Jag minns den 6 september 2015. Det regnar och är kallt. Jag står på Medborgarplatsen i Stockholm med tusentals andra och deltar i en manifestation för asylrätten och att Sverige måste göra mer för att ta emot alla människor som flyr. På scenen: en blandad skara. Aktivister från olika nätverk, företrädare för stora etablerade organisationer och de flesta politiska ungdomsförbund – och statsminister Stefan Löfven. I sitt tal nämner han den drunknade Alan Kurdi, tre år, och säger också bland annat: ”Tanken var aldrig, aldrig att det europeiska samarbetet skulle vara ett sätt att stänga människor på flykt ute, utan lagliga vägar för att kunna söka asyl. Tanken var aldrig att medlemsländerna skulle ägna sig åt ett svarte-petter-spel där den med sämst politik kommer undan ansvar.” Och: Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor. /…/ Och vi ska fortsätta vara ett land, som bär solidariteten som vår största stolthet.”

Jag minns den 12 oktober 2015. På kort varsel har mycket stora delar av det svenska civilsamhället, myndighetsrepresentanter och politiker bjudits in till ”Sverige Tillsammans” på Münchenbryggeriet. Det är trångt i korridorerna. Alla har uppenbarligen rensat i kalendrarna för att kunna prioritera att komma. Jag småpratar med Centerpartiets migrationspolitiska talesperson Johanna Jönsson och påminner om ett mejl jag skickat med en fråga om hon skulle vilja göra ett seminarium i riksdagen om situationen för asylsökande hbtqi-personer. Jag stöter ihop med Migrationsverkets generaldirektör och diskuterar problemen för hbtqi-personer på Migrationsverkets boenden. Vi diskuterar i smågrupper och på workshops vad vi alla skulle kunna göra för att ta emot människorna som flyr och vad som behövs göras för att alla ska kunna etablera sig och starta sina nya liv så snart som möjligt. Stefan Löfven talar om sina egna erfarenheter av att växa upp i familjehem.

Jag minns den 28 oktober 2015. Jag är på den europeiska hbtqi-rörelsens paraplyorganisation ILGA Europas årliga konferens – i år är vi i Aten. Atens borgmästare Yiorgos Kaminis håller tal på invigningen, det är ett brandtal mot högerextremism och rasism. Dagen efter inleds konferensen med en tyst minut för de drunknade i Medelhavet. Under hela konferensen förbereder vi ett uttalande, om asylrätten och vikten av lagliga vägar in i Europa. Vi lägger stor vikt vid att vårt uttalande inte ska skilja mellan olika grupper av asylsökande, vi vill vara en del av en bredare asylrättsrörelse. Flera seminarier under konferensen handlar om asyl, om asylsökande hbtqi-personers situation, vad vi ska kräva. Vi besöker ett fantastiskt ”solidaritetscenter”, där asylsökande och andra behövande kan få läkarundersökningar, förskoleverksamhet, tillgång till datorer och annat. Vi har ett nordiskt asylrättsnätverksmöte där vi försöker se om det finns något vi skulle kunna göra tillsammans i de olika nordiska hbtqi-organisationerna. Sverige är för många på konferensen ett föredöme. I en Facebook-uppdatering har jag reflekterat över att jag upplever hur jag hela tiden får korrigera andra konferensdeltagares bild av Sverige. ”Vi har stora problem med rasism också i Sverige”, säger jag, och ser tvivlet i ögonen på många.

Jag minns den 11 november 2015. Stefan Löfven meddelar att Sverige kommer att införa gränskontroller. Jag minns känslan av totalt svek. Civilsamhället har under hela hösten gjort sin del, vi har samarbetat intensivare än någonsin. Nya organisationer och nätverk har etablerat sig, enskilda individer har lagt ner sin egen tid och sina egna pengar, det har funnits en känsla av gemensam vilja och kraft.

Och vi har trott att de politiska beslutsfattarna har gjort sin del medan vi gjort vår. Att de tillfört resurser, att de förstått att detta kommer att kosta pengar, men att de liksom vi tycker att det måste få göra det. Att det rika Europa inte ska bygga murar, helt enkelt. Nu gör vi det – bara en månad efter den gigantiska kraftsamlingen ”Sverige tillsammans”.

Jag minns den 12 november 2015. Jag är på möte med Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, civila samhällets officiella plattform i EU-systemet. Vi antar ett uttalande om EU:s ”Action plan against migrant smuggling”. På sedvanligt nedtonat byråkratspråk skriver vi att EU borde hörsamma FN:s generalsekreterares uppmaning att ”överväga att öka de legala och säkra vägarna”. Känslan av frustration och maktlöshet i rummet är stor.

Jag minns den 24 november 2015. Regeringen avvisar de kommande ”åtgärderna” för flyktingmottagandet. Kontakterna är många mellan civilsamhällets olika organisationer. Vi stämmer av med varandra, har vi förstått rätt? RFSL:s flyktinghandläggare, en ganska lågmäld man med över 40 års erfarenhet, är så arg att han knappt vet hur han ska formulera sig när han skickar ett mejl för att försäkra sig om att vi är på gång med en kommentar om förslagen.

Jag minns den 16 januari 2016. En av många demonstrationer, den här dagen på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm. Folkkampanj för asylrätt, startad i december 2015, är arrangör. RFSL och många, många andra organisationer har ställt sig bakom kampanjen, nu samlar vi namn, som ska lämnas över till regeringen den 11 juni. Allt känns ännu ganska overkligt.

Jag minns den 7 mars 2016. Hearing på justitiedepartementet om lagförslaget. Hela det berörda civila samhället och de ansvariga myndigheterna är på plats, men inga ansvariga politiker. Istället finns två opolitiska tjänstemän på plats för att ”svara på våra frågor”. Kritiken haglar. Vi tittar på varandra runt bordet, enigheten är total, det är nästan surrealistiskt. Vi är från Svenska kyrkan, migrationsdomstolarna, Röda korset, Advokatsamfundet, FARR, Amnesty… Vår kritik studsar på de stackars tjänstemännen, som envist upprepar samma svar: ”vi hör vad ni säger, men vi kan inte kommentera de politiska förslagen”. Några dagar senare skickar vi alla in våra remissyttranden. Alla remissinstanser avstyrker förslaget om de tillfälliga ändringarna i utlänningslagen. Länkar till alla remissyttrandena publiceras om och om igen av bloggare, organisationer, medier. Vi stärks av varandra, men känslan av uppgivenhet är nu permanent. Inget tyder på att regeringen kommer att backa. Allt vi gör, gör vi nu ändå, för att känna att vi faktiskt gjort allt.

Jag minns våren 2016. Alla upprop, debattartiklar, kampanjer, protester flyter ihop. Allt är sagt, alla argument är använda, alla juridiska invändningar har lyfts upp på bordet, allt är känt. Folkkampanjen fortsätter, Röda Korset, Rädda Barnen och Amnesty har egna protestkampanjer, Svenska kyrkan försöker ha möten med enskilda riksdagsledamöter. När propositionen kommer den 29 april upprepar vi alla allt det vi redan sagt. Vi fortsätter, men känslan av hopplöshet är monumental. Regeringen och de andra partierna som stödjer förslaget verkar orubbliga.

En vecka innan omröstningen hålls en stor manifestation på Sergels torg för de mördade hbtqi-personerna i Orlando. Stefan Löfven talar. Det gör också ett antal hbtqi-aktivister. Flera av dem kopplar ihop känslan av sorg över de mördade, med känslan av sorg över Sveriges inskränkta asylrätt. Hbtqi-communityt har inga gränser, säger de. Vi är ett. Vi kan inte sörja vissa liv och inte andra.