”Den svenska debatten om rasism behöver växa upp och mogna, lämna skolgården och dess juvenila rollbesättning därhän”, skriver Mattias Irving efter den urartade och hårt kritiserade debatten om separatistisk organisering i SVT Opinion i torsdags.
Till skillnad från snart sagt varje antirasist i Sverige, av mitt nyhetsflöde att döma, så förvånas jag inte alls över Olle Palmlöfs jämförelse av antirasistisk separatism med Ku Klux Klan i SVT Opinion häromdagen. De senaste veckorna har jag nämligen läst flera i vanligt fall begåvade människor jämföra SSU med både nazister och Daesh.
Det är nu lite knepigt att vara antirasist i Sverige. Vi toppar flera internationella undersökningar om (självrapporterade) attityder av tolerans och antirasism, men samtidigt talar ju statistiken sitt tydliga språk. Diskrimineringen i Sverige i dag må vara tabubelagd, men den är likväl högst verklig. När det flyttar in människor med så kallat utomeuropeiskt utseende i en stadsdel, så börjar de vita att flytta ut. Hur går dessa båda siffror ihop? Kanske gör de inte det. Vi kanske helt enkelt säger en sak, och gör en annan.
Troligtvis är det just därför som det blir ett sådant samtalsämne när någon går ut och öppet gör det där förbjudna – delar upp människor i grupper, men också står för det. Det kittlar, men det väcker också diffusa känslor av skam. Reaktionen blir ett självrättfärdigt och otvetydigt fördömande, som vi sett prov på de senaste veckorna. Logiken är att ett förbud bara kan vara verksamt om det gäller för alla, alltid. Och alla som bryter mot förbudet är följaktligen lika dåliga, oavsett om de är en separatistisk fikagrupp eller Ku Klux Klan. De flesta känner säkert igen resonemanget. Så resonerar ju som bekant mycket små barn.
De som resonerar så tenderar också att tro att all uppdelning av människor utifrån ifall de rasifieras, är följden av en slags principlöshet, en tankens slapphet som kan disciplineras bort genom samhällelig tydlighet i form av ett gemensamt moraliserande gentemot förövaren. Det är problemlösning och analys på samma nivå som att om alla på skolgården gemensamt säger ifrån så kanske Putte slutar bråka på rasterna.
Just därför är Palmlöfs grova och bisarra jämförelse helt i linje med vad man kan förvänta sig av en opinionsjournalist på en bred, ytlig plattform. Han har hållit fingret i luften och speglar bara en grov och bisarr opinion. Högre nivå kan man inte räkna med i ett program vars enda ambition är att skörda tittarsiffror genom att haka fast i dagens twitterflöde, fördumma det, provocera fram kontroverser och tv-sända resultatet. Men naturligtvis skaver det att höra den journalist som (åtminstone i teorin) ska hålla i debatten och ge båda sidor utrymme lyckas vinkla diskussionen så hårt att även en påläst person som Ann Heberlein faktiskt borde ha reagerat. En mindre vaken debattör än Araia Ghirmai Sebhatu hade kanske helt bragts ur fattningen.
Palmlöf har besvarat de senaste dagarnas kritik med att han är ledsen om folk har tagit illa vid sig. Som om detta handlade om människors kränkthet och inte om hans egen uppenbara okunskap i en fråga som han får pengar av public service-tittarna för att diskutera. Det vore lika naturligt att bli upprörd över en samhällsjournalist som inte visste namnet på vår statsminister.
Den svenska debatten om rasism behöver växa upp och mogna, lämna skolgården och dess juvenila rollbesättning därhän. Putte kanske bråkar för att han upplever med varje cell i sin kropp att skolsystemet är riggat emot honom, och det krävs mer än en beskäftigt aningslös elevrådsordförande i SVT Opinion för att råda bot på det problemet.
