir likadant som att säga: ”Jag är attraherad av någon som är rödhårig”.

– Det handlar om hudfärg. Det som jag tyckte var särskilt intressant är hur människor förhåller sig till adopterade, att det inte är någon skillnad i attityden till adopterade och invandrare. Då kan man ju inte längre prata om kultur, då handlar det plötsligt om utseende istället.

En fråga om kön

Du visar i din studie att män är mer positiva än kvinnor till blandäktenskap och det finns även statistik som kartlägger att fler svenska män än svenska kvinnor gifter sig med utomeuropéer. Varför tror du det är så?

– Det finns olika akademiska teorier om detta, och en fokuserar på status. En man som gifter sig med någon som har invandrarbakgrund, den förlorar inte så mycket i sin status. Men en kvinna som gifter sig med någon som har invandrarbakgrund kanske förlorar mer. Och internationella studier visar att kvinnor tittar mer på klass, inkomst, utbildning, ”kvalitén” på män innan de gifter sig, just för att kvinnor upplever att äktenskapet kan göra större skillnad, både vad gäller att sjunka och att stiga i status.

– I min avhandling diskuterade intervjupersonerna sin ovilja att gifta sig med män från en annan bakgrund, i förhållande till den svenska kulturen. Att svensk kultur är jämställd, och därför vill en svensk kvinna inte vara tillsammans med någon som har invandrarbakgrund, för att invandrarkulturen inte är jämställd, menar de. Medan svenska män vill ingå i relationer med invandrarkvinnor för att de inte är jämställda. Det tyckte jag var väldigt intressant, att samma begrepp kan användas för att förklara båda fenomenen, trots att det argumenteras som en svenskt värdering.

Så feminism blir nästan som ett argument för att utesluta män utifrån hudfärg?

– Ja, det som är intressant i det här jämställdhetstänkandet är ju att kvinnor med invandrarbakgrund inte är inräknade. Och samtidigt, vissa svenska män är utanför det också.

Blandade barn, blandade samhällen?

När vi samtalar nu, så är det som att vi nästan utgår ifrån att blandäktenskap är något positivt. Vad skulle kunna vara positivt med fler blandande äktenskap, tänker du?

– Blandäktenskap som något positivt kommer ifrån tanken att om ett samhälle är delat i olika kulturer eller hudfärg så är det ju bra att man blandar, därför då bryter man ner de här skillnaderna som finns. Speciellt när man tänker på barnen som är födda med de här paren. Till exempel; jag är gift med en svensk, det blir inte den här uppenbara skillnaden mellan vit och en asiat när man har barn utan barnet blir både och, den generationen representerar något som inte är ”vi och dom”. Det är det ideala tänkandet i alla fall, men så är det ju inte alltid, som min studie också visar. När man pratar om barn som föds i blandade äktenskap, då pratar man ofta om dem som att de inte är svenskar.

Just barnen i blandäktenskap är något som Sayaka Osanami Törngren hade velat fortsätta att forska kring.

– Nu är jag intresserad av att forska om barn som är födda i vad som kallas för blandäktenskapsidentitet. Mitt huvudintresse handlar om hur race; hudfärgen, spänningen mellan hudfärg och kultur, idéer om kulturella skillnader, hur det påverkar människors interaktioner, vad man tänker när man först träffar någon.

Jag börjar tänka på min egen familj igen, när jag hör henne prata. Det kan vara mina vänner eller någon jag inte ens har träffat tidigare. Det första människor gör när de möter barnen i min familj är nästan alltid att skämta om hur vita de är, fastän de inte ”borde” vara det. Att såna som ser ut som vi kan föda så vita barn är tydligen komiskt. Men jag har aldrig tyckt att det är särskilt roligt. Ibland undrar jag om skrattet egentligen gränsar till en slags ilska, en provokation. En vrede över att vi har lurat raslagarna och genetiken – hur ska man då kunna veta vem som är vem, egentligen?

De senaste åren har kampen mot aborträtten intensifieras i Europa. Det är ingen slump att detta sker parallellt med rasistiska partiers frammarsch; feministiska forskare har visat på kopplingen mellan kontrollen av kvinnors livmödrar och upprätthållandet av en nationell rasformation. Kampen mot abort jämte demoniseringen av (och våldet mot) rasifierade barn och deras mödrar handlar om mer än konservativa värderingar. Det är en kamp om vem som får vara svensk, där livmödrar blir ett centralt verktyg för att kontrollera ”svenskhetens framtid”. Här blir också kärleken och äktenskapet, som en institution för att föda och uppfostra barn, intressant.

Blandäktenskap behöver inte vara något positivt i sig. Men rasister har alltid varit emot det. Just blandningen, att någonting är bortom dualistiska kategorier blir problematisk i deras världsbild. Efter att jag har träffat Osanami Törngren snurrar det i min hjärna, kärlek och politik rör ihop sig. Verkligheten är långt ifrån kulturens alla storartade berättelser om den förbjudna kärleken som korsar alla gränser. Jag tröstar mig med den postkoloniala poeten och författaren Gloria Anzalduas ord om mestizamedvetandet, ett språk som bär med sig hopp.

Gloria Anzaldua, postkolonial teoretiker och feminist är bland annat känd för boken Borderlands/La Frontera som behandlar frågan om ett nytt ”mestizamedvetande”, på gränsen mellan kategorier

”Mestizamedvetandets uppgift är att bryta ner den dualitet mellan subjekt och objekt som håller henne fången, att visa, i köttet och genom de bilder med vilka hon arbetar, hur dualiteten överskrids. Svaret på problemen mellan den vita rasen och den färgade, mellan män och kvinnor, ligger i hela den klyvning som finner sitt ursprung i själva fundamentet till våra liv, vår kultur, våra språk, våra tankar. Ett massivt upprivande av dualistiskt tänkande i det individuella och kollektiva medvetandet är början på en lång kamp, men en kamp som, i våra bästa förhoppningar, skulle kunna leda oss till slutet på våldtäkter, på våld, på krig. ”