Betydelsen av ordet queer är rörlig och flytande. Både när det gäller tid och identitet, kännetecknar begreppet möjligheten att bli till på olika vis, utan att tvunget sedan vara detta för alltid. Efter en redan stor betydelse inom aktivismen och feminismen, har queerteorin sedan nittiotalet fått en alltmer självklar roll inom akademin. En av de som använder sig av queerteori i sin forskning är Annika Karlsson Rixon, som den 26 augusti la fram din avhandlingen Queer Community through Photographic Acts vid akademin Valand i Göteborg. I centrum står två konstverk, varav ett även presenteras en fotobaserad bok.

–De är forskningsresultatet i ett projekt där jag undersöker hur queera gemenskaper kan framträda genom fotografiska handlingar. Jag föreställer mig att de kan ta plats i fotograferingsakten, i konstverket och i mötet med någon som besöker utställningen eller när en pratar om verket, förklarar Karlsson Rixon när jag träffar henne.

Samtidigt har också hennes form för avhandlingen arbetat med de flytande gränserna mellan konst och vetenskap. I dag är hon filosofie doktor i fotografisk gestaltning, men det hela började i det dokumentära fotografiet, som på 80-talet inte ingick i den konstnärlig kontext som den gör nu.

– Jag var först inte inriktad på att bli konstnär. Men frågan om hur något ska berättas och vad för etik som följer på det, gjorde att jag ändå drogs till konstvärlden, säger Karlsson Rixon.

Efter en utbildning på Nordens Fotoskola och bland annat en kort anställning som pressfotograf för Dagens Nyheter, sökte hon därför en masterutbildning i konst vid CalArts i Kalifornien.

– I början av 90-talet hade jag börjat intressera mig för bland annat feministisk teori. Det var också då som jag började arbeta med en grupp som startade Föreningen Kvinnliga Fotografer i Norden. Vi gjorde egna projekt, och där började jag laborera med hur jag skulle förhålla mig till det fotografiska. Jag sökte mig till CalArts för att kunna fördjupa mina teoretiska kunskaper, men också för att det var viktigt för mig att lämna Sverige, att få andra perspektiv.

Queera gemenskaper

Återkommande för Annica Karlssons Rixons konstnärskap är begreppet community – något som tar sig särskilt uttryck i avhandlingsprojektet. Där låter hon de två begreppen ”fotografi” och ”queer” läsas och förhandlas bredvid konstverket At the Time of the Third Reading/Vid tiden för den tredje läsningen/Во время третьего чтения från 2013, och samarbetsprojektet State of Mind från 2008. Vad är fotografisk gestaltning, och hur görs en queer gemenskap i en fotografisk akt?

At Time of the Third Reading är ett fotobaserat projekt i som visas inramat på en vägg, och i en bok anslutande essäer av ryska aktivister, State of Mind gjorde Rixon tillsammans med konstnären Anna-Viola Hallberg under åren 2006 och 2008. Det är en fotografi- video- och ljudinstallation där besökaren möter personer som på olika vid hör till en queercommunity i St. Petersburg, och som berättar om sina förhållanden till livet i landet.

–När State of Mind första gången ställdes ut i St. Petersburg, bestämde vi tillsammans med curatorn att vi skulle lansera det som ett arbete om kvinnor i staden, och att inför pressen inte direkt tala om det queera innehållet, säger Karlsson Rixon och förklarar hur de var osäkra på hur ett projekt med ett queert innehåll skulle tas emot, varför de valde att vara försiktiga i lanseringen.

–Samtidigt så såg de många olika webbaserade hbtq-nätverken till att information om utställningen spreds, och besökarantalet på galleriet ökade med 60% under utställningsperioden.

Det här ser hon som sätt att möjliggöra queer gemenskap, där denna inte enbart lyfts fram genom queer representationer i ett verk, men som också innefattar frågan om hur verket visas och tillgängliggörs.

Utifrånperspektiv eller överskridande gemenskap

State of Mind inleddes innan det regionala förbudet mot att informera minderåriga om verkligheter bortom det heterosexuella i S:t Petersburg infördes, för att följas av ett nationellt (2013) förbud. Redan 2006 reste de två konstnärerna till den ryska staden. Med ett tätt förhållande till det dokumentära, det levda och det performativa – det som görs och blir till genom handling – lärde Karlsson Rixon och Hallberg känna den queera gemenskapen som de relaterade de själva till, som queers. Resorna blev flera och de utbytte erfarenheter och tankar i filmade samtal och genom den fotografiska bilden.

Som en del av avhandlingen Queer Community through Photographic Acts visades de båda verken i sommarens utställning Queer Lives in Russia, på Världskulturmuseet i Göteborg. Den öppnade i samband med Prideveckan i staden, och var den elfte gången som State of Mind visades. Då hade det besökt både Ryssland, Vitryssland och Ukraina, men även i Österrike, USA och i Sverige.

De senaste tio årens resor till Ryssland har inte bara utmanat Annica Karlsson Rixons dittills konstnärliga ramverk, men även hennes etiska riktlinjer.

– Att röra mig i ett land där jag på många vis har ett utifrånperspektiv, inkluderar en helt annan etisk problematik. Samtidigt ingår jag i en queer gemenskap som rör sig över nationella gränser. Den skärningspunkten är viktig för mig i undersökningen av vad en faktiskt kan göra med det fotografiska, säger hon och förklarar hur de bekantskaper med olika queera grupperingar i Ryssland som State of Mind gav utrymme för, växte genom åren. Samtidigt har det funnits kärnpersoner i alla grupper, som har kontaktats inför respektive utställningstillfälle i den Postsovjetiska regionen.

Genom dessa har Karlsson Rixon och Hallberg hört sig för om respektive deltagare vill att den video eller det fotografi som den ingår i, kan visas, eftersom vissa hade önskemål om att deras bidrag inte skulle visas i vissa sammanhang. I samband med respektive utställning fokuserade de på att diskutera verket med både konstinstitutionerna och med queergrupperingar.

–Vi har varit måna om att inte provocera fram oönskade effekter som skulle kunna rikta sig mot communityn. Samtidigt har den politiska situationen i Ryssland har genomgått stora förändringar, och det har också varit ett konstnärligt ansvar att hantera verket med lyhördhet, säger Karlsson Rixon och förklarar hur det var särskilt viktigt då verket visades 2012, då lagstiftningen om den den regionala ”anti-propagandalagen” hade instiftats. Karlsson Rixon och Hallberg valde då att kontakta alla som gestaltas i verket. Samtliga godkände då att det film-, video- och ljudmaterial där de förekom skulle visas, trots den nya lagen och en allt mer tydlig homo- och transfobisk politik.

Använt av ryska aktivister

–Förmodligen berodde det på sammanhanget som kändes som ett tryggt rum, men kanske även på det faktum att det nu mer än någonsin kändes viktigt att queera identiteter synliggjordes, säger Karlsson Rixon. För henne och Viola Hallberg var det nödvändigt att ständigt vara i dialog kring verket, för att förstå hur det kan visas i de olika kontexter som det har gjorts.

Hon ser tillbaka på två tillfällen då State of Mind visades på i S:t Petersburg: först 2008, på ett nationellt fotogalleri med statligt stöd, –och sedan 2012, på Queer Culture Festival i S:t Petersburg. Förutsättningarna var då annorlunda, menar hon och understryker att det vid det senare tillfället hade vuxit fram en helt ny aktivistisk rörelse – som själva festivalen var ett tecken på.

I det senare verket, At the Time of the Third Reading valde Karlsson Rixon en annan konstnärlig strategi. Fotografierna kommer från ett årligt kvinnoläger mellan Moskva och S:s Petersburg.

– Till skillnad från det tidigare verket i samarbete med Anna där tog jag ett steg tillbaka vilket innebär att personerna på bilderna är tagna på avstånd. Detta var ett sätt att fortsätta att arbeta med den ryska queera communityn utifrån hur den politiska utvecklingen ser ut, och samtidigt möjliggöra att detta arbete kunde spridas på ett annat sätt än State of Mind. Som en del av min avhandling är nu At the Time en bok med texter på både engelska och ryska.

Installationen State of Mind kommer nu att arkiveras av Göteborgs konstmuseum, som äger verket sedan i maj, för att där kunna finnas tillgängligt som resultat av den konstnärliga forskningen. Själva researchmaterialet skulle Karlsson Rixon vilja donera till ett hbtq-arkiv så småningom – eftersom det där skulle kunna finnas tillgängligt för andra som forskar om queerkultur i Ryssland.

”Vitheten i projektet är central”

Under våren 2015 gick konstnärsnämnden ut med beslutet att inte länge bevilja stöd för resor till länder som UD inte rekommenderade att besöka. Istället uppmuntrades konstnärer från dessa länder att besöka Sverige. Karlsson Rixon är kritisk till deras uppdelning.

– Det här gestaltar en föreställning om vad svenskhet är och vem som utsätts för våld. En svensk kropp som UD vill skydda, kan vara uppvuxen i ett sådant land – och kanske har både kunskap och ingångar som gör att den kan resa dit för att göra ett helt annat arbete på plats. Detta är en demokratifråga där konsten är viktig.

Samtidigt förklarar Karlsson Rixon att hennes och Anna Viola Hallbergs vita, västerländska kroppar är vad som på många vis har gjort projektet möjligt i länder där sådana passerar.

– Vitheten i projektet är central, jag och Anna Viola kunde till exempel röra oss problemfritt i St. Petersburg eftersom vi lästes som vita medelålders kvinnor. Och detta i en stad som har stora problem med våld mot personer som har en annan hudfärg än vit.

Samma vita signaler ger verket, menar Karlsson Rixon, som understryker att detta har med queerhetens icke-visualitet att göra.

-En kan föreställa sig att State of Mind, i det första mötet med fotografierna på installationens utsida, läses som en samling bilder av vita människor, trots att personerna på bilderna kommer från olika platser i Ryssland, men även från andra länder och bär på olika erfarenheter som har med ursprung att göra.

Där bredvid menar Karlsson Rixon att queerhet, som projektet cirkulerar kring, kodas annorlunda. Bredvid de attribut, relationer och beröringsformer som visar på en queer identitet, så har också kroppar som betraktar verket i sig en queer potential. Hon menar att det är i relationen mellan en queer identitet och en annan, som den performativa läsningen av queerheten tar form. Det är inte något som bara manifesteras i verket, men som görs.

Bredvid det stora intresset för State of Mind, har Karlsson Rixon medverkat i samtal, hållit föreläsningar och gjort en mängd radiointervjuer utifrån verket och om Ryssland.

– Eftersom vi har arbetat så länge i kontakt med många ryska queera personer så har vi kunnat ge en mer nyanserad bild en den som media ofta förmedlar, säger hon, och understryker samtidigt att hennes doktorandprojekt inte handlar om Ryssland, utan hur queer gemenskap kan låta sig göras via de två verk som utgör avhandlingens kärna. Där har arbetet med att visa och prata om verken varit en stor del av undersökningen.

Konst som forskning

På frågan om vad det är för skillnad att göra projektet, det vill att säga forska genom konstnärligt arbete, på en konstakademi, eller på en genusvetenskaplig institution, svarar Annica Karlsson Rixon att det helt beror på hur utvecklingen av den konstnärliga forskningen tar form.

De senaste decennierna har det akademiska fältet konstnärlig forskning vuxit, och frågor om huruvida den ska utföras och presenteras liksom den ofta närligande humanioran, debatteras ännu. Måste konstnären skriva en avhandling bredvid den konstnärliga praktiken, som kanske tar form i flera medier än det skrivna?

2014 disputerade författaren och översättaren Mara Lee i Litterär gestaltning vid Akademin Valand. Som författare föll det sig naturligt att När andra skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid skulle vara en skriven avhandling, men ändå diskuterades hennes användning av dikten bredvid den akademiska texten under disputationen. Mindre självklart blir det när andra konstnärliga praktiker ska bedömmas bära upp en viss akademisk kvalitet – när den forskning som utförs inte alls är textbaserad. Ska den då översättas i det skrivna, eller kan till exempel en performance förmedla samma substans som en tryckt bok?

– Det är ännu ett ganska nytt fält, och det återstår ännu att se hur det utvecklas, vad kriterierna kommer att landa för att det skall passera som vetenskapligt, förklarar Karlsson Rixon, som själv hade mycket lösa ramar. Bland annat hade hon inte de formella krav på att producera text, vilket i dag är fallet för nyare doktorander. Samtidigt har Karlsson Rixon rört mig mycket mer i genusforskningssammanhang än i konstforskningssammanhang.

– Jag separerar inte de båda fälten i sin forskning. För mig har det varit viktigare att finna en plattform där jag kan diskutera de frågor som jag är intresserad av, men i vilket fall finns ett stort intresse för den feministiskt inriktade konstnärliga forskningen.