Skillnaden mellan kvinnors och mäns löner och arbetsvillkor i Kina är mindre än i många andra länder i Asien, men under omställningen till marknadsekonomi har den blivit större. Mellan 1990 och 2000, då lönerna ökade dramatiskt, ökade skillnaden mellan kvinnors och mäns löner med 7,4 procent enligt Asiatiska utvecklingsbankens rapport China Gender Assessment 2006. Och skillnaderna fortsatte att öka under 00-talet då reformarbetet och anpassningen till den globala marknadsekonomin gick snabbt. De har ökat parallellt med en stark ekonomisk utveckling och består trots stärkta juridiska rättigheter och inrättande av institutioner med syfte att stärka jämställdheten på arbetsplatser.

I dagens Kina blir kvinnor uppsagda på grund av graviditet och diskriminerade i alla delmoment på arbetsmarknaden. De utsätts dessutom för sexuella trakasserier och sexuell utpressning på arbetsplatsen och under anställningsintervjuer. I ILO-rapporten Women in the labour market in China (2015) kommer Sukti Dasgupta, Makiko Matsumoto och Cuntao Xia fram till att det trots en stark rättslig bas för att stärka jämställdheten på arbetsmarknaden ändå finns utmaningar.

”Det tycks som att stereotyper baserade på kön i och med den marknadsorienterade och kapitalistiska samhällsordningen åter har fått stort utrymme, stereotyper som att kvinnor är omsorgsgivare och män är familjeförsörjare”, skriver rapportförfattarna.

Sukti Dasgupta, Makiko Matsumoto och Cuntao Xia hänvisar till officiell statistik och skriver att kvinnors sysselsättningsgrad på arbetsmarknaden har sjunkit de senaste åren, särskilt bland dem som är mellan 25 och 34 (den barnalstrande åldern enligt författarna), samt att den har sjunkit snabbare än mäns. Rapportförfattarna konstaterar att det fortfarande finns en viss skillnad i kvinnors och mäns utbildningsnivå, men att skillnaden minskar för var år som går, är relativt liten nu och därmed inte en tillräcklig förklaring till skillnaden i kvinnors och mäns inkomster.

Med hjälp av statistik framtagen av Peking-universitetet (ett av landets nationella nyckeluniversitet) kommer Sukti Dasgupta, Makiko Matsumoto och Cuntao Xia fram till att 91 procent av skillnaden mellan kvinnors och mäns löner är ”oförklarad” och kan tillskrivas diskriminering och stereotypa föreställningar om vad kvinnor och män kan och bör göra i livet och arbetslivet. Rapportförfattarna lyfter fram fyra områden som politiker behöver se över och ger förslag till åtgärder: ge kvinnor och män samma tillgång till betald sysselsättning (särskilt för nyutexaminerade som ska in på arbetsmarknaden), skapa bättre tillgång till barnomsorg för anställda med familj, förbättra offentliga sociala skyddsnät och göra pensionssystemet mer jämställt och flexibelt. Därtill anser författarna att existerande restriktioner behöver lyftas bort för att kvinnor och män ska ha samma möjligheter inom alla yrken.

Allkinesiska kvinnoförbundet, som organisatoriskt står statsmakten nära, är utan jämförelse den största kvinnoorganisationen i Kina. För att bättre förstå den nya arbetsmarknaden och kunna skapa politik har förbundet under det senaste decenniet beställt ett flertal undersökningar och forskarrapporter, och i år, då Kina är ordförandeland för G20, tagit tillfället i akt att skapa debatt kring, höja medvetenheten om och stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden.

Gravida diskrimineras

Nyligen kunde man på Allkinesiska förbundets hemsida läsa om Mei Wang (som egentligen heter något annat) som blev uppsagd på grund av havandeskap och fick hjälp av det lokala Kvinnoförbundets jurister. ”Diskriminering på grund av kön är ett lagbrott i Kina, företag får varken säga upp kvinnor eller sänka deras lön på grund av äktenskap, havandeskap eller när de använder rätten att ta ut mammaledighet”, förklarade juristen Junying Shi i förbundets artikel.

Det slutade med en förlikning i Mei Wangs fall, men det är ett undantag. Och att kvinnor blir uppsagda eller på andra sätt diskriminerade under graviditeten är på väg att bli praxis under den rådande arbetsmarknadspolitiken.

Några veckor innan G20-toppmötet i Hangzhou publicerade Allkinesiska kvinnoförbundet en artikel i vilken de lyfter fram en ny undersökning som har genomförts av Juridiska centret för forskning om kvinnor och barn på beställning av Beijings kvinnoförbund. Enligt artikeln har 1 000 kvinnor, anställda på statliga företag, myndigheter och privata företag i Beijing, deltagit i undersökningen.

Av dessa uppgav 52,51 procent att de har blivit utsatta för diskriminering under graviditeten och eller mammaledigheten och 23,09 procent att de hade blivit utsatta för sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Av dem som uppgav att de hade blivit utsatta för diskriminering under graviditeten och eller mammaledigheten uppgav 29,57 procent att de mot sin vilja hade blivit omplacerade, medan 18,49 procent sade att de hade fått sänkt lön. 33,33 procent uppgav att de hade förlorat möjligheten till avancemang och eller kompetensutveckling och 9,82 procent att de hade övertalats att säga upp sig.

Att diskriminering på grund av kön är ett lagbrott är det ingen som tvistar om. Att diskriminering på grund av kön ändå är ett utbrett fenomen på arbetsmarknaden talas det relativt lite om. Inom statsapparaten undviker man att tala om den nya arbetsmarknadspolitiken – att politikerna har låtit företagen övervaka och reglera sig själva. Företagen å sin sida tillstår sällan lagbrotten innan de ställs inför domstol.

Mammapenning på förslag

Flera inhemska forskare har under året fört fram åsikten att ”reproduktion är en samhällsbärande uppgift som bör stödjas av alla medlemmar i samhället och att de ledande politikerna bör inrätta relevanta mekanismer för att dela kostnader som uppstår i och med reproduktion”. Det har lett till att Allkinesiska kvinnoförbundet i olika politiska forum har lyft frågan om relevant statlig finansiering och föreslagit en subventionerad mammapenning. Enligt kvinnoförbundet skulle en statligt subventionerad mammapenning minska kostnaderna för företagen, med andra ord minska risken för att kvinnor blir uppsagda på grund av graviditet, samt säkra en stabil och hållbar arbetsmarknad.

Fan Wu är professor vid Institutionen för socialt arbete och socialpolitik vid Nankai-universitetet och en av de 500 deltagarna vid Business 20, ett delforum i G20-toppmötet i Hangzhou, där bland annat skillnaden mellan kvinnors och mäns löner och sysselsättningsgrad diskuterades. Hon tycks mena att en av staten subventionerad mammapenning inte räcker.

Den 12 september, några dagar efter G20-toppmötet, skriver Fan Wu i en debattartikel på Allkinesiska kvinnoförbundets hemsida att sysselsättningsgraden för mödrar med barn som är sex år och yngre har sjunkit från 90,3 procent 1990 till 77 procent 2005 samt att sysselsättningsgraden för kvinnor med barn under tre år har sjunkit från 89,2 procent 1990 till 56,6 procent 2005.

”I och med den nya tvåbarnspolitiken riskerar kvinnors ställning på arbetsmarknaden att bli ännu svagare, om den inte följs av offentligt finansierad barnomsorg, åtgärder för en hållbar arbetsmiljö och andra insatser”, avslutar Fan Wu.